ledsen03 skrev 2010-09-15 02:30:01 följande:
Hej
Jag läser din artikel och gråter för vi har precis dödat vår bebis i förra veckan med abort i 14-e veckan.
Jag bor inte i Sverige utan i ett EU-land och här finns tydligen ingen gräns för IMG = /Avbryta graviditet på grund av medicinska skäl
Allt gick mycket fort vi fick beskedet efter 12 veckors ultraljudet, blodprov och därefter pga dåliga värden ett prov på moderkakan som bekräftade Down's syndrom.
Centret där vi gjorde ultraljudet bokade automatiskt in en tid på sjukhuset för oss efter att de fått resultaten = 2 dagar senare hade vi en tid inbokad för prov av moderkakan.
Sjukhuset ringde upp oss 2 dagar senare då de hade resultatet av provet av moderkakan och det var en fredag för en och en halv vecka sedan. De hade redan bokat in en tid för rådgivning måndagen därefter och en abort onsdagen samma vecka.
Panik hela helgen ingen sömn och jag var panikslagen, ville inte döda bebisen, det är emot allt jag tror på.
De kanske hade blandat ihop våra resultat med någon annans?
Samma dag på måndagen fick jag anti - gravid- hormoner el ngn sorts tabletter som man skulle ta framför sköterskan.
Allt var som i en dimma och jag var panikslagen och ville absolut inte "föda barnet" vi var i gränsen i 14-e veckan. Så de bokade om onsdagen till tisdagen
De var alla mycket vänliga och lugna och lovade att jag skulle bli nedsövd
Tisdagen kom vi in till sjukhuset tidigt och jag fisk duscha med Iodin (descinficeringsmedel) jag fick tabletter för att provocera fram värkar inom en halvtimme (jag fick inga värkar dock av dem) jag fick en hel hög med andra tabletter - jag frågade inte längre vad det var - jag bara grät
Min man var med mig och hade han inte varit där skulle jag ha sprungit därifrån!!!!
Efter en 40 minuter körde de iväg mig i en säng in i en operationssal.
Sedan blev jag nedsövd, helt panikslagen innan jag var så rädd och hade så mycket skuldkänslor att tänderna skakade.
Tänkte att jag förtjänar att lida för det vi gör jag kommer att vara förbannad i all evighet från och med nu.
Sedan vaknade jag upp i en uppvakningssal. Jag grät och kommer ihåg att jag sade att jag har dödat min bebis. Sköterskorna var alla mycket vänliga ändå.
Efter detta blev jag körd till ett eget rum i sjukhuset där min man väntade och fick lämna sjukhuset samma kväll.
Jag undrade var de gjorde med fostren efter aborten. De lägger dem i individuella lådor och var 15 dag skickas de alla till en kyrkogård i staden där en präst håller en gudstjänst och sedan kremeras de.
Jag har redan ett barn sedan tidigare. Ser på henne och undrar hur jag kunde göra en abort.
De säger att vi har räddat barnet från lidande och att man inte ska ha skuldkänslor för det.
Allt gick så fort, jag är helt tom i magen nu. Kan inte sluta läsa på internet om Down's syndrom.
De gör en odlingskultur här efter ett prov av moderkakan så man får veta om barnet hade fler sjukdomar eller enbart Downs. Och så föräldrarna kan få veta om de har en av generna el kromosomen vad det nu var som kan göra att man kan få fler barn med Down's.
Jag kan inte sova på nätterna längre och gick till vår husläkare för att få sömntabletter. Han tycker inte att man ska ha dåligt samvete om barnet var sjukt och man gjorde abort.... han sa att han hade tagit samma beslut om det var han och hans fru som hade fått samma besked.
Min man säger att vi har räddat barnet från en massa lidande.
Jag vet inte allt känns fel och jag känner mig som en hemsk person.
Jag gråter för dig och hoppas att allt kommer att ordna sig för er !!!!!!!!!!!!!!
I Sverige finns det en annan struktur och hjälp med specialskolor och annat som inte finns här där vi bor.
Jag känner verkligen med dig och önskar dig all lycka i livet !
Men herregud så fruktansvärt! Det låter ju som att de inte gav dig något annat väl än abort. Självklart har man ett val men i ditt förtvivlade och förvirrade tillstånd är det ju inte alls konstigt att du bara hängde med på vad andra bestämde utan att ge dig tid att tänka. Säger inte att det var fel med abort, bara att det låter fruktansvärt att du och din man inte fick tid och möjlighet att tänka igenom saken och ta en eget beslut om ni ville ha barnet eller inte.
. Jag var orolig hela graviditeten med henne (autism kan man ej se innan), undrade hur jag skulle orka om jag fick ett till barn med denna diagnos. Nu har jag det bästa i från två världar.