starbright - Förlåt om mina ord gjorde ont 
Jag menade verkligen inte att såra någon Jag återberättade bara vad överläkaren på mitt sjukhus sa.
Vår efterlängtade Elvira kom i onsdags med ett tidigarelagt planerat snitt, det blev 37+2. Hon vägde 4050 ch var 50 cm lång, så en riktig knubbsäl 
Vi är så lyckliga och tacksamma och har nog inte riktigt fattat att hon är hos oss nu. Hon har för övrigt redan skrämt skiten ur oss på BB genom att bli blå i ansiktet när hon sög på makens finger. Blev 1,5 dygn på neo för att kolla upp vad det var och slutsatsen blev att hon inte riktigt fattat att man måste andas när man suger också Så när vi ger henne flska måste vi ta pauser åt henne för att hon blir för ivrig.
Tack alla i den här tråden som stöttat mig genom graviditeten, speciellt Lanie, Esso och JennyC! Ni har varit ovärdeliga!
starbright: Livet kan va så fruktansvärt tungt o svårt o man förstår inte hur man ska ta sig vidare från den punkt där man står o allt verkar va svartare än natten. jag förstår att du känner dej frustrerad, tom, rädd o kanske även arg på att du upptäckte blod. kanske finns det lite hopp nånstans där inne med men det är antagligen svårt att se då allt det negativa har en benägenhet att ta över. iaf för oss som gått igenom tuffa saker.
jag förstår känslan av att aldrig mer vilja va gravid för det är så psykiskt påfrestande, så mycket oro o stress. o det är hemskt att man kan må så dåligt av nåt som borde va bland det finaste man upplever. för mig har ingen graviditet varit underbar o för varje ny graviditet har det blivit så mycket värre. nu ser jag att det kan gå bra även för mig. att även jag kan få levande barn. men det har tagit tid. det har tagit självförtroende. det har tagit så mycket från mig att behöva uppleva o genomleva allt detta så ibland undrar jag hur jag fortfarande kan stå upp. sen har det samtidigt gett mej massor. jag har förändrats så mycket som människa. både bra o dåligt skulle jag nog säga.
jag har blivit mer rädd om folk i min omgivning. men är samtidigt hemskt rädd att nåt ska hända nån i min omgivning nåt. så kanske kommer jag få svårare att knyta an till nya vänner?
jag förlorade alice för 2 år sedan i magen. sen förra året i februari så avbröt vi med mio ungefär halvvägs. nu har jag wilhelm här på 3 månader.
efter båda första graviditeterna mådde jag dåligt. var rädd för att bli gravid igen. vågade inte tro o inte hoppas. sedan nånstans efter ungefär 3-4 månader hade längtan efter ett levande barn blivit större än rädslan. då försökte vi igen.
hade det inte gått tredje gången så hade vi gjort vad vi kunnat för att adoptera för barnlängtan var så stor. men samtidigt så tror man inte att man klara en förlust till, men på nåt sätt gör man det. men vet inte om man blir starkare.
kanske vågar vi inte få fler barn naturligt, kanske vågar vi.
ta hand om dej själv o de du har allra närmast. se till att de tar hand om dej med. prata. grubbla, skriv eller vad du behöver. det viktigaste är att du börjar må bättre. ta en timme i taget. sedan en dag i taget. försök att inte stänga in känslorna o frustrationen inom dig då det antagligen kommer tillbaka sen.
jag hoppas såklart att det inte är missfall som är på gång.
kramar
svårt att veta om det är negativt eller positivt med de svar du fick idag men blöda som gravid kan man göra, jag har själv gjort det...panik får man men de är vanligt, speciellt i tidig graviditet och allra oftast runt när man skulle haft mens...kollar ni med nytt vul på onsdag också då?
Starbright: Jag har varit inne akut för blödningar 5 ggr redan och är bara i vecka 21, har även haft ont och blött klumpar. Så det kan faktiskt gå bra, ville bara försöka ge dig någon sorts tröst..