• Januarimamma2011

    Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!

    Hej alla med eller utan DS-barn.

    Har sent i graviditeten, efter tiden för abort (v 22)  fått veta att barnet jag väntar har downs syndrom. 

    Jag är bara  23 år! Inte i riskzonen och så händer det här!

    Barnet har downs syndrom - min värsta mardröm!  Vet inte hur jag ska ta hand om detta barn och jag måste föda det också. Är helt förstörd, apatisk, bara sover och drömmer mardrömmar och är helt hysterisk. Förhållandet med sambon blir allt sämre och jag tror att det snart tar slut. Ingen av oss har det som krävs för att ta hand om ett ds-barn känns det som. Detta är första barnet - det barn som skulle ge livet stor mening.

    Mina föräldrar är övertygade om att jag kommer älska barnet när det kommer men jag känner att jag bara vill ta livet av mig så snart barnet är fött. Dö bort från ansvaret och låta någon annan ta hand om barnet. Har varit på psyk och gråtit, men ingenting hjälper.

    Barnet sparkar superhårt och jag hatar, hatar, hatar känslan av sparkarna!

    Jag kommer få bristningar och kanske bli ensamstående med ett ds-barn! Kommer någon man vilja ha en tjej med bristningar på magen och ds-barn??? Hur kommer jag klara av att våga bli gravid igen (OBS kub gav bra siffror)???

    Ni som har ds-barn - hur är ert liv med dem? Hur hanterade ni beskedet? Har ni fått fler barn efter det och hur har det fungerat? Älskar ni era barn eller tar ni bara hand om dem av plikt?

    Hur gjorde ni för att hålla ihop förhållandet med pappan? Min sambo försvinner in i sina datospel och är kall och stel som fisk. Vill inte pussas, kramas eller ta i mig alls. Känns som det här är mitt fel att barnet fått ds...

    Hälsningar, förtvivlad blivande mamma som just nu inte vill ha barnet

     

  • Svar på tråden Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!
  • liag

    Hej

    De kommer gå jätte bra för dig och ditt barn.
    Gå in och kolla in min tjej som har DS på http://tjejernatva.blogspot.com/ så får du se lite hur det är när de blir större.
    Min Linnéa (hon som har DS) har en tvillingsyster som heter Agnes som inte har DS och de är bästa kompisar.
    Om det nu skulle bli slut med barnets far så kommer du kunna träffa en ny kille de lovar jag dig till och med om du skulle få bristningar på magen.

    Lycka till och du kommer älska dit barn och de tror jag nog barnets far också kommer göra, han gå troligen också igenom en stor kris och då gömmer sig bakom sitt dataspelen.

  • Siphra

    En vän till mig pluggar till logoped och han sa till mig tidigare idag att det han vill arbeta med är helst av allt DS barn. Och jag förstod precis varför. 
    Lycka till med ditt barn TS. 
    Och astro, jag tycker många föräldrar inte verkar prata med sina barn alls när man se dem ute på stan. De hänger en filt framför barnet och pratar i mobiltelefonen. 

  • Anonym (kristallen)
    Januarimamma2011 skrev 2010-09-04 09:04:21 följande:
    Hej alla underbara och kloka människor där ute! Ert stöd och er empati berör mig och hjälper mig mer än ni kan ana.

    Igår åkte jag efter jobbet hem till mina föräldrar för få andas ut lite och få paus från sambon.
    Igår var jag också hos min BM och lyssnade på bebisens hjärta (helhäftigt måste jag säga). Min BM behandlar mig lyckligtvis som vilken annan gravid som helst. Henne åsikt: en bebis kommer-den är din och den behöver dig.

    Jag ska snart få träffa en psykolog på specialistmödravården som kommer att stå redo vid förlossningen och hjälpa oss att knyta an till bebisen.  Känns skönt att få träffa honom/henne redan  nu så att det inte är en totalt främling som står där sedan och talar om för mig att "gör si, gör så" .

    Kommer så snart jag orkar starta en blogg här på Fl om resan fram till förlossningen där de som vill kan följa mig. Blir lite smidigare än den här tråden. Kan också berätta att min mamma redan börjat plugga tecken för att kunna kommunicera med sitt barnbarn.

