Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

Jag tyckte att det var hemskt tråkigt och fasar inför nästa föräldraledighet.

Älskar mina barn precis lika mycket som alla självutnämnda madonnor som tror att de är bättre föräldrar för att de inte tycker att det är tråkigt att vara hemma.

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 29 Sep 12:11

#41

1977a skrev 2010-09-29 12:02:32 följande:

Jag vet inte vilka som inkluderas i begreppet "självutnämnda madonnor" och liknande, men jag förmodar att jag i era ögon kvalar in där på grund av mitt inlägg högre upp i tråden. Jag bidrar mer än gärna till att plocka ner mig själv från den "tronen" så behöver ni inte lägga energi på det.

På det stora hela älskade jag att vara föräldraledig med mina barn, och var det dessutom ganska länge. Väntade längre med dagisstart än genomsnittet också. Men det innebär inte att jag ser mig själv som en "madonna". Varken självutnämnd eller utnämnd av andra. Det faktum att jag älskade att vara hemma med barnen innebär inte att jag tyckte att det var jätteskoj i varje enskilt ögonblick. Tvärtom har jag som person ganska lätt att bli sur och irriterad. Särskilt präktig och helylle är jag inte heller-mina barn har ätit väldigt många barnmatsburkar under sin bebistid och säkert får de titta mer på teve än vad barnläkarna egentligen rekommenderar. Och så vidare.

MEN jag har alltid sett det som att de "problem" som uppstår är mitt ansvar (och förstås även den andre förälderns). Jag har aldrig definierat barnen eller föräldraledigheten som problemet. Om jag känt mig uttråkad har JAG tagit ansvar för att hitta på roligare aktiviteter, ändra på rutiner etc.

JAG har valt att föda mina barn, JAG har valt att ta på mig det livslånga ansvar som det innebär. Barnen har inte haft något att säga till om. Väljer jag att skaffa barn så åligger det mig att ändra situationen till det bättre om det är något som inte funkar. Istället för att spy ur mig "ööööhh, vad tråkigt" . Och små barn behöver er kvantitetstid, det räcker inte med bara kvalitetstid. Om min egen mamma eller pappa pratat om samvaron med mig på det sätt som vissa av er (INTE ALLA) gör hade jag blivit genuint ledsen. T o m nu i vuxen ålder. Och tro inte att ni kan dölja den där inställningen för era barn. Även om ni aldrig skulle säga det så de hör så förmedlar ni budskapet ändå. Det finns som sagt 99 språk utöver det verbala.

Jag förstår inte riktigt vad du vill säga?

Ja, men självklart är det jag som vuxen som väljer att skaffa barn. Jag skaffar dem dock inte för det första årets skull, och definitivt inte för att vara hemmamamma. Det går inte att ändra på rutiner när det är själva föräldraledigheten man vantrivs med. Det är ungefär som att säga att om man vantrivs på jobbet så kanske man ska äta lunch på ett annat ställe för att göra det lite roligare?

Nej, jag tycker inte att det är kul att vara föräldraledig. Jag tycker att det fungerar, jag gör saker med mina barn och vi har det mysigt under dagarna - men det är inte en tillvaro som jag trivs med.

Så då har jag två val: antingen inte vara föräldraledig alls (vilket skulle vara helt fel för vår familj), eller vara föräldraledig och göra det bästa av situationen. Men även om jag gör det bästa av situationen betyder det inte att jag trivs med den.

Det är inte så att jag inte trivs med att umgås med mina barn. Jag trivs bara inte med föräldraledigheten och om mina barn märker av det på mig så må så vara. Det är inget större problem faktiskt, de får kärlek, närhet, omtanke och uppmärksamhet till fullo. Att jag sen gärna vill komma ut till studier eller arbete snabbare än genomsnittsmamman skadar dem inte, snarare tvärtom. Mina barn kommer växa upp och vara mycket väl medvetna om att det finns mer hos mig än bara min mammaroll.

Det är inte samvaron med mina barn jag inte tycker om. Det är föräldraledigheten. Det är två skilda saker, och det finns en tydlig brist på kunskap om man inte klarar av att se det.

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 29 Sep 16:22

#43

1977a skrev 2010-09-29 16:02:06 följande:

Anledningen att jag citerade dig var att du skrev om "självutnämnda madonnor" och jag fick intrycket (kanske felaktigt) att du pga mitt första inlägg i denna tråd syftade på bland andra mig. Jag ville då protestera mot det epitetet.

I övrigt riktade jag inte mitt inlägg specifikt mot dig (förstår att det kan ha framstått så, ber om ursäkt i så fall) utan främst mot de signaturer som skrev väldigt hårt och snudd på hånfullt om tillvaron med sina barn. Men du har inte skrivit på det sättet såvitt jag vet.

Sedan måste jag ändå ifrågasätta detta med vattentäta skott mellan föräldraledighet å ena sidan och samvaro med barnen å andra sidan. Om man inte trivs med att vara föräldraledig trivs man väl inte heller med att tillbringa dagen med sitt barn? Små spädbarn behöver ju en nära och kontinuerlig kontakt med sina föräldrar, alltså kvantitetstid och inte enbart kvalitetstid. Om man då inte trivs med att tillbringa den största delen av dagen med dem trivs man följaktligen inte heller med den typ av samvaro de behöver. Då trivs man med samvaro på sina egna vuxenvillkor och inte på bebisvillkoren. Eller? Jag menar verkligen inte att det måste vara mamman som är hemma-pappan funkar ju lika bra om man inte heltidsammar-men EN förälder behöver ju rimligtvis finnas där med kvantitetstiden.

