EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

En manlig barnsjuksköterska på neo på NUS hade inte fått en viss information på BVC när han var dit med sitt kanske 2-åriga barn för BVC-sköterskan ansåg att "det borde väl han kunna som jobbar på neoavdelning"! Vadå, prematurer på neo och 2-åringar på BVC handlar väl inte direkt om samma sak...

Jag kommer inte få ens en prematur öht nu!!! 37+2 idag och planerade snittdatumet närmar sig...

Fattar du vad vi är med om?!!!
Edvin längtar väldigt mycket, men han är fortfarande inte otålig!

Hejsan, alla !

Jenny undrade om hon fick skvallra och jag lovade henne (plus att några antagligen visste om det via FB redan )...

Elise föddes med planerat snitt i måndags i v37+5 kl 08.39 med vikt 2890 gram och längd 48 cm. Allt gick så underbart bra och vi fick komma hem från BB igår eftermiddag.

Det var sådan anspänning innan att när bm som tog emot oss på BB på morgonen innan snittet sa "Välkomna! Vilken underbar dag att få barn på!" så började jag gråta omedelbart. De vet om hela min historia och tog hand om oss på allra bästa sätt hela vägen. Jag grät igen (så det rann tårar ner i båda öronen) när de visade mig barnet över skynket innan Kent och bm tog henne för att torka av henne och sedan fick Kent komma med henne till mig när de sydde igen. Inte den minsta lilla sladd eller slang eller nål. Det enda de kollat som inte är rutin på nyfödda, är hennes blodsocker några gånger per dygn pga min graviditetsdiabetes. Blodsockret svajade något de första dagarna och hon fick lite tillmatning de första dygnen (men eftersom Kent fick var med hela vistelsen kunde han skedmata henne, ingen sond här inte!).

Jag fick en sådan revansch jfm de andra graviditeterna och förlossningarna. Planerat, omtanke hela vägen, hemmaplan, bedövning som tog perfekt, snitt som blev jättesmidigt (trots stora ärrbildningar sedan tidigare), ingen direkt jättesmärta efteråt (gick upprätt efter bara cirka nio timmar, inga morfinsprutor), fin BB-vistelse utan stress och med Kent (all personal hade blivit införstådda med vår situation) och relativt snabb hemgång (tre dygn) med en bebis som aldrig behövde bli inlagd på barn/neo). Jag har till och med känt mig lycklig över hela situationen ...

Hoppas ni andra gravida EPT-mammor får en lika fin avslutning på era grav som jag fick den här gången !

Visst är det chockerande när man inser vilken jätte som bor inom en...!!! Grattis!

MolleMalin: välkommen till vår fina tråd! Hoppas att du slipper få en ept-bebis...

Jag fick Edvin februari 2006 i v28+5 (935 gram, akutsnitt) efter hot om snitt i v22+5 pga misstänkt HELLP (havandeskapsförgiftning). Vi tillbringade 14 veckor på många olika sjukhus innan vi äntligen fick komma hem.
Oktober 2009 fick jag Eira i v25+2 (bara 422 gram, akutsnitt). Hennes lungor orkade inte så hon lämnade oss efter 15 veckors otrolig kamp.
I måndags (21/2) fick jag Elise i v37+5 (2890 gram, planerat snitt). Tillbringade endast 3 dygn på BB och är hemma nu.

Frila2: Tack! Det känns helt fantastiskt!
Ja, visst låter det helt otroligt att inte ha en enda sladd, slang eller nål, men det blev en verklighet för oss, äntligen!
Det som kändes mest konstigt var direkt efter förlossningen när vi kommit in till BB-salen och sedan bara lämnade personalen oss tre alldeles ensamma!!! Ingen personal alls!!! Sedan var det en barnmorska som kommenterade att vi ju skötte Elise i princip helt själva (som om det var något konstigt). Det är ju vårt tredje barn och vad skulle Kent göra om inte ta hand om sitt barn när jag inte hade möjlighet att göra det? Det är väl därför vi var där?
Allt som jag aldrig fått uppleva tidigare graviditeter/förlossningar fick jag vara med om den här gången (ja, inte att föda vaginalt, förstås). VIlken revansch!!! Väl hemma känns det fortfarande såå bra.
Edvin njuter i fulla drag över att ha fått en lillasyster till men pratar mycket om Eira och att han vill att hon också ska finnas hos oss. Klart att vi saknar henne mitt i all glädje...

