Hej igen Cessilia,
jag är ledsen för missfallet. Jag blev också gravid och fick tidigt missfall direkt efter avbrytandet. Jag tyckte att det var otroligt jobbigt, men nu är jag i alla fall gravid och allt har gått bra hittills (vecka 28). Jag forskade massor i det där då, läste en massa medicinska artiklar och allt, och kom fram till att det faktiskt inte verkade spela ett dugg roll för missfallsrisken om man väntade en mens eller inte. Så lycka till direkt!
Hej smyger in här fast jag inte är gravid. Ville bara tala om att det nu finns ett forum till oss som mist. Där vi kan stötta varandra. Hör av er till moderator om det är något som inte fungerar eller någon funktion som ni vill ha saknas.
nangijala.xpy.se
Här kommer en liten rapport: Här har det varit en tuff dag, varken maken eller jag kunde känna några fosterrörelser runt 14.00 och jag hade känt dem senast runt 11.00, det blev en paniktur till sjukhuset där det konstaterades att hon levde och var vid god vigör, jag fick ett totalt psykbryt och känner att min gräns är nådd. Vi ska åka in imorgon igen för kontroll för att jag ska må bättre och på måndag ska jag ringa till specmvc och försöka få tag på en läkare och försöka få snittet tidigarelagt. Jag kan inte med några ord förklara hur jag kände det när vi trodde vi förlorat den här bebisen också. Livet stannar och man vill bara att någon ska döda en ur barnhärtighetssynpunkt. När vi hörde hennes hjärljud så grinade jag så jag inte fick luft. Fy fan, jag orkar inte...
Hej!
Får jag vara med här? 
Har skritivt i Vi som försöker få syskon till våra änglar och nu har jag plussat!
22/3 föddes vår ängladotter Hedvig och längtan efter ett syskon är stor. Men oron är nästan större... Min första graviditet var ofostrig och med Hedvig fick vi avbryta i v.22(23) så är rädd för attt få för stora förhoppningar....
Har skritivt i Vi som försöker få syskon till våra änglar och nu har jag plussat! 
Tack Cessilia! Hoppas det går fort nu. En BM sa till mig att det mest är för det psykiska som man råder folk att vänta. Men jag känner tusen gånger hellre oro, hopp och sorg, som jag gör nu som gravid, än bara sorg och oro, som jag kände när jag inte var gravid, så jag tror inte att det hjälper psykiskt heller att vänta (om man nu inte känner för det)
Sockerråtta, hoppas du får en läkare som förstår hur du känner!
Jag tycker det är lite konstigt att det är så pass många inom mödravården som inte riktigt förstår att man är orolig. "Det kan du väl ändå inte tro att det skulle hända dig två gånger" ungefär. Medan andra verkar förstå hur bra som helst... men det kanske beror på erfarenhet och så. Min BM tyckte att det var jättekonstigt att jag fortfarande var orolig nu efter RUL, medan min läkare var helt åt andra hållet, och sa "jag förstår ungefär vad du går igenom. Säg vad du vill ha, finns det inga medicinska hinder mot det så får du det". Jättteskönt! (fast jag började gråta i alla fall, bara för att det var så skönt att bli tagen på allvar...)
Och sen alla på jobbet, som INTE förstår, fast de vet vad som hände sist, och inte kan låta bli att ge några goda råd! "Vad fin du är med din mage, NJUT nu av graviditeten och OROA dig INTE!" Ngn mer här inne som INTE NJUTER av graviditeten och är trött på att höra att de borde göra det?? Jag har 70 kollegor, och det tar fan aldrig slut på folk som känner att de måste kommentera... Men bara två veckor till semester!
jag NJUTER inte och gjorde det inte heller med samuel som jag hunnit få efter det att vi förlorade Tristan,
med samuel kände jag mig LITE tryggare efter vi varit hos kardiologen och gjort et riktit ultraljud och han vart friskförklarad men kände ingen glädje förens han låg där och gnydde på mitt bröst (förlorade storebror pga hjärtfel)
hitills bara kommit till 11e veckan och känner bara oro och rädsla eller ingenting alls, ingen glädje inget lugn ingen njutning. känns som det bara är 9 månaders transport sträcka typ...
Jag njuter verkligen inte heller. Är bara i 9+3 och skulle bara vilja svälja ett piller och sova mig till januari. Var inne på gynakuten i fredags pga en blödning. Men allt var bra och jag fick träffa samma läkare som jag träffade efter att Klara och Gustav föddes. Hon var toppen! Men jag har kunnat slappna av i helgen iaf och jag har en liten bild på vår 20 mm "stora" krabat.