Precis som du skriver tror jag att det är väldigt viktigt att barnen ser fler sidor av sina föräldrar än mamma/pappa-rollen. Men det första året tror jag att alla barn struntar blankt i det-det är ju sedan i takt med att de blir äldre som det blir allt viktigare.

Nej men just föräldraledigheten är så isolerande för många. Jag skulle inte haft några problem med det om jag bodde i en by där alla mina vänner också bodde, och de var föräldralediga samtidigt och vi kunde umgås. Nu är det inte så, istället blir jag mer och mer ensam och det trivs jag inte med.

Sen nej, visst. Jag trivs inte heller med de behov som riktigt små barn har, det kan jag erkänna. Men det innebär ändå inte att jag inte tycker om att vara med barnen. Ser du skillnaden?

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 30 Sep 14:29

#51

Hemmaföräldern skrev 2010-09-30 12:48:59 följande:

Så tänkte och sa Kerstin Thorvall också........

Nåja, nu är det nog en enorm skillnad på att (som hon har beskrivit i sina böcker) inte vara tillgänglig för sina barn, behandla dem illa, sätta sig själv i första rummet - och på att bara inte gilla föräldraledigheten.

Kan du inte se det så är det otroligt komiskt att du kommer med kommentarer om omogenhet.

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 30 Sep 16:27

#55

Rosa30 skrev 2010-09-30 15:49:49 följande:

Ser inget som helst paradoxalt med att man kan älska sitt barn otroligt mycket och vårda det kärleksfullt och ändå tycka det är jobbigt att vara hemma på heltid. Jag trivdes inte alls särskilt bra med att vara föräldraledig på heltid-bästa tiden i mitt liv var snarare när sambon var föräldraledig och jag gick tillbaka till att jobba 60-80% (med stor möjlighet att jobba hemifrån). Skulle inte vilja jobba heltid för att jag skulla sakna mitt barn för mycket, men vill inte vara hemma på heltid för jag blir så uttråkad och känner mig isolerad från resten av samhället. Det beror inte på att jag tycker mitt barn är tråkigt-det är allt annat runtomkring jag inte trivs med. Det långsamma tempot, ensamheten, bundenheten, avsaknad av intellektuell stimulans och framför allt: hushållsarbete är det tråkigaste som finns (med undantag för matlagning)!!!

Precis så. Jag trivs inte med att jobba heltid och vi har korta dagar på förskolan för våra barn - men att vara hemma på heltid en längre period är inte något jag mår bra av. Att man ens kan komma på tanken att ifrågasätta mitt och andras föräldraskap bara utifrån den parametern är rätt skrattretande. Och skrämmande.

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 1 Oct 21:45

#61

Hemmaföräldern skrev 2010-10-01 21:41:50 följande:

Nu är det ett citat ur en större undersökning och det handlar inte bara om fysisk sjukdom, utan även den psykiska hälsan. Som alla vet ökar den psykiska ohälsan hos barn ständigt och vi har de högsta ohälsotalen i världen när det kommer till psykisk hälsa hos våra barn. Trots att våra barn har det otroligt bra materiellt sett och vi inte har varit i krig sedan 1800-talet. Barnen kanske kräver mer av tid med engagerade och närvarande föräldrar, vad vet jag....... tittar man in på BRIS hemsida så är det vad barn önskar sig mest av allt.... tid med sina föräldrar.

Men jag är väl omogen i en dels ögon som ser det här behovet hos barn.... varför ge barnen tid när det är såååå mycket roligare att vara med kompisarna på jobbet... och casha in så att man kan gå och shoppa......

Herregud. Så otroligt onyanserat, okunnigt och omoget. Du infriade precis alla negativa fördomar som finns om hemmamammor utan bildning, karriär eller egentlig kunskap om något utanför det egna hemmet.

enligtellen.blogspot.com -

Bonanza

Äldre 1 Oct 21:46

#63

Hemmaföräldern skrev 2010-10-01 21:45:50 följande:

Jag kan inte se en så förskräckligt stor skillnad mellan mammor som köper myten "bara jag som mamma är nöjd och har ett skoj liv, så mår mitt barn bra (även om vi aldrig ses)". Föräldraskap kräver tid och det är inte alltid roligt, precis som mycket i livet inte alltid är roligt men att lära sig utvecklas i det ändå och ta sitt ansvar gör att man mognar och då blir det roligt därför att man inser vilket bra arbete man gjort. Många här skriver hur det skyndat tillbaka till sina jobb eftersom de blev tokiga av att vara med sina barn. Och det tycker jag påminner väldigt mycket om Kerstin...... Tufft att höra kanske men om det skulle få en enda förälder att tänka om eller tänka över sitt val och sin roll, så är jag glad för barnets skull. Tid med föräldrar är guld värt.

Men VEM har påstått att mina barn inte har fått tid med sina föräldrar?!

enligtellen.blogspot.com -

Hur kände du för att vara hemma med ditt barn??

INNEHÅLL