30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Grattis Felix! Men så trist att inte kunna fira sin "födedag" som A säger. 

Min älskade man... han är verkligen en underbar pappa, men han ska ge blanka f*n i att vara pedagogisk när han sover!
Vi hade en högst intressant morgon. Jag vaknade och behövde gå på toa strax före sex, tog med mig lilleman som vaknade samtidigt och var vrålhungrig. Så med honom i famnen, fastklistrad vid mitt vänstra bröst gick jag på toa. Väl där hör jag A säga "pappa? pappa!"
Pappa sover som en död, inget nytt under solen där. Jag tar As täcke och kudde och lägger in i vår säng med tanken att vi alla ska somna om, vilket brukar gå utmärkt.
När jag lyfter upp A med högra armen känner jag att han är plaskvåt, så vi får istället gå och byta böja och pyjamas innan vi går och lägger oss igen. Fortfarande med lillebror fastklistrad. 
Så lägger vi oss, men A har piggnat till av blöjbytet och sitter i sängen och vill prata och klappa på lillebror. DÅ vaknar pappa, eller nåja, han öppnar ögonen, ler och säger förtjust till A:
"Vet du vad VI ska göra idag?! Vi ska gå till FRISÖREN och KLIPPA HÅRET!! DET ska väl bli kul!"
A hatar att klippa sig. Varpå pappa somnar om tvärt. Snark. Allt utan att ens kasta ett öga på klockan. Det här var inte första gången liknande saker hänt, han har varit "pedagogisk" kl 4 också...
Gick det att somna om på det? Så klart inte. 

 

Tilda, jag skrattar bara! Han säger så mycket rart, men ibland blir det verkligen fel tidpunkt. Nu är i alla fall A klippt och jättefin, och det hade precis som väntat varit 20 minuters gråt.
Skönt att Minna är lagom och vattnet ok! A fixerade sig aldrig, trots att jag fick gå en vecka över tiden. Den nya killen kom ut med en arm över huvudet, precis som du beskriver. Det gick bra det med, men han hann bli "fast" en stund så han blev lite blå i ansiktet. Inte på nåt farligt vis, de kallade det stasad. Hoppas det går bra, och utan Hollywood-style! 

Skönt att man inte är ensam om att ha en man som babblar dumheter om nätterna!
 
A har just läst saga för lillebror. Hur sött som helst. Liten satt i hans knä med min hjälp och A bläddrade i en Molly-bok, öppnade luckor och sa "har vi här? Bella! o har vi här? äpplen!" Lillebror sov sig igenom evenemanget, men det var ju bedårande. 

Mina bröst är som hårt pumpade handbollar just nu. Liten äter så fort han vaknar, men han vaknar inte tillräckligt ofta, eller vad det nu är. Fullt är det i alla fall, men om jag pumpar ur blir det ju mera, eller hur? 

Pysslig, you bet att han fick sängen för sig själv då! Dessvärre för honom blev inte vilan lång, för när jag kom ner i köket hade han lämnat två laptops, tre lösa hårddiskar och lite annat av samma slag framme på köksbordet. Gissa om det går att fixa frukost i lugn och ro då? Jag ställer ogärna fram juice åt unge herrn i det läget...Så husets herre fick masa sig ner och rädda grejerna.

Marge, jag anade att du skulle vara familjär med problemet! Fast med den tanken aktuell kan jag inte annat än fascineras över att även din man med familj har en viss belastning i form av bokstäver som lokalt verkar ignoreras... Hur låter hans efternamn, t ex?! Jag har haft samma funderingar på varför städerna i den trakten heter saker som inte heller går att uttala där...  Karl XI och hovet måtte ha fnissat rejält!

 

Idag kom vi hem från sjukhuset. Vi var ju på BB helt vanligt i två dagar, sedan hemma lördag-tisdag. Vi åkte till sjukhuset på någon slags efterkontroll på tisdagen, där man skulle väga och så. Liten hade tappat ca 400 g och var rätt gul och trött, vilket vi hade ringt och frågat om dagen innan men fått lugnande svar. Väl på kontrollen sydde de in oss bums, eftersom lilleman inte vaknade av sig själv eller åt ordentligt, och var så gul.
Vi fick komma tillbaka till bb och var där i nästan en vecka innan vi flyttades till neonatal istället. På bb ägnade de sig huvudsakligen åt att tvångsmata stackaren, med kopp, flaska och slutligen sond. Däremellan skulle jag amma.

Efter en dag på bb ringde de med resultat från PKU-testet. Gustav, som det så småningom blev, har en ovanlig sjukdom, medfödd hypotyreos. Det är en sköldkörtelsjukdom, han kan inte producera sköldkörtelhormoner som han ska, men fick snabbt medicin mot detta. Utan medicin hade han blivit synnerligen kort och gravt utvecklingsstörd, fick vi veta...

