Varför psykofarmaka när man är gravid?

Jag är säker på att svaret blir abort, men om man får depression i v23 eller så då? Hur menar du med att de med bipolär kan va bättre föräldrar?

För att en person med bipolär sjukdom kan vara som vilken annan förälder som helst! Jag känner flera som har diagnosen och de är fantastiska människor allihop (precis som mina "friska" vänner också är)! Visst är medicinering ett måste i vissa situationer men de som jag känner har även lärt sig att hantera sina känslor på ett till och med bättre sätt än andra. Är så jvla trött på att folk försöker kategorisera människor trots att vi alla är individer.

BTW Gulletroll jag vet vad anknytning är, skrev min kandidatuppsats i psykologi hösten -09 och läste spädbarnspsykologi under våren i år. Du verkar dock inte ha grepp om den teorin :P

Jag väntar fortfarande på svar om varför antidepressiv medicin fungerar? För om man nu skulle köpa gullettrolls teori om att det inte är brist på nåt, att vi alla är förledda, så borde inte antidepressiv fungera i den utsträckning som de gör

 

Aha, det förklarar en hel del.

1) Det var jag som tog upp att en läkare alltid måste utesluta annan förklaring till symtomen innan en psykiatirsk diagnos sätts. Som exempel tog jag schizofreni med dess mer extensiva utredningar.  På det inlägget svarade du "Nej, det är verkligen inte nödvändigt med hjärnundersökningar först." vilket är helt felaktigt beträffande schizofreni. Förmodligen en ren kommunikationsmiss mellan oss alltså.

2) Du ska förstås lita på vad dina läkare sagt. Diagnosen sätts genom den undersökning som görs under samtalet. Skattningsskalan är ett hjälpmedel för att bedöma symtomens svårighet, inte verktyg som ger en korrekt diagnos.Ibland händer det att man som läkare förenklar resonemanget och säger saker som att "om vi svarar på dessa frågor så kan vi se om du är deprimerad".  Dessvärre är inte verkligheten så enkel. 

3) Jag har full förståelse för att du har uppfattat och tolkat de budskap som dina läkare gett dig under din egen sjukdom, men det är inte samma sak som att vara utbildad inom psykiatri. Jag kan lova dig att allt jag skrivit är helt korrekt och i överensstämmelse med hur man arbetar med psykiatrisk diagnostik.    Jag har jobbat tillräckligt många år och undervisar på högskola i ämnet, så jag vet vad jag talar om.

Fru U: Eller hur.. det märks att Gulletroll inte har några vetenskapligt grundade uttalanden whatsoever tyvärr

Hoppas verkligen inte att folk tar det som vissa här säger på allvar. SSRI-preparat (mfl.) har räddat många liv.

När jag fick min utmattningsdepression (dvs när den blommade ut helt o fullt) så hade terapi inte gjort ett skit för mig.

När medicin hade gjort sitt, när jag återigen kunde ta på mig, tugga mat DÅ först kunde terapi göra nytta.

Det går inte att få någon att må bättre (genom terapi) om personen inte ens kan föra ett samtal eller lyssna.

Lika klok som vanligt Fru U Jag var inte mottaglig för terapi först. Jag ville vila och komma någorlunda i form, innan jag kunde börja reda upp allt... och då fungerade mediciner väldigt bra för att övriga symptom skulle mildras.
Sen var det dags för samtal och då gjorde de nytta. Inte när tankarna var som mest röriga.

För många som fastnar i kris och sorg är antidepressiva bra, för det tar udden av depressionen, ångesten och stressen man känner av alla känslor. Om man redan har gått över ett år och inte tar sig vidare. Hur ska man då komma vidare, om man märker själv att det inte räcker med att tänka positivt?

Jag ville ingenting. Jag var inte förmögen att vilja något. Jag existerade enbart. Andades.

När medicinen väl gjorde sitt så var jag mottaglig för samtal och råd och det i sin tur hjälpte mig framåt.

Herregud, jag kunde inte ens svara på om jag var hungrig i början hur skulle någon kunna "prata vett" i/med mig då?! Jag åt om jag fick mat framför mig och blev tillsagd att tugga, men jag kände inte något längre inte ens hunger( men jag visste ju att mat var nödvändigt så jag tuggade)

 

Huja... Jag sov en massa och sen var jag uppe en stund och sen sov jag igen Fick Remeron som även fick mig att få mer aptit. Gick ju upp en aning av medicinerna, men i efterhand var det värt det. När jag sen började i samtal och kände att jag fick krafterna tillbaka så var jag tvärtom nästan hyperaktiv, tills jag fick hjälp att finna balansen igen.
Det gick fort ner eftersom jag blundade för signalerna som kom hela tiden, men det tog lång tid tillbaka.

Sista tiden gjick det fort ner för mig men symptomen var där nog långt tidigare men ingen tog det på allvar (för min del handlade till stor del om att jag vägrade acceptera min grundsjukdom (typ reumatism) och körde på i 190) minst av allt jag.

Jag skulle leva livet, minsann Skulle inte bli nån liten sjukling som inte levde... Så till sist hade kroppen inget val, ville jag inte vila så fick den tvinga mig.

Men idag är jag glad över det. Jag lever med en helt annan livsfilosofi och jag lever för mig, inte för nån annan.

Mythea, tog det lång tid (år?) innan du kände dig "normal" igen? (förstår om du inte vill svara, det är trots allt ett öppet forum och fl är vad det är)