Vilket skulle vara värst?

2010-04-02 17:03:55 följande:Jag hade det väldigt jobbigt hemma, ja. Mamma visste allt som hände och slogs med näbbar och klor för att mobbingen skulle sluta, men lyckades inte. Skolan lyssnade inte och den sk "antimobbinggruppen" visade sig inte ens existera.

En pojke försökte hugga mig i halsen med en sax, inför hela klassen. Alla skrattade givetvis. Skolans lösning på det var att låta pojken ta mig i hand om be om ursäkt. När jag vägrade ta honom i hand sa rektorn helt enkelt att jag fick skylla mig själv.

Min mamma gjorde som sagt vad hon kunde, men var också väldigt oförstående mot mig som tonåring. Hon hantera mitt utanförskap och att jag blev retad genom att säga åt mig att "det är inget att bry sig om". Inte förän mobbingen gick över till fysisk tog hon den på allvar. Och då var det ju redan för sent.
Mamma körde nog överlag en skrämsel och skam-uppfostran med mig. Barn ska vara tysta, snälla och foga sig. Gjorde man inte som hon sa, såg hon till att man fick skämmas ordentligt. Jag hade inget självförtroende under min barndom och var otroligt blyg och tillbakadragen. Perfekt att mobba.

Jag bytte skola sedan och då slog allt om. I ren rädsla för att vara med om samma sak igen tuffade jag till mig. Då var jag 14, började ha sex bara för att, jag började röka, drack ordentligt varenda helg. Kom snart i kontakt med drogen. Hårspray fanns hemma för att dämpa ångestattacker som kom mellan varven.

 När jag var 16 tog jag min dåvarande pojkväns ångestdämpande, en hel karta, och svalde med ½ liter vodka. Jag vaknade upp på akuten sedan. Då hade jag inte blivit mobbad på 3 år. Och inte sovit en hel natt på 5 år.  Efter detta kopplades BUP in och jag fick gå på täta psykolog-besök och började äta Citalopram 30 mg. Jag har även ätit zolpidem för sömnproblemen.

Kanske blev lite off topic nu...

Jag kommer spela på min dotters självförtroende för att undvika att hon blir mobbad. Hon ska bli så jävla trygg och självsäker och veta hur förbannat bra hon är. Då kommer ingen mobbing bita på henne. Jag ska finnas för henne och alltid lyssna på henne, respektera henne. Det tror jag är rätt sätt för att undvika mobbing och utanförskap. Trygghet, självkänsla och respekt.

Båda sakerna är otroligt hemska på olika vis så jag kan inte svara helt ärligt. 

Vad är värst, pest eller kolera?
Ursprungsfrågan är absurd, som den är ställd passar den inne på etikforumet.
Ställd här är det som gjort för att människor ska bli förbannade på varandra.

Ur ett medmänskligt perspektiv är det självklart värst att vara den mobbade, bla för att den får lida pga någon annans frivilligt valda handlingar.
Lika självklart är det mindre synd om mobbaren eftersom den utsätter någon annan för "elände". Kanske har mobbaren själv elände i botten men det behöver inte vara så.

Om man tar det ur ett etiskt perspektiv om vad som är värst, att utsätta eller utsättas så är det värre att utsätta någon, dvs mobbaren.

Jag har visserligen inte läst hela tråden, men jag undrar om TS någonstans har klarlagt vad hon menade med frågan? (som jag fö anser vara omöjlig att svara på i nuläget)

PS
Mest troligt blir jag varken ledsen eller upprörd, bara bestämd och handlingskraftig...
Och appropå situationen om snöbollarna är det misshandel så det hade jag polisanmält alternativt uppmuntrat föräldrarna att polisanmäla oavsett om det gällt mitt barn som kastat.

Jag vill hellre att mitt barn blir mobbat än att h*n mobbar.
De jag har kännt som har blivit mobbade har så klart mått jättedåligt av det, MEN de har varit fantastiska vänner, de har lärt sig att uppskatta de som verkligen bryr sig om den.
En person som inte har några motgångar i livet tror jag inte blir en lika bra människa. Och jag vill inte att mitt barn ska bli en person som gör andra illa!

Det skulle vara värst om mitt barn var den som mobbade.

Värsta skulle vara att någon av mina söner blev mobbade naturligtvis.

Jag skulle tycka att det var värre om mitt barn skulle behandla illa andra barn. Det är hemskt att bli mobbad också. Svårt att välja egentligen.

Om mitt barn mobbar så är det ett tecken på att mitt barn inte mår bra och detta är då tack vare mig och pappan.

Om mitt barn mobbas så är det något vi inte kan göra något åt  utan det måste de andra föräldrarna ändra på, dessutom så skadas mitt barn hårt vid varje mobbningstillfälle så...

Spontant så känner jag helt klart att det är bättre att mitt barn är mobbaren eftersom det då troligen handlar om ett fel vi gör tillfälligt och då kan påverka, mobbas mitt barn så kan jag varken påverka situationen eller påverka mitt beteende och därför vill jag att mitt barn är mobbaren i det läget.

Det värsta är alltså att mitt barn mobbas.

Mest ledsen blir jag ju om det är mitt eget barn som mobbas. Mest arg blir jag om det är mitt barn som mobbar någon annan. Skulle gå i taket om mitt barn betedde sig så mot någon annan.

Snor ditt svar rakt av!