    Kramar 
    åååå, det är nog ömsesidigt-du berör många härinne, inkl mig. !
    tycker (fotrfarande) du är enormt stark, och jag är så glad för din/er skull att du
    är så öppen för denna stora förändring som först var en total cock, men verkar växa sig mer o mer till kärlek.
    toppen att du får träffa en psykolog redan nu, som kan vara där när an kommer.
    kommer absolut följa din blogg, önskar återigen stort lycka till!!!!!
  • teha
    astro skrev 2010-09-04 13:38:25 följande:
    Mina barn har av något skäl spontant använt eget teckenspråk från späd ålder, alla fem. Kanske är orsaken att min man är dyslektiker och har för vana att mima/teckna när han tillfälligt "tappat bort" ett ord.

    Vid ungefär ett års ålder har kommunikationen varit total om enklare saker, som att barnet är trött, vill ha en smörgås, är törstig, vill upp på något, vill ha en varmare tröja, vill ha en viss leksak o s v.

    Jag trodde faktiskt att det var så alla "pratade" med sina små barn tills jag började titta på andra föräldrar och insåg att ganska många inte förstår barnen förrän barnen pratar rent. Helt enkelt.

    Mina har lärt sig tala rätt sent - kanske p g a tecknandet - men i gengäld fått ett väl utvecklat språk, stor hör- och läsförståelse mycket tidigt, stort ordfföråd o s v. 

    Så av egen totalt oskolad erfarenhet kan jag säga att det verkar vara nyttigt (och synnerligen praktiskt) att dela ett tecknat språk. 
    Min storebror som har en son med DS har sagt det många gånger, att man borde använda tecken som stöd även till "normala" barn. Så när vi ses, brukar han använda händerna samtidigt som han pratar när han talar till min son på 1,5 år. Min dotter på 7 år är jätteintresserad av tecken och lär sig otroligt fort!
    ****Filippa född maj-03 och Vilmer född mars-09. Nr 3 beräknad till Feb-11****
  • Lestat

    Många av er verkar diskutera det här barnet som om det vore ett husdjur, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Jag tycker det är modigt av trådstartaren att berätta hur hon känner det, det finns nog ingen som tycker illa om ett ofött barn, men känslan att det inte ska födas "friskt" är nog alla föräldrars mardröm.

  • Pinje
    Lestat skrev 2010-09-09 01:31:33 följande:
    Många av er verkar diskutera det här barnet som om det vore ett husdjur, vilket jag tycker är ganska tråkigt. Jag tycker det är modigt av trådstartaren att berätta hur hon känner det, det finns nog ingen som tycker illa om ett ofött barn, men känslan att det inte ska födas "friskt" är nog alla föräldrars mardröm.
    Förklara hur du menar, vaddå husdjur?

    Ser många föräldrar till barn med ds skriva samma sak jag upplevde. Jag blev förtvivlad vid beskedet men när jag lärt känna mitt barn ändrades den känslan till ganska vanlig barnlycka. Det vill jag förmedla till ts och jag hoppas ts landar stadigt med båda fötterna på jorden.

    Sedan att ts tycker illa om sitt ofödda barn, det har hon rätt att göra, hon behöver nog det för att komma framåt. De första timmarna efter beskedet var jag grymt avundsjuk på min bästa vän vars son dött i v.29 pga Trisomi 13 och hjärtfel. Helt knäppt tycker jag nu!
  • Pinje

    ts, vet du vad, kul du läser in dig på tecken som stöd och Karlstadmodellen, men det du skall göra första månaderna är att bara ha spädbarnstid och njuta. Träna hinner du sen! Det tycker jag. Andra tycker annorlunda. Risken är att du tränar så mycket så du tappar sug och ork. Gör bara den träning du vill. Jag fick bra stöd av sjukgymnast så den motoriska träningen var kul och gav resultat. Logopedstödet var uselt och jag tecknade nästan ingenting första året! Men så var också läget att min tjej var motorisk av sig och hade inte stora behov av att kommunicera förrän framåt tvåårsåldern.

Svar på tråden Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!