30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Cali: Trist att läsa om dina funderingar. Men inte förvånade. Vi diskuterade detta nyss här, i samband med att ninni hade ungefär samma tankespår strax efter sitt senaste mf. Och då liksom nu tycker jag att du ska försöka att grubbla över alla om och men, och istället försöka lägga fokus och kraft på det du har framför dig, de val du kan göra nu, och det du har. 

Jag har haft prick sama funderingar som dig, jag också utbildat mig länge, och började sent efter några års glidande. Men jag har valt att inte lägga fokus på det. För de val som jag har gjort tidigare, de var rätt då, och besluten var rätt då. Men om man nu hade gjort ett annat val någon gång under sitt liv, om man bara hade tagit några steg i en annan riktning någon gång under livet, då hade man inte varit där man är idag. Och man hade inte varit den man är idag. Och man hade inte haft de drömmar och förhoppningar som man har idag. Och man kan aldrig veta om ens situation skulle ha varit bättre eller sämre. Så försök att sluta grubblar över om och men. Annorlunda val hade kanske inte varit bättre. Och hur som helst så får du aldrig veta hur det hade varit om du bara...
 
Har du själv funderat över Pergo? Jag har egna ÄL, men har efter 2 av mina 4 mf haft svårt att få igång äl, och jag har tagit Pergo och blivit gravid mha det 2 gånger.  Här i Sverige så skriver då ut det till höger och vänster. Och av din kompis historia att döma så gör de det även där. Om jag var du så skulle jag gå till en anan läkare och försöka få en second opinion angående myomet. För anatomiska avvikelser i livmodern är en känd mf-risk, om jag kommer ihåg rätt så beror 10 % på denna faktor. Och som jämförelse kan sägas att 50% beror på okända faktorer.

Ninni: Så bra att det ändå känns förhållandevis ok mitt i allt elände. Jo, eventuella rester kommer ut med nästa mens. Det där med tanken på att inte få biologiska barn är väl en sorg vi alla förstår. Du ska nog se att han vänjer sig vid tanken. Det är nog bara det att den har grott lite längre, och lite mer intensivt hos dig. Låt det mogna bara. Jättebra att ni är så öppna med allt. Bara man kommunicerar så brukar demesta lösa sig.

Bettan:  Klart det är häftigt, det är ashäftigt ju! ;) Så kul att läsa om era valpbravader. Det är sååå härligt med valpar, om än de har vassa tänder och tar en himla massa energi. De ger så himla många skratt i gengäld :)

Tack för pepp! Ser nu att det ser lite konstigt ut att helt förutsätta att det är ett X... Har testat i helgen igen utan plus men ska göra det imorgon igen, då har det gått en vecka sen BIM. Och då ska jag ringa gyn och begära VUL i nästa vecka. Tack för peppningen!

Bettan: Haha! Du är så rolig. Tog du några immunologiska prover innan du började med medicinerna (prednisolonet tänker jag väl främst på) eller har har du självdiagnosticerat? Jag har tid i London i höst och ska göra åtminstone Chicago-testerna. Om jag inte måste avboka alltså...

Fialisa: Nej, på SU får man knappt ta några prover alls och de tror inte på immunologiska förklaringsmodeller så.... Dessutom har jag ju koll på vad det är jag tar, så det är ju lika bra att testa. Nästa steg hade varit att leta upp en läkare jag hört talas om som jobbade på SU tidigare och gjorde LIT; tror att hon hade kunnat hjälpa mig med mer immunologiska tester och behandling. Kanske... Men just nu hoppas jag det funkar ändå.

NN & Cali: Känner igen mig i era funderingar.
Cali: har också en lååång utbildning bakom mig och jag påbörjade den sent; har dessutom en abort i bagaget, så det är klart att tankarna snurrat. Har dock inte tillåtit dem slå rot, för jag vet att jag inte hade varit lyckligare i den parallella alternativvärlden. Jag är stolt över vad jag åstadkommit och jag älskar mitt jobb; hade inte velat byta bort den biten heller. Och jag tror inte det hade gjort någon större skillnad vad gäller barnbiten.
Men visst ÄR det irriterande när andra bara forsar förbi och lyckas fort. Speciellt de som flummar sig förbi köer och får hjälp utan att de kanske ens hade behövt det. *bitter*

Fialisa: Förresten: jag tycker inte det är det minsta konstigt om mensen dröjer heller. En vecka har det slagit på för mig flera gånger efter att den här cirkusen dragit i gång. Kan vara att äl kommit snäppet senare och lutealfasen kan ju varier någon dag hit eller dit. Får du inte plus låter det högst osannolikt med x iaf.

Cali: jag känner så igen mig i det du skriver! Innan sista ma så tyckte jag faktiskt att jag verkligen kunde tro på att det var rätt beslut att vänta med barn osv, men nu är det svårt att tro på det i bland. Men om jag verkligen anstränger mig, så vet jag att det var rätt beslut. I mitt liv så berodde det på att jag inte träffade mannen jag ville ha barn med förän sent och när vi började försöka (när jag var 33) så hade vi varit tillsammans ett år och vi behövde verkligen den tiden för att lära känna varandra. Mig hjälper det lite att minnas att det faktiskt finns orsaker till valen man har gjort  och att man dessutom såklart inte har någon aning om det hade gått så mycket lättare att få barn innnan. Jag har aldrig gjort abort, men även om man har gjort det så är det ju omöjligt att veta om man ändå hade fått mf/ma då. Man kan ju aldrig veta det, men det man kan göra är ju, som TT säger, att påverka det man kan förändra nu.
Känner så väl igen mig i känslorna inför vänner som blir gravida och får hjälp trots att de inte behöver det. Jag har en vän som har fått specialisthjälp båda ggr hon ville bli gravid, trots att de blev gravida på första och andra försöket. Det var så provocerande för mig att jag knappt kunde prata med henne på ett tag. Det är orättvist och vi får känna så. Kram!

