• Astarte

    Vilket skulle vara värst?

    Rektorn för din sons skola ringer hem till dig och meddelar att det under dagen updagats att ett barn blivit mobbat på skolan under en längre tid. Idag hade ledaren för mobbarna bundit det mobbade barnet vid ett träd och kastat snöbollar i ansiktet. Det var efter den händelsen det hela kom fram.
    Nå, vilket skulle nu göra dig som förälder mest ledsen och upprörd? Självklart kan det lika gärna vara flickor, jag skrev "son" för att jag tänkte på mitt eget barn.

    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Vilket skulle vara värst?
  • sirisdotter
    Mariohn skrev 2010-04-02 17:18:00 följande:
    Båda sakerna är otroligt hemska på olika vis så jag kan inte svara helt ärligt. 
  • Anna o Leia
    Clobberella skrev 2010-04-02 17:31:15 följande:
    Jag vill hellre att mitt barn blir mobbat än att h*n mobbar. De jag har kännt som har blivit mobbade har så klart mått jättedåligt av det, MEN de har varit fantastiska vänner, de har lärt sig att uppskatta de som verkligen bryr sig om den. En person som inte har några motgångar i livet tror jag inte blir en lika bra människa. Och jag vill inte att mitt barn ska bli en person som gör andra illa!
    jag kan hålla med dig om att det kan vara bra med motgångar i livet, inte minst för att man lär sig vem man bör lita på. Jag har blivit en mycket stark person efter allt jag gick igenom i skolan.
    Jag har ju insett att det inte var MIG det var fel på..
    När jag var barn var jag liten, lite blyg och jättesöt med mitt blonda lockiga hår. Och jag älskade att sitta o rita. Den enda kompisen jag hade var en grannpojke som oxå var rätt utanför.
    Flickorna var absolut värst, särskillt flickan som var min bästa vän i förskolan..det var hon som startade allt. Sen bara fortsatte det...
    Jag har världens bästa mamma o pappa men trots det vågade jag aldrig berätta för dom om mobbningen, och jag har faktiskt ingen aning om varför..Istället fick jag massa konstiga "sjukdomar" för att jag ville slippa skolan.
    Jag hoppas att ifall min dotter råkar ut för något, att hon berättar det för mig eller pappan. Vill inte att hon ska göra som jag-lida i tystnad..
    Men det är antagligen pga min underbara uppväxt(förutom skolan) som jag är så stark o lycklig idag! min mamma är en riktig peppare
    Tyvärr mår inte alla lika bra som jag..
  • Astarte

    Så roligt att läsa alla svar. Mitt Internet dog strax efter att jag startat tråden, så jag har inte kunnat hänga med, men jag har läst ikapp nu.

    Jag fick frågan i huvudet när de talade om mobbning på radion för ett par veckor sedan och jag har gått och tänkt lite på det. Det var intressant att höra hur andra ser på det.

  • hjärnladyn

    Om någon av mina döttrar mobbade skulle jag bli otroligt besviken. Vi kämpar varje dag med att lära dem att respektera alla människor, att alla är lika värda, att man ska vara snäll och att alla ska få vara med. Skulle bli otroligt besviken om jag inte hade lyckats för över detta till dem.

