30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

NN: Ja, det gick bra på KUB. Allt såg kanontoppen ut och jag fick finfina siffror (över 9000 på trisomi 21).
Ja, visst är det extra jobbigt när det kommer människor och bara kör om en. Gång på gång till och med....
Jag har blivit tvungen att ta bort flera stycken från facebook pga det. Orkar inte se dem babbla om sina barn. de som fortfarande söp som galningar och typ hatade tanken på barn vid tiden då jag fick mitt första missfall för snart 4 år sen.

Härligt att du kommit så långt i den mentala processen inför adoption. Vi har bestämt att sätta upp oss direkt om det skiter sig den här gången också; då får det vara nog.Tror jag....

Ego: Har förresten skrivit om vår historia från start tills idag i min nystartade blogg om någon vill läsa. Kändes faktiskt helt sjukt när jag läste min egen historia svart på vitt. Och ändå har man ju missat mycket.

Bettan: Vad roligt att det gick så bra på KUB! Vilken vecka  är du i nu?

Ja, det är skitjobbigt att bli omkörd gång på gång på gång....

Jag läser gärna din blogg, har du någon länk till den?

Ego: jag har fortfarande ont i magen (typ mensvärk) varje em/kväll trots att det är drygt 2 veckor sen mf och drygt 1 vecka sen jag blödde sist. Läkaren på återbesöket sa att det var var en del av slemhinnan kvar, men ska det verkligen fortsätta göra ont så här länge utan att nåt kommer ut?

NN: tack. Nu är jag i v.13+2.
Bloggen är den här på fl. Mer komplicerad än så har jag inte orkat vara.

Nej, jag tycker att det låter konstigt att det gör så ont fortfarande. Hr du fått någon mer tid för koll?

Bettan: nu har jag läst och herregud vilken resa. Är, som jag nog sagt innan, förundrad över att du reser dig igen och igen och fortsätter kämpa. Grattis till v 14!!!

Tycker inte heller det här är normalt mer.... Ska på återbesök igen i veckan och kan fråga då, men jag vet ju vad de kommer att säga: "det är heeeeelt normalt" När/om jag drabbas av någon mer "sjukdom" i livet, så hoppas jag innerligt att det blir något problem som också sjukvården upplever som ett problem. Det hjälper ju inte direkt att kämpa med ett problem som bara jag tycker är ett problem. Blää det här är ingen bra dag....

NN: Ja, jag blev faktiskt lite imponerad av min tåga själv när jag väl läste vad jag skrivit. Inte undra på att vi är så trötta och slitna.
Och tack!

Stå på dig vid återbesöket. Det kan bara inte vara normalt att fortfarande ha ont. Du har inte feber eller så väl?

Nej TT vad tråkigt!!! Skickar en STOR kram!

Ninni: Hoppas du mår bättre nu! Inte kul att gå omkring med ont i magen. Kontakta sjukvården om det håller i sig.
Visst blir det så att man på ett sätt blir närmare sin partner i hela processen - fast jag skull önska att vi kommit närmare varadra under trevligare omständligehter... Ibland känner jag dock som vi kommer länge ifrån varandra... Vi/jag nådde vår/min absoluta bottenpunkt i juli; då trodde jag nästan att jag skulle ta mitt pick och pack och dra... Fick tillslut tid hos en kurator, men jag vet inte om det hjälpte mycket. Har sakta dragit mig upp igen men är livrädd för nästa "krasch". Det går verkligen i vågor. Samma gäller för att läsa om andras graviditeter; ibland klarar man det relativt bra, andra gånger är det fruktansvärt smärtsamt. Generellt tycker jag det är lättare att läsa om graviditeter i denna tråd; värst är på FB där folk t.o.m. laddar upp sina ultraljudsbilder som profilbild. Suck. 
Låter spännande med adoptionsplanerna! Kul att ni har bröllopsplaner!
Och håller tummarna för en bättre dag imorgon (det är väl redan imorgon hemma när jag skriver detta).

Bettan: Grattis till de fina värdena!

Icka: Hur är det med dig? Känner du att du har kunnat slappna av så här långt i graviditeten?

