Åh, det är skönt att jag inte är ensam om att tycka att graviditeten är nio månaders psykisk tortyr! (Men ändå bättre än att inte vara gravid, såklart 
)
Håller tummarna för oss alla!
Det är ingen som helst njutning att vara gravid!
Nu är jag äntligen hemma igen och fått lite lunch i magen (vi hade tid 8.15, det går inte fort på sjukhuset....)
Vi fick samma läkare som i julas som jag inte gillade då. Han är helt klart inte lika empatisk som den andra läkaren, han är mkt mer logisk och distanserad. Han tyckte den snittid jag hade fått redan var för tidig 
Så han var inte sugen på att tidigarelägga det. Jag bröt ihop fullständigt och grinade så tårade sprutade och förklarade att jag tar hellre ett levande barn i kuvös än ett dött i magen, vilket han helt förstod. Han är orolig för att hon ska få andningssvårigheter om hon kommer för tidigt. Kompromissen blev att jag blir inlagd idag och får köra CTG morgon och kväll så jag känner att de kollar henne och han sa att det aldrig dött en bebis i magen när patienten var inlagd på det viset, en liten tröst iaf. Sen kanske kanske han kunde gå med på att tidigarelägga det någon dag, han vill nog först kolla om jag blir lugn av att ligga inne, helst vill han behålla den ursprungliga tiden, så vi får se helt enkelt. Håll tummarna för mig att jag slipper plågas länge till!
Kram på er och grattis till alla nygravida!
hej tjejer! det här är nog en tråd för mig :) Är gravid i v.25 och känner precis som ni skriver ingen njutning alls av graviditeten, fastän jag får höra det vitt och brett att jag borde göra det.
Förra grav. var vi tvugna att avsluta i slutet av augusti förra året pga av kromosomfel (trisomi 13+4) dvs ej livsdugligt foster, i vecka 18. Det var fruktansvärt och tiden innan jag blev gravid igen känndes som en hel evighet.
Nu är jag givetvis jätteglad över den nya graviditeten, men jag känner sån oro, har lätt till tårar, har ingen lust alls att tala om graviditeten och min mage. Jag går sen ngn månad tillbaka hos psykolog hos mvc, och det är bra, för då har man någon att tala med. Alla andra (förutom min sambo) anser att det andra är ett gammalt avslutat kap och nu kommer det att gå JÄTTE bra!
Fast förra gången skulle det oxå gå "Jätte bra".. och jag skulle "njuta" likväl då..
Skönt att ha lite fler att rensa tankarna med, i samma situation :)
Fastän det bästa hade varit att inget av detta hade hänt någon av oss!
Visst njuter jag av min graviditet men kan inte riktigt ta den till mig så här tidigt, kanske i v.8 när jag får se pyret. Dock känner jag mig ganska uppgiven just nu...nör jag var gravid med Hedvig fick jag massor av symtom redan innan BIM och så testade jag med ÄL-tester hela första veckan och de blev starkare för varje dag, tills teststrecket var nästan svart (!). Men idag var teststrecket på ÄL-testet svagare än det var i förrgår när jag plussade....+ att jag inte har några symtom alls. Inga. Skulle ni bli oroliga?
Har nu målat upp skräckscenariot; det är ett utomkveds så min ena äggledare ryker.... När ska den här oron släppa egentligen 
hej tjejer! det här är nog en tråd för mig :) Är gravid i v.25 och känner precis som ni skriver ingen njutning alls av graviditeten, fastän jag får höra det vitt och brett att jag borde göra det.
jag avskydde också o höra att jag skulle vara glad.. vet att jag ringde till mvc en gång när jag var arg på min läkare som inte verkade ha läget under kontroll, hon sa allt tvärtemot vad jag hade läst mig till på nätet.. (hade cerklage nu i den senaste graviditeten) ringde till mvc för o få lite stöd, men allt hon sa när hon hörde hur jag grät för jag var så orolig att mista ett barn till var: inte ska du vara ledsen, du är ju gravid o då ska du ju vara glad! dessutom ska du inte läsa så mkt vad som står på nätet... kan säga att jag började o gråta ännu mer då..
jag har inga direkta tips o ge, mitt tips skulle isf vara att få vara sjukskriven o slippa o träffa folk. jag var sjukskriven nästan hela graviditeten så jag slapp många ggr såna kommentarer... men man får väl bara sluta bry sig, ingen ide o kommentera för vissa förstår inte hur mkt man än försöker o förklara...
Hej!
Jag är ny i denna tråd, förlorade min son Oscar i september förra året, han skulle ha varit 9 månader idag. Han var mitt 2a barn (har en dotter som fyller 3 år om några dagar bara) och hela graviditeten var verkligen toppenbra. Jag var i v 39 när jag plötsligt en morgon inte kände av några fosterrörelser, blev orolig och min sambo tyckte att vi skulle åka till MVC. Barnmorskan tog emot oss fast vi inte hade någon tid, hon kollade och hittade hans hjärtljud och dom lät bra, det hörde jag oxå. Tyckte ändå att vi skulle åka till akademiska i uppsala eftersom han rörde sig så lite, för en extra koll.