  • Kya
    DenNamnbitne skrev 2010-04-02 16:34:27 följande:
    Ja, det kanske man inte gör. Men man skulle ju näst intill förakta sin son om det visade sig att han var en mobbare. Hua
    nej det skulle jag inte heller göra. jag skulle försöka gå till botten med vad det är som orsakar det beteendet och därigenom ändra det.
    Filip och Liv, mina stjärnor! :)
  • Kya
    Faile skrev 2010-04-02 16:37:08 följande:
    Jag bara måste berätta vad som händer mig, apropå ditt inlägg. Jag var mobbad i låg/mellanstadiet pga mitt finska ursprung. Retad, slagen ibland och alltid utanför. Hade några kompisar utanför skolan så jag var inte helt ensam som tur var. När jag var 11 flyttade vi och jag började en ny skola där allt blev jättebra. Sedan har jag faktiskt inte tänkt så himla mycket på mobbningsåren. Har definitivt aldrig mått dåligt av det, då jag inte ser någon mening att älta det förflutna. Det går ju ändå inte att ändra. Så när jag var ca 25år var jag på krogen med mina kompisar när en kille i ungefär samma ålder kommer fram. Han vet vem jag är och hälsar. Jag däremot hade ingen aning om vem han var, vilket han inte trodde på först. Så visade det sig att han var en av mobbarna ( enligt honom själv en av de värsta ) men jag minns honom knappt! Han berättade att han sett mig på krogen ett par gånger och velat komma fram men inte vågat. Han ville be om ursäkt och berätta att han tänkt på mig genom åren med otroliga skuldkänslor för det han ( enligt utsago ) utsatte mig för. Och jag kommer fortfarande inte riktigt ihåg honom! Jag har ett svagt minne av någon med det namnet, men inga direkt "mobbningsminnen" som dyker upp. Troligen var alla mobbare lika illa för mig och när jag slapp det lämnade jag även dem bakom mig. Jag hade alltså gått vidare, men inte han. Så jag kan faktiskt inte svara på ts fråga. Det var inte kul att bli mobbad men jag klarade mig bra. Bättre än åtminstone en av mobbarna, och även han verkade ju växa upp till en bra kille.
    vad fint gjort av honom.
    Filip och Liv, mina stjärnor! :)
  • Themis

    Jag håller med Clobberella.

    Om mitt barn blir mobbare däremot då har jag misslyckats totalt, det skulle utlösa en stor personlig kris.

  • glasbubblan

    Håller med några av ovanstående. Om mitt barn mobbar har jag misslyckats som förälder och frågan är vad som är värre än det. 


  • Kya
    Cloud Berry skrev 2010-04-02 18:23:58 följande:
    Om mitt barn mobbar så är det ett tecken på att mitt barn inte mår bra och detta är då tack vare mig och pappan. Om mitt barn mobbas så är det något vi inte kan göra något åt  utan det måste de andra föräldrarna ändra på, dessutom så skadas mitt barn hårt vid varje mobbningstillfälle så... Spontant så känner jag helt klart att det är bättre att mitt barn är mobbaren eftersom det då troligen handlar om ett fel vi gör tillfälligt och då kan påverka, mobbas mitt barn så kan jag varken påverka situationen eller påverka mitt beteende och därför vill jag att mitt barn är mobbaren i det läget. Det värsta är alltså att mitt barn mobbas.
    det behöver ju inte vara så att det är föräldrarnas fel. ditt barn kan lida av en hormonrubbning som gör att h*n mår väldigt dåligt. medicin kan hjälpa upp nivåerna till en vettig nivå. det kan ju inte vara föräldrarnas fel då...

    men jag håller med dig, det är hjälplösheten i att vara den mobbades förälder som är värst. den som mobbar kan man hjälpa. man kan prata, ta med personen till psykolog, till läkare för att utvärdera om det kan vara något hormonellt fel med mera. är barnet mobbat så hjälper nog inget förutom en omplacering.
    Filip och Liv, mina stjärnor! :)
  • Thursday
    Kya skrev 2010-04-02 21:17:30 följande:
    är barnet mobbat så hjälper nog inget förutom en omplacering.
    Men vad är målet för ditt barn? Om barnet är olyckligt i en period av sitt liv, är ditt barn då misslyckat? Då är liksom allt förfelat. Eller... kan det vara vår uppgift som föräldrar att rusta våra barn, att ge dem självkänsla och verktyg att klara av det som är jobbigt i livet? Och inte bara att allt ska vara bra hela tiden.
Svar på tråden Vilket skulle vara värst?