Varför psykofarmaka när man är gravid?

Du har helt rätt i det - det slarvas otroligt mycket.  Och som jag skrev tidigare anser mina kollegor inom psykiatrin att distriktsläkarna är de som jämförelsevis slarvar mest.  Gisningsvis därför att ortopeder, kirurger, osv inte själva skulle känna sig kompetenta att påbörja och följa upp en depressionsbehandling.  Distriktsläkare förväntas kunna det, och behandlar säkerligen sammantaget långt fler individer än psykiatrin.  Dessvärre blir det då också fler fel.  (Allt enligt mina psykiatrikollegor - jag har själv inte gjort någon uppföljning av ämnet.)

Men att gå från att slarva med diagnos och uppföljning till att påstå att man regelmässigt skiter i de nationella riktlinjer som gäller för psykiatriska utredningar i Sverige, och att dessuom utgå från att detta är ett korrekt arbetssätt som gäller inom specialiteten psykiatri, det kallar jag rent nys.  Självklart strävar man efter att följa den vetenskap och de riktlinjer som finns.

Jag tror att jag fokuserar mer på depression än ångest eftersom mina minnen är så färgade av att ligga och stirra in i väggen, sova bort dagarna och försöka ordna till ansiktet till en glad mask i skolan och på jobbet. Men visst var det ångestfyllt när jag skar mig eller hetsåt... Jag var bättre i perioder men de varade inte länge. T ex när jag blev tillsammans med min man så hade jag flera månader av "natural high" innan det bar iväg igen. Ah, well jag är tacksam för medicinen men lite irriterad i efterhand över att de inte kollade allt man "ska" innan jag sattes in på den.

Låter som att det fanns inslag av både depressiva symtom och ångest - ett inte alls ovanligt tillstånd.

Det verkar som att du mår bättre nu i alla fall?  Jag anar ett visst hopp mellan raderna i dina inlägg. 

Oj, jag har nog aldrig själv varit med om, eller hört talas om, att man INTE gör åtminstone grundläggande blodprov, blodtrycksmätningar o.s.v. när man utreder och behandlar depression för att utreda vitaminbrist/blodbrist/sköldkörtelvärde o.s.v. Skulle känna mig enormt otrygg om jag inte visste att detta var bra eftersom jag haft depressioner, ångest och självskadebeteende i hela mitt vuxna liv. Det verkar lite konstigt att man inte på ett snabbt och enkelt sätt tar reda på om det finns några fysiska orsaker till det psykiska måendet (och jag har många gånger önskat att det vore så kan jag lova). Det är ju jättebra om det fungerar att man tar medicinen och sen mår bra och fortsätter må bra, men det är väl ändå bra att få reda på om det kan ligga något annat bakom som är relativt lätt åtgärdat? (Det enda jag skulle kunna önska i övrigt är väl att psykiatrin oftare även skulle screena i ett tidigt skede för NPF-diagnoser, det hade sparat mig åratal av lidande att få min AS-diagnos tidigare än som nu vid 27 års ålder och 10 års harvande inom psykiatrin och många olika mediciner, men det är en annan historia)!

Jodå, jag är frisk sedan ca 5 år tillbaka. Jag klarade av min mammas bortgång utan psykbryt och att vara gravid, föda barn och bli förälder utan minsta depressionstendenser. Jag har haft deppiga dagar men vet att de är tillfälliga och att jag kan vara (är) normal. Förr trodde jag ju att jag inte kunde känna på något annat sätt och att jag  ändå var förlorad. Nu vet jag att det finns hjälp om jag behöver det.

Nu vet jag vem jag är utan depressionen. Min man och jag brukar skoja om att jag är (var) "kravlös och menlös" eftersom när vi träffades så ville jag inget. Hade inga önskemål liksom. Han "tvingade" fram beslut från mig, som alltid varit känd i min familj för att inte kunna bestämma mig för något.

Ett resultat av terapin är att jag idag kan erkänna vad jag är bra på och att det duger. Jag är fortfarande kroniskt duktig och siktar på att prestera typ bäst, men det är ok att inte hinna med allt. Förr visste jag att jag ansågs smart och bra på saker (bra betyg, "vandrande lexikon", snygg etc) men jag kände mig så falsk. Jag visste själv att jag var värdelös och kunde bli avslöjad när som helst.. Boy är jag glad att det är över. Idag är jag faktiskt lycklig

Haha, nog om mig...

Måste säga att det är intressant att läsa din historia Omorfia Känns på många sätt väldigt bekant och jag är väldigt noga idag med att sätta gränser för vad jag orkar och klarar av att ta emot på en och samma gång.

jag äter paroxetin mot mn panikångest sen en tid tillbaka.
fick veta ganska nyligen att jag e gravid med nr2.
ringde såklart min läkare på VC och fråga om jag skulle trappa ner eller sluta helt och byta och om de fanns några risker osv.
Hon sa att jag bara skulle fortsätta som vanligt.
Har dock trappat ner själv från 40mg till 20mg dag på 2veckor. HAr alltså trappat ner med 10mg/vecka.
Och jag mår bra.
Men så sa iaf läkaren att de fanns små små små (men dom e så obetydligt små) risker med att äta paroxetin, kunde möjligen skada utvecklingen av hjärtat på embryot.

Så jag fattar liksom inte... Äter massa andra mediciner oxå.. Blir ju fan knäckt.

Ska jag forts trappa ner? Ringa en annan läkare? Vill ju inte skada embryot...

  Applåder.Men är inte det helsjukt om vem som hest som känner sig lite hängig en dag (säg den gravida som inte gör det liksom), och så får man en massa antidepp utskrivet av läkaren. Måste ha hänt många gånger att en gravid kommer in på vc och beskriver symtom som trötthet, hängighet, svårt att sova med mera, som bara är normala graviditetssymtom men som tolkas som deprission. Jag är övertygad om att om det nu är så som ni säger att inga grundliga undersökningar görs, så är det kanske så att många gravida därför kanske äter antideprisiva fastän de helt enkelt bara har graviditetsbesvär.