Vilket skulle vara värst?

Jag dog nästan. Det gjorde inte mobbarna. Och det gör dom inte idag heller.

Jag bara måste berätta vad som händer mig, apropå ditt inlägg.

Jag var mobbad i låg/mellanstadiet pga mitt finska ursprung. Retad, slagen ibland och alltid utanför. Hade några kompisar utanför skolan så jag var inte helt ensam som tur var.
När jag var 11 flyttade vi och jag började en ny skola där allt blev jättebra. Sedan har jag faktiskt inte tänkt så himla mycket på mobbningsåren. Har definitivt aldrig mått dåligt av det, då jag inte ser någon mening att älta det förflutna. Det går ju ändå inte att ändra.

Så när jag var ca 25år var jag på krogen med mina kompisar när en kille i ungefär samma ålder kommer fram. Han vet vem jag är och hälsar.
Jag däremot hade ingen aning om vem han var, vilket han inte trodde på först.
Så visade det sig att han var en av mobbarna ( enligt honom själv en av de värsta ) men jag minns honom knappt!
Han berättade att han sett mig på krogen ett par gånger och velat komma fram men inte vågat. Han ville be om ursäkt och berätta att han tänkt på mig genom åren med otroliga skuldkänslor för det han ( enligt utsago ) utsatte mig för.
Och jag kommer fortfarande inte riktigt ihåg honom! Jag har ett svagt minne av någon med det namnet, men inga direkt "mobbningsminnen" som dyker upp. Troligen var alla mobbare lika illa för mig och när jag slapp det lämnade jag även dem bakom mig.

Jag hade alltså gått vidare, men inte han.

Så jag kan faktiskt inte svara på ts fråga. Det var inte kul att bli mobbad men jag klarade mig bra. Bättre än åtminstone en av mobbarna, och även han verkade ju växa upp till en bra kille.

jag har varit både fysiskt och psykiskt mobbad nästan hela mitt liv. blivit misshandlad näst intill död av mobbare. så det som skulle vara värst för mig är om någon av mina söner skulle börja mobba.

Så du ser hellre att dina barn blir så mobbade att de försöker ta sitt liv gång på gång (och kanske lyckas) än ser att dina barn mobbar andra?

Med anda ord mobbad vara mobbare lika hämsk

Då var det i alla fall inte det egna barnet det var fel på!

Inte för att starta något dåligt men har du fått färdig behandling för dina problem???
För det värkar att du har väldigt svårt att gå vidare och att aceptera att folk har olika uppfattningar om saken.
De fins både fd mobbare och mobbade här och de flästa håller med. Men du släpper inte varför?

det sa jag inte........ men jag skulle ha svårare att "acceptera" min son om han började mobba. sen är det upp till föräldern att sätta stopp för mobbingen. båda alternativen är hemska oavsett men en mobbad person kan du hjälpa på ett annat sätt. en person som blir mobbad kan man flytta på på ett annat sätt så att denna finner styrka och självförstroende medans en mobbare oftast blir värre om man flyttar på den. jag skulle inte kunna leva med mig själv om min son skadar en annan person så pass att detta barn tar livet av sig. men jag skulle heller inte kunna leva med vetskapen att min son blir behandlad på samma sätt som jag blev.

Det är väl klart att jag har svårt att acceptera folks olika åsikter om saken. Jag dog nästan, säger jag ju. Det är ju uppenbarligen så att den som säger att det är värst att vara mobbaren INTE vet vad han/hon talar om. Jag VET vad jag talar om.

... Och hade jag inte fått behandling så hade jag inte skrivit här, utan legat död och förruttnad i marken.

Om inte annat, du och alla ni andra kanske uppfattar mig som (jag vet inte hur ni uppfattar mig), men det kanske kan få er att förstå vad mobbing gör med en människa.

Medan mobbarna gick gymnasiet och tog studenten, skar jag mig i armarna, drogade, gick i terapi, låg sömnlös och drog hårspray mot min ångest. Ni vet inte vad ni snackar om förän ni suttit i min båt.