Rektorn för din sons skola ringer hem till dig och meddelar att det under dagen updagats att ett barn blivit mobbat på skolan under en längre tid. Idag hade ledaren för mobbarna bundit det mobbade barnet vid ett träd och kastat snöbollar i ansiktet. Det var efter den händelsen det hela kom fram.
Nå, vilket skulle nu göra dig som förälder mest ledsen och upprörd? Självklart kan det lika gärna vara flickor, jag skrev "son" för att jag tänkte på mitt eget barn. 
Även om det låter konstigt, så hade jag nog mera hoppats på att min son/dotter iallfall INTE är mobbaren i fråga..
Hur som haver kan faktsikt det årgärdas. Man kan ta tag i mobbaren och föröska få det att sluta..
Däremot är det mycket svårare att ingripa emot mobbaren.
Det säger sig själv och finns i flera stuideundersökningar om "Vem som blir mobbare.."
Mobbaren sänder, för att stå ut med sina traumata, omedvetet sin ångest vidare (projektion). Mobbaren är ett olyckligt barn, som utsätts eller har utsatts för kränkningar från sin omgivning.
Mobbaren kan inte bearbeta sina traumata på annat sätt än genom att utkräva makt.
Mobbaren har behov av kontroll.
Mobbaren kan vara ett avstängt barn som saknar förmåga till empati och därigenom har svårt att sätta sig i någon annans ställe. Kunde vi se dem tidigt kunde vi hjälpa dem från sina egentliga plågoandar.
Skall Du få en mobbare att sluta mobba måste Du söka efter hans/hennes traumata/skada.
Vem i helsike VILL att sitt barn SKA ha utsatts för så pass mycket skada/truma i sitt liv att de hellre vill att hon/han blir mobbaren?!
Det är ett klart och tydligt tecken på att abrnet i fråga itne får tillräckligt med uppmärksamhet hemma ex, inte känner sig älskad osv osv..
Har själv inget barn ännu, men ett på väg.
Och jag skulle aldrig aldrig i min värld utsätta mitt barn för sådana saker som således kan leda till att mitt barn mår dåligt och blir MOBBARE.
Defintivt värst om mitt barn var mobbaren.
Mobboffren kan vara i princip vem som helst. Självklart hade jag blivit helt förkrossas om mitt barn utsattes för mobbning, men jag hade åtminstonde inte behövt befara än desto värre bakomliggande tragik.
En mobbare mår ju inte bra, och har antagligen "goda" skäl till att förtrycka någon. Den mobbades trauma är nog lättare att reparera än ett barn vars grundläggande människosyn är helt om bakfoten.
En mobbare kan ju mobba av något så enkelt som grupptryck också. Det är sällan en mobbare agerar själv, och jag personligen tror att det kan vara svårare att komma till rätta med än att vara mobbad.
Gruppen finns ju kvar även om man vet att man gör fel, och för ett barn är det kanske inte så jätteenkelt att stå emot.
Jag hade faktiskt helst velat att han var mobbaren. Varför? Jo för då kan jag göra något åt det! Då kan jag som förälder tala förnuft med min son och jobba på det stenhårt. Men är han mobbad, då är jag helt maktlös och kan inte göra något mer än att stötta honom och hoppas det slutar. Fyyy sjutton. Men vilka jobbiga sitsar, jag hoppas att mina barn aldrig blir mobbade, och jag hoppas att jag har gett dom tillräckligt bra grund att stå på så att de förstår att så gör man inte!
vad spelar det för roll om man lyckats eller misslyckats som förälder när ens barn kommer hem och mår jättedåligt för att klasskompisarna har tejpat och slagit honom? tanken skulle då inte vara: "vilken tur att jag lyckats med att inte föda en mobbare iaf"...
Var mitt barn en mobbare hade jag misslyckats kapitalt med mitt föräldraskap. Hur kan jag ha uppfostrat ett barn till att tro att det är ok att mobba andra barn.