Vi åkte på en gång, hade dottern i bilen, tänkte att vi skulle hinna till ikea sedan. Var ju inte så orolig längre när hjärtljuden lät OK. Men han rörde sig fortfarande inte. Det tog ca 45 min så var vi på förlossningen. Dom sökte hans hjärtljud med CTG men hittade bara min puls. Tyckte att han ändå började sparka lite i magen. Överläkaren kom in för att göra UL, hon sa på en gång " det blir urakut snitt, barnet måste ut omedelbart, hjärtljuden är låga" . Sen kom det in massor med folk och jag blev ivägkörd på en bår och min sambo bara stod där med min dotter sovandes i sylkun och fattade inte vad som hände. Allt var bara kaos och jag var livrädd och tänkte mitt barn får inte dö.
Vaknade ur narkosen, var så otrologt leden och förvirrad. Dom sa att min son var under intensivbehandling och att man fick ta en timma i taget. Jag vaknade in i en verklig mardröm. Sen när jag fick se Oscar på intensiven med en massa slangar bröt jag ihop.
Oscar hade förlorat 60 % av sitt blod genom moderkakan, hade ett blodvärde på 30 och hjärtat hade stannat när dom fick ut honom men dom fick igång det efter 15 min. Vart hade då hans blod tagit vägen? Jo, det fanns inget blod i fostervattnet, hans blod hade läckt ut till min blodbana genom moderkakan sk feto maternal transfusion. Något hade brustit i den tunna barriär som ska hindra fostrets blod från att blandas med moderns. Vi fick aldrig svar på vad som orsakade det.
Blodbristen gjorde så att han drabbades av allvarlig syrebrist. Han var nerkyld och dom gav honom massor med blod men kroppen orkade inte syresätta sig. Vi satt med honom hela natten och det larmade av och an och det kom massor med personal som sög honom och grejjade. Varje gång han dippade tänkte jag att nu dör han, nu dör han och bröt ihop. Det var som en riktig killer thriller movie. Vi försökte hålla hoppet uppe länge, men tyvärr så blev han bara sämre och sämre och tillsist somnade han in i våra armar på morgonen, bara 18 timmar gammal. Det var så förfärligt tungt, trodde att jag skulle falla i bitar.
Läkaren sa att vi måste vänta minst ett halvår innan jag fick bli gravid igen. Det har varit en mycket tuff tid, men så gick det halvåret och nu är jag faktiskt gravid igen. Är i v 17 nu och ska på rutinultraljud nästa vecka.
Det känns bra att vara gravid igen, jag är glad över det, men samtidigt har jag så svårt att känna den här riktiga glädjen. Det är inte som förut. Känner mig väldigt ledsen över att det är så, jag vill ju kunna ta till mig även detta barn, men det är så svårt att våga glädjas och njuta av att vara gravid igen när jag vet att allt kan förändras på ett ögonblick. Jag tänker mycket på hur det var förra året när jag var gravid med Oscar, får minnen i huvudet och blir så ledsen över att han inte finns längre. Nu är det min dotters födelsedag och det gör mig ledsen samtidigt som man vill vara glad. Minns hur lycklig jag var där förra året när min dotter fyllde år och satt där höggravid med Oscar i magen. Nu kommer samma vänner på kalaset men Rebecca har ju inte sin lillebror, han skulle ha varit här med oss men han dog och nu har jag en ny bebis i magen och alla förväntar sig att jag ska vara lycklig igen, men det är jag ju inte. Tror att det är nåt fel på mig som känner så här mer och mer.
Får åka till till spec mödravården, har gjort ett tidigt UL och allt såg bra ut, men är ändå nervös inför RUL. Alla bara säger att det kommer att gå bar, det kan inte hända 2 gånger. Men jag oroar mig ändå.
Förlåt, det blev långt men jag vänder mig till denna tråd i hopp om att få stöd från er andra som mist ett barn, för det känns som att det kommer att bli en lång resa i bergochdalbanan. Tack för att ni orkade läsa...
Kram till er alla som oxå mist barn
Hej Hamelisa och välkommen hit! Maria från facebook här.
Varför var ni tvungna att vänta ett halvår innan ni försökte igen? Var det några medicinska orsaker?
Jag förstår det där med att sakna glädjen. Det gör jag också. Jag tycker det är jättejobbigt att inte kunna glädjas åt graviditeten som jag gjorde förra gången när jag var gravid med Klara och Gustav. Visst är jag glad åt pyret, men jag tar det inte riktigt till mig eftersom jag inte vågar tro och hoppas riktigt. Stor kram till dig!
Hej på dig :) Vi var tvugna att vänta minst ett halvår pga av att jag blev snittad och behövde tid att läka livmodern. Jag har blivit snittad med min dotter också för hon låg i säte. Då fick jag inte heller vara vaken som planerat för ryggbedövningen tog fel så min mage blev inte bedövad, dom tvingade mig att bli nersövd. Med Oscar blev jag ju också nersövd.
Så nu har jag två snitt med dåliga erfarenheter och ett dött barn bakom mig. Denna gång blir det planerat snitt eftersom läkaren avråder vaginal förlossning när man blivit snittad 2 gånger. Ursäkta att det blev rörigt, är trött just nu. Har ångest över att bli inkörd i en operationssal igen.