Vilket skulle vara värst?

Jag bara måste berätta vad som händer mig, apropå ditt inlägg.

Jag var mobbad i låg/mellanstadiet pga mitt finska ursprung. Retad, slagen ibland och alltid utanför. Hade några kompisar utanför skolan så jag var inte helt ensam som tur var.
När jag var 11 flyttade vi och jag började en ny skola där allt blev jättebra. Sedan har jag faktiskt inte tänkt så himla mycket på mobbningsåren. Har definitivt aldrig mått dåligt av det, då jag inte ser någon mening att älta det förflutna. Det går ju ändå inte att ändra.

Så när jag var ca 25år var jag på krogen med mina kompisar när en kille i ungefär samma ålder kommer fram. Han vet vem jag är och hälsar.
Jag däremot hade ingen aning om vem han var, vilket han inte trodde på först.
Så visade det sig att han var en av mobbarna ( enligt honom själv en av de värsta ) men jag minns honom knappt!
Han berättade att han sett mig på krogen ett par gånger och velat komma fram men inte vågat. Han ville be om ursäkt och berätta att han tänkt på mig genom åren med otroliga skuldkänslor för det han ( enligt utsago ) utsatte mig för.
Och jag kommer fortfarande inte riktigt ihåg honom! Jag har ett svagt minne av någon med det namnet, men inga direkt "mobbningsminnen" som dyker upp. Troligen var alla mobbare lika illa för mig och när jag slapp det lämnade jag även dem bakom mig.

Jag hade alltså gått vidare, men inte han.

Så jag kan faktiskt inte svara på ts fråga. Det var inte kul att bli mobbad men jag klarade mig bra. Bättre än åtminstone en av mobbarna, och även han verkade ju växa upp till en bra kille.

En mobbare kan ju mobba av något så enkelt som grupptryck också. Det är sällan en mobbare agerar själv, och jag personligen tror att det kan vara svårare att komma till rätta med än att vara mobbad.

Gruppen finns ju kvar även om man vet att man gör fel, och för ett barn är det kanske inte så jätteenkelt att stå emot.