Hej igen,

Tack för förklaringen TT, jag hoppas verkligen att det inte blir så illa, det behöver ju inte sluta med att du blir av med äggledaren. Det är ju i allafall positivt att de har koll på dig tidigt och att det trots allt inte är ett mf, även om det är en klen tröst.

NN, mina mf har varit väldigt lindriga och jag har inte haft särskilt ont och absolut inte så långt efteråt, du bör nog kolla upp det.
Vad skönt att ni stället er i adoptionskö. Det känns som om det skulle vara en lättnad men min man har just nu en riktig svacka när det gäller våra problem. Jag tror att det på någotvis kommit i kapp honom nu och när det gäller adoption så känner han att det på någotvis är ett erkännande av att vi har problem och att vi kanske aldrig kommer att få egna barn och jag tror inte riktigt att han vill acceptera att det är så. Jag tror dock att vi kommer att ställa oss i kö snart, för innan när vi pratat om det så har vi båda tyckte att det är ett alternativ och att vi inte har något emot att adoptera men jag tror att beslutet måste få ta ett tag även om jag mest av allt bara vill få det gjort så att vi åtminstone står i den där kön.

Det är skitjobbigt med vänner som blir gravida till höger och vänster. I går fick jag via FB reda på att några vänner som inte längre bor i samma stad är gravida och jag vet inte varför jag tog just det så hårt men jag bara grät. När jag tänker på det nu så blir jag fortfarande lessen.
Jag håller med dig Cali, att det är så jobbigt att kastas mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag känner mig så optimistiskt och stark ena dagen för att sen rasa ihop och känna total hopplöshet andra. Jag försöker att se frammåt och även fundera över vad som skulle hända om vi inte får några barn. Hur skulle våra liv se ut då och skulle vi klara av det?

Till er gravida på tråden kan jag även säga att jag tycker att det är lättare att läsa om era graviditeter när jag vet hur ni har kämpat och vad ni gått igenom fast jag kan inte förneka att det sticker till av avundsjuka ibland även om jag inte på någotvis missunnar er era graviditeter.

Jag hoppas att livet snart ser lite ljusare ut för alla som har det jobbigt.

Kikar bara in en snabbis och lämnar ett ego-inlägg. Tackar för all omtanke. Har blött som en tok hela helgen men lydde inte doktorns råd om att åka in akut vid blödningar. Jag tyckte inte att det skulle vara någon fara då jag inte hade ensidiga smärtor. Ska på återbesök idag, ska bli intressant att veta hur det ser ut. Och jag hoppas sååå att inte hCG har ökat ytterligare. Jag skulle bli så glad om jag slapp operation såhär nära inpå bröllopet!

Vinkar till alla, ska kommentera mer ikväll då jag har mer tid!

TT: Nej, hoppas verkligen att det inte blir något mer nu. Någon sabla måtta får det väl vara på den hysteriska oturen?!

Cali: Tack.

Ang oss gravida i tråden; försöker verkligen skriva så lite som möjligt, bara det mest basic och utgår lite från vad jag hade tyckt vara ok förut. Snälla, säg till om det inte känns ok för er. Vet ju hur jobbigt det är när man själv inte lyckats ännu.

TT: nej, nu får det verkligen vara nog! Hoppas av hela mitt hjärta att det "ser bra ut" i dag! Skriv gärna och berätta hur det går. Stor kram

Bettan: nej, ingen feber så det är inte infektion. Ska fråga på återbesöket. Man vill ju bara liksom ha ut det nu....

Cali: ja, visst går det i vågor och visst kan man önska att det var något annat som förde en närmare sin partner... Skönt att du hittade en kurator! Går du fortfarande dit? Funderar själv på psykolog den här gången.... (bra beslut, eller hur Bettan ) men vi får se hur det hela utvecklar sig. Det känns så skönt att stå i adoptionskön, även fast vi nog är längst bak och bröllopsplanerna piggar upp. Hur gifte ni er?

Mojutten: ja, det är nog mycket svårare för männen att inse att det är problem. Min man har också en riktig svacka nu och jag önskar verkligen att han hade någon att prata med. Hur hanterar din man det? Förstår precis att du blev extra ledsen över särbo-paret som blev gravida, har haft samma upplevelse i mitt lv. Det känns liksom som ett extra slag att det går så lätt för andra medan vi kämpar och kämpar och ändå inte lyckas.