Bettan: i veckan är det KUB, eller hur? Håller tummar och tår!

Cali: glömde en sak. Vår läkare informerade ju oss också om att det inte påverkar mf-risken att få insemination eller liknande.  Och nu blev det ju ma också, så jag är nog inget gott exempel.... men jag kan ändå säga att både jag och min man tyckte det var otroligt skönt att få släppa pressen och få hjälp efter nästan 1 års försök. Bara känslan av att få hjälp gjorde nog att det var värt det, för det hade verkligen "låst sig" för oss kring det där med äl-sex osv. Fråga gärna om du vill veta mer om hur det går till osv.  

Tack alla ni, TT, Bettan och NN för era kloka synpunkter. Det är väl oundvikligt att inte reflekera över val man har gjort tidigare i livet, men man bör väl inse att det inte går att vrida tillbaka klockan och att man faktiskt inte kunnat veta hur ens tillvaro tett sig om man hade valt annorlunda. Men det är svårt att accptera verkligheten ibland. Jag och min man träffades för nio år sedan, men vi gifte oss ganska nyligen. Det är nog mest jag som har skjutit på beslutet om barn och därför klandrar jag mig själv. Men jag ville avsluta studierna, hitta ett jobb och få en stabil ekonomi, fast bostad samt inte minst bestämma mig för Honom etc innan jag gav mig in på något. Önskar jag hade lite av era stadiga fötter, jag är en sådan som ramlar ihop handlöst hela tiden.

TT: Jag har haft kontakt med tre läkare, varav en (privatspecialisten) sa att ett myom, trots att det inte påverkar livmoderformen kanske ändå har en negativ effekt på blodflödet till livmodern och ett eventuellt embryo. Tydligen har IVF-patienter med myom mycket sämre resultat än de utan myom, oavsett var myomet sitter. Två andra läkare har direkt avrått mig från att göra några ingrepp eftersom det  i princip innebär en rekonstruktion av livmodern, med ärrbildning som kan göra det svårare för implantering. Om jag skulle göra ingreppet känner jag mig ännu mer stressad för det innebär väntetid, operation och återhämtning - vet inte hur många månader extra - innan man kan försöka igen. Inte lätta att tänka klart när tiden rinner genom fingrarna. Dessutom vet man inte vad man ska tro, det finns så många åsikter om allt.
Hoppas på ditt plus!

Bettan: Håller tummarna för dig med!

Ninni: Det verkar som många av våra erfarenheter är desamma - vi började också med den här cirkusen när jag var 32-33. Känns skönt att någon förstår.
Tycker det verkar som du iallafall har lagt upp en plan, med specialistutredning och adoptionsköande. Skönt. Det känns alltid bättre att göra något. Kram!!!

Hoppsan, det tog tid för mig att skriva förra inlägget - jag missade ditt tilläggsmeddelande, Ninni. Ja, jag vore jättetacksam om du kunde skriva mer om inseminationen.

Cali: ja, det är skönt att äntligen vara  berättigad till en utredning, men jag tror tyvärr inte den kommer att ge så mkt. Vi har ju, privat, tittat på de vanligaste (dvs spermakvalitet, äggkvalitet, blodets koaguleringsförmåga, sköldskörteln osv) och de hittade inga fel. Det viktigaste som är kvar är nog kromosomanalysen, men jag ska läsa på innan utredningen så jag vet vad jag måste kräva. Utredningen blir troligen inte förän i nov/dec, så det är ett tag kvar....

Innan inseminationen gjordes den privata utredningen, där inga fel hittades. Sedan fick jag ta pergotime (tror man tar dem dag 5-dag 10, men det vet din läkare såklart om du får det). Sedan fick jag komma in för vul ca dag 11 för att se hur många ägg jag hade (det kan bli för mycket med pergo). Tur nog hade jag bara ett ägg och då fick jag en spruta för att framkalla äl och sedan fick min man komma in och lämna spermaprov som sedan tvättades och inseminerades dagen efter. Allt går mycket snabbt och smidigt. Berätta vad ni bestämmer er för. 

... och du, jag är inte alls stadig  utan vacklar mest hela tiden. Kram! 

Cali, du ska absolut inte ha dåligt samvete för att du inte valde att "skaffa" barn tidigare!! Jag tycker det är jättebra att du ville ha en bra utbildning, ett jobb och bra ekonomi i första hand. Det är alldeles för många barn som kommer till världen utan den tryggheten.
Jag funderar också ibland på vad som kunde ha hänt om vi började försöka tidigare. Jag har en reumatisk sjukdom som förmodligen har sitt finger med i spelet, och vad hade hänt om vi hade börjat försöka innan min sjukdom blev aktiv och jag började med alla bromsmediciner? Vi hade ifs bara varit tillsammans i ett halvår då, men om?? Men jag har bestämt mig för att man inte kan tänka så. Hade det blivit ett barn då så kanske jag och min sambo inte alls varit så sammansvetsade som vi är nu eftersom vi knappt hunnit lära känna varann!? Och det är påfrestande att vara småbarnsförälder. Sägs det Vi hade inte hunnit spara några pengar till det hus vi bor i idag osv.
Jag tror man skulle bli helt knäpp om man grubblade för mycket på det där OM... Det är svårt att blicka framåt, men jag är övertygad om att vi måste fokusera på vad vi kan göra nu och i framtiden!