Varför psykofarmaka när man är gravid?

Det kan inte vara så att din mamma fick antidepressiva läkemedel insatt på fel grund, tror du?

Du har alldeles rätt i att sorgereaktioner och andra variationer av glädje och olycka är någonting som ingår i livet. Att medicinera detta är fel, och dessutom blir man inte bättre - sorgen finns kvar.

Vad du däremot missat är att den som drabbas av sjukdomen depression (eller annan affektiv eller psykotisk psykiatirisk sjukdom) nästan alltid blir hjälpt av läkemedel.  Sjukdomstillståndet depression är inte en del av det vanliga livet.  Risken att dö om man drabbas av "äkta" depression är lika hög som risken att dö om man drabbas av hjärtinfarkt.

Däremot feltolkas ofta symtom, enligt min och mina psykiatrikollergors erfarenhet ofta på vårdcentraler. Man tolkar där ledsenhet, ilska och tårar som depression, vilket en psykiater sällan skulle göra (en depressiv person är sällan utåtagerande och oftare för apatisk för att gråta ut sin sorg).  Antidepressiva läkemedel skrivs alldeles för ofta ut till icke-deprimerade.

Då har du totalt missförstått. Det är inte lycklig man blir av antidepp utan man blir som de andra, som inte behöver ta medicin. Du tror inte på det, men varför hjälper medicinerna då? Ja, livskriser är normala. MEN man brukar säga att om man INTE ALLS börjat gå vidare efter ett år, har man fastnat och kan behöva medicin. Var snäll o skilj på normal deppighet o sjukdom.

Man kan va friskare med kronisk depression än med en allvarligare o tillfällig. Deppighet är normalt. Depression är en sjukdom. Vissa får medicin för lätt, vissa får vänta för länge. Vissa barn får diagnos lite väl lätt. Vissa mår skit för att de får en försent.

Dr Kungen: tack för ett bra svar. Du skriver att de flesta blir hjälpta av medicinering i de tillstånden du beskriver. Men tror du inte medicineringen är en genväg då? Visst jag tror att medicin hjälper det är inte det jag säger. Jag säger bara att det är en quick fix, det är den hjälpen som är snabbat fungerande, jämfört med samtalsterapi som kan ta många år i anspråk men den tiden finns inte inom vården idag.

Här och nu: Javisst kan jag skilja på sjukdomen depression och de som är deprimerade av annan orsak. men jag hävdar att vården inte alltid kan det, och inte patienterna heller tydeligen om det nu är så att många medicinerar fast de inte skulle behöva det.

Det är inte enkelt att skilja på nedstämdhet, när man tappar livsglädjen, och sjukdomen depression. Bara för att nämna ett exempel kan de två te sig exakt lika, men nedstämdheten måste ha pågått en längre tid för att diagnosen depression ska kunna sättas.

Det är det här som är svårt. Att ha nedsatt ork, nedsatt eller ökad aptit, störd sömn, svårigheter att känna glädje, att inte se någon ljusning eller utväg...  Det kan ha många bakomliggande orsaker, alltifrån strikt invärtesmedicinskt med låg sköldkörtelfunktion, till näringsbristtillstånd, tillfällig nedstämdhet, sorgereaktioner, s.k. dystymi (ett tillstånd med kronisk lättare nedstämdhet) eller "äkta depression".  Det är bara de två sista som ska behandlas med antidepressiva, eftersom dessa läkemedel inte har någon som helst effekt mot övriga tillstånd.

För äkta depression av milt till måttlig grad vet man att strukturerad samtalsterapi och läkemedelsbehandling har lika bra effekt. Oftast vill kombinera båda behandlingsformerna.  Vid grav depression fyller samtalsterapi ingen funktion eftersomman inte är förmögen att ta tills sig en sådan behandling. Även vid måttligare depressioner är läkemedelsbehandling ofta en förutsättning för att patienten ska kunna svara på samtalsterapi.

Det är en gammal och tyvärr väl rotad missuppfattning att antidepressiva läkemedel är en "quick fix" och ger en konstlad glädje fast själen är sjuk.  Läkemedlets funktion är att återställa obalansen i hjärnan så att den "läker" och blir sig själv igen. Man lagar alltså felet.
Om depressionen återkommer efter kortare eller längre tid efter avslutad behandling är detta ett tecken på att lekemedlet givits under för kort tid så att man inte hunnit läka såren efter förra depressionen, och nästa behandlingstid blir därför längre.

Äntligen en klok människa på familjeliv!!

Trevligt att råkas!

Bor oxå i Göteborg

Nej, en plötslig depression kan va så allvarlig att man ger medicin direkt. Men annars ska det ha gått en viss tid. Det är INTE särskilt svårt att åtskilja normal deppighet o sjukdom om läkaren använder skattningsskalor.
Antidepp kan visst ha effekt på sk. naturliga tillstånd, som dock blir så svåra att det inte går att härda ut.  Återfall i depression kan även bero på ett kroniskt tillstånd.

Vården felar som alla andra ibland. Men hur vet du att många inte skulle behöva medicin?

Depression o deprimerad är samma sak. Deppighet  är ett normalt tillstånd. I ditt förra inlägg skilde du inte på dessa begrepp.

För de med lindrigare depressioner funkar olika saker bäst. Alla är vi individer.