Doktorn skrev 2010-07-04 16:51:24 följande:
Om du med "för det mesta" syftar på att varken du eller dina vänner som också diagnostiserats med depression inte blivit undersökta med blodtryck, puls och auskultation ("lyssning") av hjärta och lungor så har ni alla märkligt slarviga läkare. En läkare ska veta hur man utreder någon som lider av depressiva besvär (vilket inte är samma sak som att bli diagnostiserad med sjukdomen depression). I synnerhet om man sedan väljer att skriva ut receptbelagda läkemedel för att behandla besvären.
Om du/ni har blivit undersökta på det viset så har man redan vid den tidiga diagnostiken minskat sannolikheten att kroppslig sjukdom ligger bakom besvären (och då har man ju faktiskt gjort "en massa fysiska undersökningar").
Jag förstår att du är av åsikten att läkemedel inte alltid är en bra lösning eftersom många av de du känner kan gå med vitaminbrist, sänkt sköldkörtelfunktion, osv -- antidepressiva läkemedel hjälper förstås inte över huvud taget vid dessa tillstånd. Att "provbehandla" och låta någon känna på biverkningarna när man från början är nedstämd på grund av kroppslig sjukdom är ju förenat med livsfara med tanke på hur många med depressiva symtom som har självmordstankar. Hoppas innerligt att du/ni har noggrannare läkare än så!
För det första; tack för riktigt bra och relevanta inlägg i tråden!
Jag har funderat på det här i efterhand då jag fick citalopram utskrivet utan någon kroppslig undersökning öht. Min väg till SSRI tog iofs ganska lång tid, spelar det roll? Om du orkar läsa, så här var det för mig:
Jag kom till akuten för att sys när jag i affekt skurit mig djupare än vanligt. Jag fick lite panik och åkte till akuten (ett misstag tyckte jag då) där jag efter omplåstring tillfrågades om jag ville få komma till psykakuten av en underbar akutsyrra. Jag hade då varit tvungen att prata med både en ssk och en läkare och var lite "on a roll" och jag ville ju faktiskt ha hjälp.
Väl på psykakuten fick jag prata med ännu en underbar läkare som ställde bra frågor som ledde till att jag för första gången erkände att jag hade självmordstankar dagligen, spydde 1-5 ggr om dagen och hade skurit mig av och till sedan tonåren (jag var 25 år när jag kom i kontakt med sjukvården). Jag fick en remiss till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen och en KBT-psykolog. Psykologen var förstås
också helt underbar men vi övergav ganska snart KBT'n eftersom kräkningarna och skärandet bara var ett symptom och inte mitt huvudsakliga problem. Jag hade inte särskilt svårt att låta bli att skära mig och spy när jag kunde prata med någon och prata om hur jag kände mig istället.
Efter ett år med den kognitiva terapin hade jag tyvärr fortfarande självmordstankar, även fast jag upplevde de verktyg jag fick genom terapin som bra så kunde jag inte stoppa den "emotionella hissen" ner i avgrunden så fort någonting negativt hände. Jag föreslog själv att jag skulle testa SSRI och fick prata med mottagningens psykiatriker som skrev ut citalopram efter ett samtal.
För mig försvann självmordstankarna nästan på en gång efter att jag börjat med medicinen och en helt ny värld av hopp visade sig. Medicinen visade mig hur det var att vara normal och gav en trygghet. Jag visste att den funkade, så om det sket sig igen så kunde jag börja med medicin. Helt plötsligt hade jag en framtid. Har en framtid. Jag åt citalopram i 9 månader och hade bara några dagar av yrsel av och till när jag slutade med dem. När jag började med tabletterna upplevde jag muntorrhet som enda biverkning. Helt klart värt det för mig.
