30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

NN: Men det är ju det tråden är till för; att man skall kunna prata av sig och få stöd. Absolut inget att be om ursäkt för. Och nej det finns ingen som helst rättvisa i allt det här. Ingen som helst.
Hoppas att cytotec funkat ändå, men håller med om att det låter helt galet att du skall vänta 3 veckor. Försök få en tid tidigare.
Inboxar dr LMs uppgifter; vet tyvärr inte om han tar emot fler patienter just nu, men man kan ju alltid fråga. Och han kräver dels att man har diagnos upprepade missfall (Habituell abort) dvs minst 3 mf/ma och att man gjort en utredning.

Ninni: För det första: Be inte om ursäkt vännen! Det är ju därför vi alla är här - för att få pepp och råd och stöd och tröst av varandra, liksom att du funnits där för  oss så finns kjuvi självklart där för dig (jag tar mig friheten att tala för er alla :))

Jag fick inte heller några stora klumpar då jag tog cytotec, bara  blödde kraftigt de första dagarna och sen hade jag småblödningar länge, kanske 2 veckor om jag inte minns galet, det var iaf därför som jag gjorde ett VUL till. Det är inte rimligt att du ska vänta 3 veckor, ring och kräv en snabbare tid, det är din rättighet!

Nu kommer jag inte ihåg vart du bor, men det kan ju vara bra att ha en bra läkare på nära håll om nu dr LM finns långt bort. Jag vet att många träffat stolpskott, men det finns en hel del pärlor där ute oxå, så mitt råd är att boka en tid till KK, träffa din dr och påbörja utredning. Känns det inte bra så finns ju alltid möjligheten att söka sig vidare sen, men då har du iaf tagit första steget i utredningen.

Jag känner igen varenda tanke som du har, för jag har tänkt precis så själv. och jag vet att vi inte är ensamma om det. Ångest och irritation över det man gjort och kanske framförallt det man inte gjort är naturliga känslor, och även om det inte är särskilt konstruktivt att tänka så, så är det en del i sorgearbetet, som man måste ta sig igenom. Lätt att säga, men försök att inte gräva ner dig över allt du inte gjort, för det har ingen makten att förändra. Försök istället att fatta framtida beslut så att du inte behöver ångra dem. För framtiden är ju det enda vi har makt att påverka.

Jag och min sambo har oxå pratat mycket om hur livet utan barn skulle bli. Och även om det inte är något vi önskar så vet vi att det faktiskt går att leva ett rikt liv utan barn. För vi har varandra och vi har möjlighet att göra massor av saker vi tycker om och uppskattar, vi har alla möjligheter att odla våra intressen, vi kan resa och se platser som vi annars inte skulle ha sett. Det är så lätt att fokusera på det man inte har. Men det är mer rätt att fokusera på det man faktiskt har...

NN: Beklagar även här. Du har redan fått bra råd från de andra kloka tjejerna i tråden så jag nöjer mig med att ge dig en stor varm kram.

Jemema: så skönt att veta att andra har samma tankar! När man inte har någon i sin omgivning som gått igenom detsamma, så är det ovärderligt att hitta en plats med människor som förstår. Kram

Bettan: tack för Dr LMs kontaktuppgifter! Ja, du har rätt, det viktigaste nu är att få in remissen till RMC och bli ordentligt utredd. När både läkaren på privatkliniken och läkaren på KK sa att "nu har du rätt till utredning" och "i din journal finns nu dokumenterat att du haft tre mf" så tänkte jag, idiotiskt nog, att jag kunde ringa RMC själv och ställa mig i kö. Ibland undrar man om man inte lärt sig något av hela den här vårdsvängen... . Naurligtvis så skulle RMC ha remiss och läkaren på privatkliniken har gått på semester och läkaren på KK ringer inte tillbaka... Jag ska jaga läkaren på KK i dag.... och sedan är planen att vi ska (om vi nu har förstått detta rätt) försöka se till att få utredningen på privatkliniken (finansierat av Landstinget) med samma läkare som gjorde utredningen vi betalade för i våras. Mycket är ju redan kollat på oss, jag antar att det viktigaste som är kvar är kromosomtestet och blodgruppstest, men jag ska läsa på ordentligt king det. Tack för all hjälp! Kram

TT: tack för de kloka orden! Du har så rätt! I vanliga fall kan jag tänka och verkligen känna att vi har haft orsaker till de val som vi har gjort osv, men just nu är det svårt att hålla någon klok tanke i huvudet Jag ska absolut göra precis det du skriver om nu - göra det vi kan för att färändra framtiden.  I dag ska vi ställa oss i adoptionskö, vi har hittat en kompromiss kring bröllop som båda känner sig nöjda med (hos oss är det mannen som vill ha en stor fest och jag som helst bara vill rymma och gifta oss bara vi två) och dessutom kommer vi ju att få en ordentlig utredning nu och det kanske ger någon fingervisning om vilka vägar vi ska välja sen osv. Jag tror också att det finns ett liv utan barn, det handlar nog mest om en hel del tid och om att ställa om fokus. Låter som att ni har kommit en bit på vägen i den processen. Kram

Icka: tack!

