Varför psykofarmaka när man är gravid?

För det första; tack för riktigt bra och relevanta inlägg i tråden!

Jag har funderat på det här i efterhand då jag fick citalopram utskrivet utan någon kroppslig undersökning öht. Min väg till SSRI tog iofs ganska lång tid, spelar det roll? Om du orkar läsa, så här var det för mig:

Jag kom till akuten för att sys när jag i affekt skurit mig djupare än vanligt. Jag fick lite panik och åkte till akuten (ett misstag tyckte jag då) där jag efter omplåstring tillfrågades om jag ville få komma till psykakuten av en underbar akutsyrra. Jag hade då varit tvungen att prata med både en ssk och en läkare och var lite "on a roll" och jag ville ju faktiskt ha hjälp.

Väl på psykakuten fick jag prata med ännu en underbar läkare som ställde bra frågor som ledde till att jag för första gången erkände att jag hade självmordstankar dagligen, spydde 1-5 ggr om dagen och hade skurit mig av och till sedan tonåren (jag var 25 år när jag kom i kontakt med sjukvården). Jag fick en remiss till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och en KBT-psykolog. Psykologen var förstås också helt underbar men vi övergav ganska snart KBT'n eftersom kräkningarna och skärandet bara var ett symptom och inte mitt huvudsakliga problem. Jag hade inte särskilt svårt att låta bli att skära mig och spy när jag kunde prata med någon och prata om hur jag kände mig istället.

Efter ett år med den kognitiva terapin hade jag tyvärr fortfarande självmordstankar, även fast jag upplevde de verktyg jag fick genom terapin som bra så kunde jag inte stoppa den "emotionella hissen" ner i avgrunden så fort någonting negativt hände. Jag föreslog själv att jag skulle testa SSRI och fick prata med mottagningens psykiatriker som skrev ut citalopram efter ett samtal.

För mig försvann självmordstankarna nästan på en gång efter att jag börjat med medicinen och en helt ny värld av hopp visade sig. Medicinen visade mig hur det var att vara normal och gav en trygghet. Jag visste att den funkade, så om det sket sig igen så kunde jag börja med medicin. Helt plötsligt hade jag en framtid. Har en framtid. Jag åt citalopram i 9 månader och hade bara några dagar av yrsel av och till när jag slutade med dem. När jag började med tabletterna upplevde jag muntorrhet som enda biverkning. Helt klart värt det för mig.

Nej, naturligtvis jobbar inte alla som jag.  Det som är värt att veta är ju att både Socialstyrelsen och de som utbildar läkare inom psykiatri tycker att vi ska följa de internationella riktlinjer från WHO som ligger till grund för den internationella diagnosmanualen DSM-IV.  Där står tydligt att andra kroppsliga sjukdomar som förklaring till depressiva symtom måste vara rimligt osannolika eller helst uteslutna för att diagnosen depression ska kunna sättas.  Men visst finns det enstaka läkare som skiter i WHO, Socialstyrelsen och svenska riktlinjer för diagnostik och behandling.

Mer troligt är dock att din läkare är kunnig, välbildad och följer gällande riktlinjer utan att du tänkt på vilka undersökningar som faktiskt genomförts. Då rör det hela sig om ett enkelt missförstånd.

Tack för de värmande orden!

Om man lider av depression har tiden till insättande av läkemedelet viss betydelse för risken att drabbas igen, men det betydelsefulla rä att man får sin behandling.  En depression går över av sig självt om man "väntar ut" den, men risken för självskadebeteende, patientens eget mående och den ökade risken för återinsjuknande vid obehandlad depression gör att man ändå alltid vill behandla på något sätt.

SSRI kan även med fördel användas som behandling mot ångestsyndrom, och av din beskrivning att döma hade du mer ångest än egentlig nedstämdhet i ditt beteende.  Utåtagerande självskadebeteende är ofta tecken på ökad ångestnivå.  Då passar det utmärkt att först sätta in "akuthjälp" och senare diskutera ev behov av att få bukt med din ångestnivå.  Så skönt att du fått hjälp!

Vad då väntar ut depression så den går över? Många blir aldrig bra o man kan även ha kronisk depression. Jag förutsätter att du vet, att vissa producerar för lite serotonin hela livet.

Jag vet väl för sjutton själv om jag tagit prover, gjort hjärnröntgen osv eller ej. Klumpigt uttryckt. Nej, det finns inte enstaka läkare som jobbar så utan MÅÅÅÅNGA.

OK, det är möjligt att MÅÅÅNGA läkare skiter i de riktlinjer som gäller för psykiatrisk utredning och vård i Sverige. Synd om detas patienter.

Problemet uppstår t.ex. när du förklarar för andra läsare på FL att "det är INTE särskilt svårt att åtskilja normal deppighet o sjukdom om läkaren använder skattningsskalor" vilket är helt fel.  Om du ska undervisa andra i hur psykiatrin fungerar föreslår jag att du skaffar dig en utbildning först, innan du tolkar din läkares uttalanden och beskriver hur du tror att man gör.

Jag har frågat min läkare hur man gör. Du har lite självsäker attityd, så jag slutar diskutera här. Jag och mina vänner som inte gjort fysiska kontroller mår utmärkt.

Jag har frågat min läkare hur man gör. Du har lite självsäker attityd, så jag slutar diskutera här. Jag och mina vänner som inte gjort fysiska kontroller mår utmärkt.