30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Jag joinar lågtrycksskaran! En gång tog de på båda armarna för att säkerställa att jag inte hade någon förträngning. Mätresultatet från båda sammanlagt blev väl normalt.... 

Åh nej mrs Fisk! Vad tråkigt att det inte ville sig. Stor kram!

Underbart, Pucha! Vilken härlig helg! Den var du värd, alla gånger!
Och JA, jag blev avundsjuk! Men nån gång ska också vi göra nåt sånt... om fem år eller så...

Lycklig, jag var i v 25 först. Innan dess hälsosamtal, inskrivning, KUB, RUL och ett telefonsamtal om att jag skulle börja med järntabletter. Det är inte alls samma uppassning som med första barnet!

Boomie, härligt med +9!

Zeeda, hoppas det gått bra för maken! Trist med jobbet, men jag tror du hitta nåt mycket bättre! 

Lena, hoppas intervjun gick bra! 

Fiolina, jag har just varit ensam en knapp vecka med båda paltarna och hunden. Det gick, kan jag säga. Mycket bättre än jag trodde, även om det väl inte precis var någon semester! Så det kommer nog funka, men visst är det slitigt. Bra att du har svärisarna införstådda och föräldrarna i trakten.

Vad skönt att läsa om allt bra här... jag är så TRÖTT! Jag är så arg på A så jag höll på att gå sönder.
Dels är han ju hopplös på att äta, som vanligt. Men han har börjat slåss... Han slår både oss och hunden och någon gång ibland även på lillebror. Kombon är förödande.
Han står på sin stol och kastar mat omkring sig och skrattar. Säger man till blir han antingen arg så han illgastar och väcker G, eller så slår han mig eller maken, den som sitter närmast.
Det kan man väl ta nån enstaka gång, det värsta är ju när han får spel och jagar Wilma och daskar till henne upprepade gånger. Man bara väntar på att hon ska tröttna och hugga honom. 
Är det en fas? Snälla, säg att det är en fas, det här med att slåss?! 
Jag tänker att han dels är på väg in i trotsåldern med förfärande hastighet , dels har han just blivit storebror och fått konkurrens. Är det några andra barn i tråden som har ägnat sig åt sånt?

Tack för all input om att slåss... Självklart säger vi till varje gång det händer, även om han mest verkar bli triggad att slå igen då. I alla fall på hunden.
Med risk för att detta räknas som outning så har det inte utdelats några slag alls idag, men det är ju bara lunch...
A vet mycket väl att man inte får slåss men det tycks inte betyda nåt när han är på det humöret.
Det trista är ju att jag själv håller  på att gå i bitar över det här. Jag gör ju inget annat än vaktar på honom så att det inte ska hända nåt, känns det som. Tålamodet är kortare än någonsin och jag som aldrig brusar upp annars tappar koncepterna och vrålar mest var dag. Jag tycker inte om mig själv som mamma längre.
Det hänger säkert ihop med att maken är justerad och att det då är jag som får göra i princip allt hemma. Som lök på laxen trillade det in ett jobb också, som jag försöker göra samtidigt. Det får knös in de stunder A är på dagis och G sover, vilket inte alltid är så långa stunder i taget som det råkar sammanfalla!
Tack för att jag får gnälla av mig! 

Hanya, ja, det är precis så vi försöker göra, men det är jättesvårt för vi bor i en sån där modern öppen planlösning och det enda sättet att skilja dem åt effektivt är att vi leker på övervåningen. Hunden har nämligen inte fattat det där med trappor än, som tur är. A har ju varit väldigt duktig på att umgås fint med hunden förut, men nu har f*n flugit i honom. För det mesta är de de bästa vänner, men ibland....
Just nu står han i hennes korg och sjunger "visst leva hundar år, ra, ra, ra, ra" och matar henne med hundkex. (Sången är alltså "ja må han/hon leva" och han leker att Wilma fyller år och ska få tårta, som han har bakat i sin kastrull, i vilken han lagt hundgodisar.)
Vi hade hundbur förut just för att hon skulle kunna gå dit för att vara ifred, men hon är lite blond... hon fattade inte det utan tog buren som en bestraffning. Så vi tog bort buren, hon är ju ändå alltid på ens fötter. 

Elsis, beklagar sorgen. Tycker nog i alla fall att du gör rätt i att stanna hemma och ta hand om dig så inte bebis kommer för tidigt!

Eva, skönt att de upptäckte det så det kan åtgärdas! 

Igår var vi på VC för att ta prover på A. Han har ju växt så sakta och äter så dåligt, så vi ville kolla att inte han också har nåt krångel med sköldkörteln eller nåt annat vajsing. Maken skulle också ta ett prov, och skulle vara med som god förebild. Ehum...
A gallskrek sig igenom en mycket osäker sköterskas stickande i tre fingrar. Hon hoppade till och fegade med lancetten varje gång A gastade i, så vi får gå tillbaka en annan dag och komplettera. Löfte från pappa om glass efteråt gjorde det hela lite bättre.
Sedan blev det pappas tur. Han sjåpade sig nåt enormt och ville inte bli stucken i ena armen för att han får ont, och i den andra hittade de inget. Därpå föreslog sköterskan att de skulle ta i den fina ådern som syntes strax ovanför armvecket, men då blev det för läskigt för maken som då vägrade. Jag bara undrar VEM av dem som är två år och vem som är över 40?!
Alla fick glass efteråt i alla fall. Maken sköt sig i foten och gav A en Magnum, så nu kommer han aldrig att vilja ha någon mindre och billigare pinne! 

Vad roligt, Hanya! Hoppas det går fort! 

Fio, shoppa är aldrig fel! Hoppas O kryar på sig snabbt!

Juni,  hoppas N skärper sig och låter mamma sova!