Grattis (lite i efterskott)!!! Lycka är till för att delas !

Ja, det är riktigt tufft att ha barn som inte kan få vara med en för att man är på sjukhus. Vi hade ju Edvin (då drygt 3½ år) när vi fick Eira, och han var med oss på sjukhuset och bodde på patienthotellet ungefär halva hennes tid. Resterande var han hos morfars eller farfars 15 mil från sjukhuset. Det fungerade ju och han är en jättetrygg kille sedan tidigare, men det tog på rejält. Det märkte vi både på honom och på oss. Han var dessutom inte hos oss dagen Eira dog, utan vi ringde och berättade för honom. Efteråt var han helt besatt av att få vara med oss hela tiden, vi fick inte lämna honom alls på flera månader. Han ville inte ens vara på förskolan några timmar, min man fick lov att vara där med honom hela tiden första veckan. Vi pratade mycket med förskolepersonalen om detta också och fick ett samtal med en barnpsykolog hur vi kunde förhålla oss till honom för att underlätta.
Men mycket tufft är det hur det än blir...

Man ger ju aldrig upp hoppet om sina barn! Du kommer (precis som du skriver) att kämpa för allt du är värd med allt du kan påverka (sängläge kanske känns som det enda du själv kan göra, men du kämpar med det), det är fruktansvärd kamp och sorg över situationen, gråt massor, prata massor, tänk efter hur du känner, tillåt dig att misströsta men samtidigt ha hoppet kvar! Kanske du kan berätta för din 7-åring om hur ledsen och rädd du är för att inte lillasyskon ska klara sig? En 7-åring förstår så mycket och funderar så mycket... Jag fick rådet att inte mörka något för vår son, de känner av situationen så väl ändå och berättar man inte "sanningen" så funderar de bara ihop en massa historier som det kanske inte finns någon rim och reson kring. Sedan har jag fått så otroligt mycket tröst av Edvin, han kommer och kramar om mig varje gång han ser att jag är på väg att börja gråta. Han säger inget, men jag vet att han förstår att det är en stor tröst det han gör för mig.
Mina fina vänner från Eiras födelse fick sitt lilla barn i v22+5 efter spontant värkarbete startade i v21+5. Deras barn är snart 1½ år och en liten pigg krabat! De hade en tuff och lång sjukhustid (fem månader), men har klarat sig igenom den.

Edvin och Eira var rejält tillväxthämmade båda två och  flödet i navelsträngen blev sämre och sämre fram tills hjärtat blev påverkat och de var tvungna att plockas ut för att ha en chans öht att klara sig. Så förlossningen satte aldrig igång för någon av dem.
Med Edvin fick jag kortisonsprutor i v22+5 och 22+6 och han föddes ju i v28+5, men var tvungen att ha respirator ändå några dygn pga infektioner och andra komplikationer.
Med Eira åkte jag in på eftermiddagen och fick första kortisonsprutan vid 16-tiden och de trodde inte att jag skulle hinna få en andra spruta innan de var tvungna att ta ut henne, men de satsatde iaf på att ge mig den efter 12 timmar (ska ju egentligen gå 24 timmar mellan sprutorna) och jag hann få den vid 4-tiden på morgonen innan hon föddes kl 09.19.
Eftersom hon var så extremt tillväxthämmad (stor/liten som en 22+0 bara) så var hennes lungor också eftersatta i tillväxt.

Varför flödena var så dåliga vet inte läkarna. Det har gjorts många olika utredningar av mig men inget har hittats som kan förklara. Med Elise har det inte varit någon tillväxthämning och flödena har varit perfekta hela tiden...

Jag ska också skicka in fotavtryck från både Edvin och Eira (och handavtryck från Eira har jag också). Tur att det inte är sådan brådska, jag har lite svårt att få tag på en skanner snabbt.

MolleMalin:
Du kan kika på bilder i mitt bildgalleri. Edvin föddes i v28+5, tillväxthämmad 935 g mot förväntat 1200-1300 g. Eira föddes i v25+2, tillväxthämmad 422 g mot förväntat 850 g. Eira är vår ängel (precis som jennyc´s Max) och levde i 15 veckor, dog när hennes lungor inte orkade mer...