Nu har jag babblat klart för den här gången Hur går det för er?

TT: du skrev att du har behandling nu, hur funkar det? Vad är er planering?

Bettan: hur mår du? Vad är nästa steg i graviditeten?... och hur går det med hunden?

Jemema: vad har ni för planer för sommaren? Tyckte det du skrev om innan lät rätt härigt!

Ninni:  Ja inte är det lätt. Vi har kommit en pytte ytte bit på väg när det gäller att acceptera att livet kanske inte blir som vi har tänkt oss det. Vi har ännu inte ställt oss i kö, trots att vi pratat om det i över ett år. Det känns ju så definitivt på nåt sätt. Jag tror att vi mentalt inte varit redo för att ta det steget, inte för t vi inte kan tänka oss att adoptera, utan för att om vi ska adoptera så innebär ju att vi på nåt sätt tar ett steg närmare att kategorisera oss som ett ´par som inte kan få barn. Men det är bättre att se det som en möjlighet att få barn, även om vi inte kan göra dem själva ;)

Kul att ni bestämt er för att gifta er! Både jag och min sambo hade nog egentligen tänkt oss ett rymma-iväg- bröllop, och så blev det ändå en helt annan typ. Det slumpade sig så av någon anledning. Men nu när vi har spikat allt och inbjudit alla känns det bara skitkul!

Jag har behandlas sen efter graviditet nr. 2. Vid 3:an tog jag trombyl (på eget bevåg) och Progesteron. Vid fyran tog jag Innohep från plus, Trombyl hela cykeln (m. uppehåll för mens då såklart), progesteron (från äl tror jag). Vid nr 5 gäller Trombyl hela cykeln, Innohep och Prednisolon från ÄL, progesteron, pregnyl från plus. Och så lite folsyra hela cykeln. Min plan är att få ett riktigt plus imorron, men vi får ju se hur det blir med den saken ;)

TT: Håller tummarna för ett plus i morgon.

Tack Icka, ska uppdatera då jag vet mer :)

TT: spännande! Jag håller tummar och tår!

Jag tror du har rätt i att de känns definitvt att ställa sig i kö för adoption och att det nog är därför det är så svårt. Jag har skjutit upp det länge nu, men när jag äntligen ställde oss i kön och ringde Familjerättsbyrån så kändes det faktiskt bara bra. Så otroligt skönt att ta ett steg på en annan väg! Sist jag försökte bli gravid tog det ett år och när vi äntligen lyckades så var det med hjälp... detta + min ålder + 3 mf på raken kan inte vara en bra kombination. Får sån ångest av att ens tänka på det, att tanken på adoption nästan är en lättnad. Känner dessutom ingen som helst lust att bli gravid igen, men det lär ju ändras fort när de krafterna sätter igång igen.... Man skojar inte med barnlängtan 

Mycket medicin... Vad skönt att du får ordentlig behandling! Jag och sambon ska verkligen sätta oss in i den världen nu så att vi är förberedda när vi ska få utredningen (förhoppningsvis någon gång i december). Om du orkar, så får du gärna förklara vad Progesteron, Innohep och Prednsilon är och varför man tar det. ... men bara om du orkar och vill, för nu är det faktiskt hög tid för mig att börja ta reda på saker och ting själv.

Kram

Ninni: Vad härligt att ni ställt er i kö, grattis! Ja, det är klokt att ha en back-up-plan. om vi inte hade så rackarns mkt att göra så kanske vi också skulle ta oss i kragen. Vi nämner det åtminstone någon gång/vecka så det börjar vara på tiden att ta sig tid!

Får och får... Man tar vad man får för behandling och så fyller man i med resten själv ;)
Progesteron tar man som vagitirier, det stöttar upp gulekroppen, som normalt står för produktionen av detta. Jag tar 2/dag. Innohep är sprutor som man tar i bukfläsket. Det är blodförtunnande. Jag tar 1/dag. 3500 enheter, vilket är en rätt låg dos. De flesta har nog iaf 5000 enh. Prednisolon är vanligt kortison, det verkar antiinflammatoriskt, och bygger alltså på de immunologiska principer som svenska gynekologer inte ger så mkt för ännu. Men de finns ju en hel drös som får det utskrivet här också, det gäller bara att hitta rätt :)