Rektorn för din sons skola ringer hem till dig och meddelar att det under dagen updagats att ett barn blivit mobbat på skolan under en längre tid. Idag hade ledaren för mobbarna bundit det mobbade barnet vid ett träd och kastat snöbollar i ansiktet. Det var efter den händelsen det hela kom fram.
Nå, vilket skulle nu göra dig som förälder mest ledsen och upprörd? Självklart kan det lika gärna vara flickor, jag skrev "son" för att jag tänkte på mitt eget barn. 
Jag skulle märka om min son var mobbad, så jag röstade faktiskt inte på nåt. Om jag inte hade sett några tecken på mobbning skulle jag anta att han var mobbaren.
Mobbaren. Om mitt barn blir en mobbare har jag misslyckats som förälder. Om mitt barn blir mobbat ska jag göra allt för att barnet överlever de vidriga åren och barnet kan få ett underbart liv efter det.
Det hade känts värre om sonen var mobbad, eftersom jag då hade känt mig mer maktlös och orolig för hans skull.
Om han mobbade andra däremot så skulle jag bli förbannad, men ändå känna mig trygg med att jag faktiskt kunde göra något åt situationen. Om jag så skulle ledsaga sonen till skolan tills han blev myndig.
Så av två onda ting så föredrar jag den situationen som jag VET att jag kan förbättra!
Helt omöjligt att välja. Jag hade nog haft väldigt svårt att smälta att jag inte märkt något i båda fallen. Om mitt barn var mobbat och han/hon inte skulle våga komma till mig och berätta det så skulle mitt hjärta brista. Men om jag uppfostrat ett barn som mobbar, som mår så dåligt att de ger sig på ett annat barn så skulle jag gå av på mitten. Skillnaden hade varit att jag både hade blivit arg och ledsen på mitt barn, om barnet mobbat. Ledsen om barnet blev mobbat, och helt galen på de som mobbat han/henne....
Det hade varit värre om min son varit den mobbade. Hade han varit mobbaren hade vi förhoppningsvis kunnat få ordning på honom.