Vilket skulle vara värst?

Alla dom som mobbade mig har idag arbete och ser ut att må hyffsat. Jag däremot, har tagit mig igenom terapi, medicinering, ångest och fått kämpa som en gris för att få livet tillbaka. 12 år av mitt liv tog det.

Det vore värre om sonen var mobbaren. Då skulle man ha misslyckats i sin uppfostran.

Varför skulle dom göra det? "De var ju bara barn"? Och sa dessutom under hela mobbingen "Hon vill bara ha uppmärksamhet". Helt ärligt tror inte jag att någon av dom fattat att det handlade om mobbing. För bara ett år sedan var det en tjej (en kompis till några av mobbarna) som kontaktade mig och var otroligt trevlig. Jag var misstänksam till tusen, och till slut var jag bara tvungen att fråga varför hon pratade med mig. Det visade sig att hon inte hade en aning om det jag blivit utsatt för. Fast hon stått precis brevid.

Men som förälder ska man ju lära sitt barn att behandla alla människor väl och speciellt de blyga och rädda. Det är ju ofta föräldrarnas egna egenskaper som går i arv till barnen. En mobbares föräldrar har ju ofta själv varit mobbare.

Ja, jag tycker nog att föräldrarna har misslyckats till en stor del om barnen börjar röka. Och om min framtida son visade sig vara en mobbare skulle jag nästan avsäga mig kontakten med honom. Det skulle jag inte göra om han blev mobbad!

Ja, det kanske man inte gör. Men man skulle ju näst intill förakta sin son om det visade sig att han var en mobbare. Hua

Jag bara måste berätta vad som händer mig, apropå ditt inlägg. Jag var mobbad i låg/mellanstadiet pga mitt finska ursprung. Retad, slagen ibland och alltid utanför. Hade några kompisar utanför skolan så jag var inte helt ensam som tur var. När jag var 11 flyttade vi och jag började en ny skola där allt blev jättebra. Sedan har jag faktiskt inte tänkt så himla mycket på mobbningsåren. Har definitivt aldrig mått dåligt av det, då jag inte ser någon mening att älta det förflutna. Det går ju ändå inte att ändra. Så när jag var ca 25år var jag på krogen med mina kompisar när en kille i ungefär samma ålder kommer fram. Han vet vem jag är och hälsar. Jag däremot hade ingen aning om vem han var, vilket han inte trodde på först. Så visade det sig att han var en av mobbarna ( enligt honom själv en av de värsta ) men jag minns honom knappt! Han berättade att han sett mig på krogen ett par gånger och velat komma fram men inte vågat. Han ville be om ursäkt och berätta att han tänkt på mig genom åren med otroliga skuldkänslor för det han ( enligt utsago ) utsatte mig för. Och jag kommer fortfarande inte riktigt ihåg honom! Jag har ett svagt minne av någon med det namnet, men inga direkt "mobbningsminnen" som dyker upp. Troligen var alla mobbare lika illa för mig och när jag slapp det lämnade jag även dem bakom mig. Jag hade alltså gått vidare, men inte han. Så jag kan faktiskt inte svara på ts fråga. Det var inte kul att bli mobbad men jag klarade mig bra. Bättre än åtminstone en av mobbarna, och även han verkade ju växa upp till en bra kille.

Om mitt barn mobbar så är det ett tecken på att mitt barn inte mår bra och detta är då tack vare mig och pappan. Om mitt barn mobbas så är det något vi inte kan göra något åt  utan det måste de andra föräldrarna ändra på, dessutom så skadas mitt barn hårt vid varje mobbningstillfälle så... Spontant så känner jag helt klart att det är bättre att mitt barn är mobbaren eftersom det då troligen handlar om ett fel vi gör tillfälligt och då kan påverka, mobbas mitt barn så kan jag varken påverka situationen eller påverka mitt beteende och därför vill jag att mitt barn är mobbaren i det läget. Det värsta är alltså att mitt barn mobbas.

Men vad är målet för ditt barn? Om barnet är olyckligt i en period av sitt liv, är ditt barn då misslyckat? Då är liksom allt förfelat. Eller... kan det vara vår uppgift som föräldrar att rusta våra barn, att ge dem självkänsla och verktyg att klara av det som är jobbigt i livet? Och inte bara att allt ska vara bra hela tiden.

Du, jag hoppas faktiskt också att dina barn blir mobbare och och inte mobbade.

  Precis men i värsta fall så kan det ju bero på föräldrarna, i bättre fall så beror det på annat. Jag förstår faktiskt inte alls de som tycker att deras barn ska vara den som blir mobbad.

det är ju sant, jag ser alternativen lika jobbiga. men jag skulle nog blir lite mer arg på mig själv om barnet blev en mobbare. det är ju verkligen som att välja mellan pest eller kolera.

nina CC: jo jag förstår precis hur du menar, somsagt jag var otroligt mobbad under min skoltid samt dagis, men utav mina erfarenheter så hänger det så otroligt mycket på vad man får för stöttning hemma! jag "klarade av" min mobbing och misshandel just för att mamma hemma var så underbar, ett tag hade jag det även dåligt hemma pga mammas dåvarande sambo., men när han var borta blev allt mycket bättre. visst mobbingen var fortfarande jobbig men har man bara bra föräldrar som finns där och hjälper en hemma tror jag man kommer långt, det gjorde iaf jag. än har bara en mobbare sagt förlåt och andra försöker låtsas om att inget har hänt, det är deras problem men jag hyser inget agg idag det vinner ingen på.

det stämde för mig iaf, som sagt jag vart misshandlad nästan till döds med stryptag och våldtäktsförsök samt vanligt misshandlad och fick höra glåpord osv, men mamma stöttade mig och gjorde så jag orkade gå till skolan för jag visste att när dagen var slut så fick jag komma hem och krama mamma. tyvärr är mamma död idag så jag känner mig ganska vilsen nu, men är otroligt glad över den stöttningen jag fick av henne.