Det tog ett tag för medicinen att kicka in, men nu är han bebisrosa i huden, vaknar själv och säger till att han är hungrig. Bara sedan vi kom hem vid ett-tiden idag har han tuttat nästan oavbrutet mellan fyra och åtta!

Det låter ju lite fånigt att vara så glad över det, men efter att ha oroat sig i två veckor över en gosse som bara sover och sover och sover, och måste sondmatas, så är det ju ett himmelrike av normalitet och sundhet med en bebis som skriker och som ligger och visar upp sina sugreflexer och inte kan sluta tutta. Jäklar vilken mening, sorry!

Det har varit ett par gräsliga veckor, eller snarare tio dagar, men det vände samtidigt som vi kom till neo i måndags och det blev lättare att slappna av och trappa ner på oron. Veckan på neo med A poppade ju upp som ett brev  på posten i samband med den här historien och jag inser att den veckans oro och ångest legat undanstoppad i två år och bara jäst. Nu fick den lite gödning och vällde över kanterna så det som redan var oroligt och eländigt blev ännu värre.
Sedan är det ju inte helt lätt att vara utan sin familj, och sin stora pojke som nu känns helt otroligt stor!

Vi får se hur lång tid det tar för mig att bli människa igen, jag var jättenöjd med att jag iddes sätta på lite mascara idag i alla fall. Det har inte varit lönt på ett tag, när jag mest haft den rödgråtna looken. Jag tog i alla fall kontakt med kuratorn på bb, så jag fick lasta av mig lite. 
Ni hade förstås fått ta det, om nu vårt mobila bredband hade behagat fungera, eller om man fått ha dator eller mobil på neo, men så var det inte. 
Å vad jag har saknat er!

Johanna, A och pappan bodde hemma och kom på dagliga besök. Vi har ju hund också, så det var praktiskt omöjligt för oss att lösa det på annat vis. 

Det blir som sagt livslång medicinering för G, Prognosen är, för att citera den underbara läkaren, att "Gustav kommer bli lika lång och lika snygg och lika smart som andra barn". Med hjälp av medicin förstås, men det är ju ett billigt pris att betala. 

Vi samlar på underbara barnläkare... vi har hittills tre fantastiska och några som bara är underbara och ett stolpskott. Stolpskottet rusade in på bb-salen dagen innan vi skulle åka hem första gången, ryckte G från bröstet och sprang ut med honom, utan att ens tala om vem hon var och varför. Hon slet av honom kläderna, undersökte honom i rekordfart och lämnade honom oklädd med blöjan på trekvart på skötbordet medan hon andades ut sitt namn som jag nu har förträngt.

Tack för alla medkännande ord! Nu börjar vi landa hemma lite.  Maken har jobbat hemma idag, och varit standby men hållit en låg profil, så att jag ska kunna hitta lite rutiner själv.

A är klart påverkad av min frånvaro, jag tycker att han verkar lite nere, faktiskt. Han är väldigt känslig nu, men jag försöker vara närvarande i stunden och visa att jag inte tänker försvinna igen. Det blir väldigt mycket gos, så snart lillebror sover, och om det bara gick skulle han sitta i mitt knä även när jag ammar.

G däremot börjar bli mer och mer som "vanliga" bebisar och hojtar till om han inte får vara med eller när han är hungrig. Vilket tycks vara nästan jämt på kvällstid, och det var ju bra.
Invägning på neo i morse, han hade gått upp ett drygt hekto över helgen, till min stora lättnad!

Grattis Tilda, hoppas bebis kommer snart!

Zeeda, din också! 

A har äntligen slocknat, efter en filosofisk nattning. A har en stor tilltro till tejp, allt kan lagas med tejp, tror han. Även lillebror...
Strax innan nattning skulle A säga godnatt till lillebror, som låg på vår säng med sin pappa. A klättrar och hoppar i sängen, varpå pappan säger åt A att ta det lugnt så han inte trillar av sängen eller ner på lillebror:
- Du får vara försiktig med lillebror så du inte ramlar på honom. Han kan gå sönder då, och det vill vi ju inte.
- Sönder bitar?
- Ja, i värsta fall.
Tjugo minuter senare under nattningen:
- Mamma, A tejpa lillebror.
- Du menar om han skulle gå sönder?
- Mmm. Tejpa.
- Vi får hoppas att vi slipper tejpa då. Du är ju så försiktig, så det ska nog gå bra.
- Mmm. Siktig... 

Grattis Fiji! Vad skönt att det gick så bra och att bebis flaxar så! Underbart!