Bebisen har Downs Syndrom-helt förstörd!!
Hej alla med eller utan DS-barn.
Har sent i graviditeten, efter tiden för abort (v 22) fått veta att barnet jag väntar har downs syndrom.
Jag är bara 23 år! Inte i riskzonen och så händer det här!
Barnet har downs syndrom - min värsta mardröm! Vet inte hur jag ska ta hand om detta barn och jag måste föda det också. Är helt förstörd, apatisk, bara sover och drömmer mardrömmar och är helt hysterisk. Förhållandet med sambon blir allt sämre och jag tror att det snart tar slut. Ingen av oss har det som krävs för att ta hand om ett ds-barn känns det som. Detta är första barnet - det barn som skulle ge livet stor mening.
Mina föräldrar är övertygade om att jag kommer älska barnet när det kommer men jag känner att jag bara vill ta livet av mig så snart barnet är fött. Dö bort från ansvaret och låta någon annan ta hand om barnet. Har varit på psyk och gråtit, men ingenting hjälper.
Barnet sparkar superhårt och jag hatar, hatar, hatar känslan av sparkarna!
Jag kommer få bristningar och kanske bli ensamstående med ett ds-barn! Kommer någon man vilja ha en tjej med bristningar på magen och ds-barn??? Hur kommer jag klara av att våga bli gravid igen (OBS kub gav bra siffror)???
Ni som har ds-barn - hur är ert liv med dem? Hur hanterade ni beskedet? Har ni fått fler barn efter det och hur har det fungerat? Älskar ni era barn eller tar ni bara hand om dem av plikt?
Hur gjorde ni för att hålla ihop förhållandet med pappan? Min sambo försvinner in i sina datospel och är kall och stel som fisk. Vill inte pussas, kramas eller ta i mig alls. Känns som det här är mitt fel att barnet fått ds...
Hälsningar, förtvivlad blivande mamma som just nu inte vill ha barnet
Fint exempel.