Varför finns det kvinnor som äter psykofarmaka när de är gravida.
Det är bevisat att det är skadligt för fostret
Ajdå... jag kände att allt flöt på och att jag bara "gillade att många bollar i luften" och pressade ihop allt; jobb, vänner, sprang till släkten. Vilade knappt på helgerna utan vara bara på gång. Stannade knappt till och funderade. I efterhand fick jag domen att jag alltid har velat visa att jag klarar av allt. Jag har alltid fått höra att jag är så stark, självgående och behöver sällan hjälp. Jag kände att jag ville bli mer och lyckas arbeta upp en bra karriär och inte nöja mig.
Hmm...jag blev sjukskriven under ett års tid. Sen arbetstränade jag upp till heltid och gick samtidigt i samtal under ytterligare ett år. Inom fyra år ungefär så kändes det som att jag var helt ok. Vi började prata barn strax innan jag blev sjukskriven och fyra år senare så insåg vi tillsammans att vi måste söka hjälp.
Brukar ta det som riktlinje och försöka acceptera i efterhand att när vi hittade tillbaka till den biten så var jag redo att gå vidare igen.
Så delvis kan jag väl känna liite som Gulletroll, att i det akuta skedet, beroende på hur allvarligt läget är, så kan det vara bra att vänta. Men samtidigt så grundar sig ju mångas depression i just barnlängtan... så jag tycker inte heller man kan säga att människor med psykiska sjukdomar inte får skaffa barn, eller ska låta bli.
Det kan hända vem som helst att det blir för mycket eller att det kommer någon trigger som får en människa över kanten, utan att de sett signalerna innan.
Jag ville inte alls prata om allt detta öppet tidigare, men nu är det helt ok, även på nätet 
Funderade lite mer... kanske tre år... det sista året så kändes allt bra. Vi behövde den tiden helt enkelt bara med varandra.
Tycker du är modig. Själv är jag ganska restrektiv med den typen av detaljer, vill inte bli alltför igenkänd.
Ja, en hel del blir deprimerade av att inte kunna få barn. Helt klart.
SJälv kan jag säga att det inte tog så hårt men jag har alltid vetat att det skulle bli svårt att få biologiska barn och var helt beredd på att inte ens försöka men så blev det inte.
Men ivf:erna var tuffa, särskilt första (som misslyckades, förmodligen pga en aktiv inflammation i kroppen som "missades") för vi hade så höga förväntningar, men jag blir bara nedstämd numera - aldrig deprimerad.
Tror ett genomgående tema bland de som haft en utmattningsdepression är att man gör för mycket, vill för mycket, tror man kan göra allt. Ensam är stark. Ensam kan göra allt själv. *fuck that* 
Jag tog det inte så hårt till en början. Efter drygt 1½ år började jag fundera men allt hade sin gilla gång. Väninnor pratade om att söka hjälp, men jag var inte där än. Sen hände en massa annat. Inte förrän senare så fick jag faktiskt lite panikkänsla när jag insåg hur lång tid som hade gått egentligen. Det har jag slagits med i efterhand, även fast jag vet att det har sina orsaker till varför det blev så.
Sen avlöste läkarbesöken varandra under ett års tid och då gick jag på absolut halvfart igen. Senaste året har jag arbetat stenhårt på att acceptera allt. Jag var inte den som sprang till läkaren vid första anblick av problem. Vi hade det ju bra iaf . Så även fast jag velat slå på mig för tiden som gick, så kan jag inte göra det.
Vi pratade en tid tom om att det inte alls var viktigt att vara gravid och vänta barn så, utan började undersöka adoption och sen hade vi ju djuren hemma Lite kluvet, men jag tror i allt som var så började vi leva som frivilligt barnlösa också .
Precis. Man vill för mycket, man klarar minsann allt själv och gärna på så kort tid som möjligt. Det ska bara fungera och helt plötsligt har man tagit sig vatten över huvudet för att man har för höga ambitioner på en och samma gång.
Jag tänker lite så att det finns säkert några som vet vem jag är irl, om de har klurat ut mitt nick sen jag bytte, och de får gärna läsa min historia så kanske de förstår mig bättre, om de snubblade över mig efter att allt har hänt.
Jag har jobbat tillräckligt många år och undervisar på högskola i ämnet, så jag vet vad jag talar om. 
