Äter oxå trombyl.
Sen blir de många TUL o FUL. Skönt att dom har koll på en
jag har ett litet tips, köp en egen doppler, när jag verkligen känner mig orolig så kan jag ta fram den och lyssna. Har även jag moderkakan i framvägg så buffarna är sällsynta.. Dopplern har varit guld värd hittills. köpte den på Kjell & Co för 349 kr, så den är ju ingen värsting, men den funkar och det är huvudsaken..
Hej!
Länge sen jag var inne i denna tråden,läser sporadiskt... Har kommit så långt som till v 32 och oron inför förlossningen börjar infinna sig. Inte för själva förlossningen, men att något ska gå fel nu före, under eller efter. Jag har varit sjukskriven största delen av min graviditet och det har varit bra för min kropp men framförallt för mitt psyke. Jag blödde från v 4-13 o sedan var det uppehåll i nästan 3 veckor innan nästa blödning kom.
De första 20 veckorna tyckte jag var en enda lång tid av oro och ångest. Efter det började sparkarna och buffarna kännas mer och jag kände att jag hade mera koll på Knyttet. Nu buffas det nästan hela tiden och Knyttet och jag har en bra deal, om h*n inte buffat på en tid så säger jag till åt magen och bara några minuter efteråt brukar det komma buffar.
Nu hoppas jag och ber att vi i september får en levande bebis. Önskar er alla lycka till i framtiden och att ni kan njuta lite av den sommar vi har kvar.
(Själv skulle jag väl behöva börja tänka på att "boa" för Knyttet, men är ännu lite skeptisk. Vagnen är i alla fall framplockad och jag håller på att tvätta upp den....)
Har testat UL dopplern och det kändes faktiskt bra att kunna höra hjärtljuden med den en dag när jag blev så orolig för jag inte kännt av några rörelser på nästan hela dagen. Dopplern lindrade oron men jag vill inte använda den för ofta, bara när jag blir jätteorolig. Var till barnmorskan för att prata om min oro och hon gjorde ett UL så jag kunde se hur mycket han verkligen rörde på sig fast jag inte känner av det. Moderkakan ligger somsagt i framvägg så det är orsaken till att jag inte känner så mycket rörelser. BM trodde att det skulle bli bättre med tiden, när han blir större och så.
Skönt att höra att man inte är ensam om att tycka att det är en enda lång oroskarusell att vara gravid igen. Det är svårt att kunna njuta av graviditeten på samma sätt som man gjort tidigare.
Har funderat på hur det kommer att kännas att lyfta ner alla kartonger med bebissaker från vinden igen och när man ska göra det. Eftersom det blir en pojke igon så kan vi använda alla pojk kläder som jag köpte när jag väntade Oscar, som han aldrig fick använda. Det är så sorgligt samtidigt som det är roligt att kunna använda dom kläderna tillsist. men det känns lite konstigt för det var ju Oscar som skulle ha haft dom.
Kram till er som kämpar.
Ja, Hamelisa, jag funderar också en del över prylar och kläder. Kanske hjälper det att tänka att lillebror får ärva Oscar? Det skulle han ju säkert ha gjort även om Oscar fått stanna.
Jag har faktiskt köpt en liten bebiskofta för några veckor sedan. Fick för mig att det skulle göra mig mindre orolig och mer förväntansfull att faktiskt våga köpa nåt åt bebis. Det gjorde det verkligen inte. Å andra sidan gör det ju ingen skada heller, bebisen mår ju varken bättre eller sämre för att den där lilla koftan ligger gömd i en byrålåda.
Men jag har en tung period då jag gråter över mina tvillingar varje dag. Ibland tror jag att jag är knäpp, de var ju bara i vecka 17 och det var snart ett och ett halvt år sedan. Men JAG VILL HA ALLA MINA BARN HÄR HOS MIG och jag står inte ut med att de ligger på kyrkogården!!!
Det är väl mer sorg än oro just nu, men jag tänker också mycket på förlossningen (är i vecka 34 nu). Eftersom jag fött två levande barn i bra förlossningar tidigare tänkte jag att det skulle gå så bra bara jag kom till förlossning, att jag bara skulle tänka på de lyckliga förlossningarna. Men nu känner jag att det mer och mer är förlossningen med tvillingarna som kommer tillbaka som en film i skallen, och jag är rädd att jag ska halka tillbaka i den känslan när det blir dags.
Usch, vilket deppigt inlägg, men skönt att få skriva av sig lite. Min man oroar sig mest för en nära släktning som är döende, min dotter har börjat oroa sig för att jag ska dö i förlossningen, och de två kompisar som är de enda jag vill prata med är bortresta. Så tack för att ni och den här tråden finns!
Precis som ni så funderar jag också på kläder och sånt. Vi har tagit fram vagnen och en del bebisgrejer men har inte vågat/orkat ta tag i alla kläder ännu. Jag hoppas jag ska våga boa och fixa innan det är dags för bebis att komma.. men det är så jobbigt att tänka 'tänk om jag måste plocka bort allt igen som förra gången. Minigurkan: jag tänker också mycket på förlossningen.. är rädd att något ska gå snett i den. :( tänk om bebis dör under förlossningen? Om man klarar sig hela vägen fram och sen dör bebisen under tiden man ska få ut den.. Jag går in i vecka 32 idag.. igår fick vi åka in till förlossningen efter ett besök hos barnmorskan. Hon tyckte bebis puls var lite för hög.. som tur var så var det ingenting konstigt. fick göra ctg kurva och ultraljud och allting var bra. Men fy för den färden mellan vårdcentralen och sjukhuset.. hann tänka många dumma tankar. Hamelisa: Skönt att du kan lyssna på bebis hjärtljud när du vill och att du blir mindre orolig av den. Jag har inte vågat köpa en sån doppler för jag vet att jag skulle gå bananas på den och lyssna hela tiden och bli knäpp. Kram till alla