EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

29+0 idag och en normalstor bebis i magen igår!!!
Viktskattning 1330 g mot förväntat 1400 g = -5,0%! (Vilken jättebebis !)
Flöden helt normala, blodtrycket perfekt, SF-mått normalt, blodsocker ligger inom normalintervallet, blodvärde 132 (utan järntillskott)!
Vad mer kan man begära? Jag svävar på moln.

Grattis till alla som fyllt år!
Grattis till alla föräldrar som klarat av sjukhusminnena så här i efterskott!
God fortsättning på julen alla som läser den här tråden!

Tack alla som stöttar mig här i tråden!

Jag ska till läkare på kvinnokliniken idag och vet egentligen inte vad hon ska göra. Det är inte ul, bara en medicinsk bedömning. Antagligen är det pga min graviditetsdiabetes, men jag får väl veta i em .

Konsigt nog känner jag mig inte särskilt mycket mer gravid än vad jag gjort med de andra barnen. Detta trots att jag gått snart fem veckor längre än med Eira och en vecka mer än med Edvin. Magen är betydligt större, men det känner jag inte heller av. Med de andra har jag ju varit sängliggande och inte orkat kliva ur sängen. Den här julen har jag fixat och donat, gjort julmat, julgodis, städat, pyntat, lekt... Vilat har jag gjort någon liten stund varje dag, men det går ju inte ens att jämföra på samma världskarta som förut!

Ska vara föräldraledig ända fram till 10/1 och mysa med min familj. Min man kommer att få vara ledig nu i mellandagarna. Jag har maximalt fem arbetsveckor kvar (om inget oförutsett händer).

Jag mådde ju som sämst när Edvin var omkring 1½-2 år...
Jag vet hur det är att inte sova, man förstår inte sig själv, av sömnbristen blir man en människa som man inte känner igen sedan förut. Dessutom kan man inte förstå varför man inte klarar av att sova.
Jag kom ur det med halvtidssjukskrivning då min man var föräldraledig. Det innebar att jag kom hem från jobbet, lade mig och vilade, åt lunch och gick sedan ut på en promenad. Jag hade kontakt med en psykolog under den perioden. Hon uppmanade mig att skriva en sömndagbok där jag fick skriva ned all tid jag tillbringade i sängen, både vaken och sovandes, klockslag, hur jag skattade min sömn på en sifferskala, om jag hade vaknat på natten och hur länge jag varit vaken då och så vidare. Dessutom fick jag uppge om jag hade lagt mig och vilat på dagtid också. Då såg man sömnen på ett mer nyktert sätt och det var inte bara upplevd sömn, utan vi kunde se hur mitt sömnmönster verkligen såg ut.
Distriktsläkaren tyckte att jag skulle börja med antidepressiva läkemedel, men jag ville inte.
Det tog ganska lång tid att ändra mönstret, men till slut kom jag in i normala gängor igen.

Jag tycker att du inte ska pressa dig själv att "måsta" känna att du ska släppa det som varit bara för att det gått en viss tid. Andra i omgivningen kanske tycker att "nu borde du kommit över det", men ingen kan bestämma det åt dig. Din kropp/hjärna kommer aldrig att komma över vad du varit med om, men du kommer att lära dig att hantera det på ett annat vis än när det gör som mest akut ont med alla minnen.

Själv har jag större hjärnspöken från Edvins födelse än vad jag har från Eiras, trots att ni alla här vet hur det gick med henne... Hjärnspökena finns fortfarande med, fem år senare! Omständigheter gör alla situationer olika.

Kram till dig! Ta hand om dig och hitta någon professionell att prata med, kurator eller liknande via BVC? Det blir oftast inte bättre i längden av att bara gå och må dåligt. Omgivningen tycker nog att du borde ha passerat hjärnspökestadiet och gå vidare, men hur lätt är det att komma ur ett tänkande på den största händelse man någonsin varit med om?

Du har ju redan insett hur det är... Omgivningen som inte varit med om vad vi varit med om tycker att man borde ha passerat allt eftersom man kommit hem med ett "friskt" barn till slut. MEN det är ju verkligen efteråt som kampen börjar för oss föräldrar. På sjukhuset är det verkligen bara att överleva stunden och sedan, hemma, är det kampen att få känna sig normal och att våga lita på att det kommer att gå vägen.

Vi (läs "jag") vågade ju inte försöka att bli gravid igen förrän efter åtminstone tre år efter Edvins födelse. Då bestämde jag mig bara helt plötsligt för att ignorera att jag egentligen inte vågade. Efter Eira dog sa jag till min man att jag så gärna ville ha en bebis, att jag fortfarande inte vågade, men var villig att försöka igen om han var med på samma spår som jag. Vi har klarat av två tuffa neotider och många andra saker tillsammans, så tillsammans klarar vi detta också (och den här gången verkar det ju inte bli lika besvärligt som föregående gånger ).

Här är vår tomte som vägde 935 gram och var cirka 37 cm när han föddes för snart fem år sedan ! Nu väger han över 18 kg och är mer än 110 cm lång. Hans "bästa kompis" Nalle är också med på bild, för han var med på julkortet som vi tog 2008 också, och det minns Edvin minsann !
Han ser verkligen fram emot att bli storebror igen och pussar och kramar magen varje dag. Det blir ju inte en EPT och om cirka 1½ vecka är det inte ens en VPT utan "bara" en PT och kanske blir det en fullgången (30+3 idag, lördag)!

Gott nytt år alla vänner här på FL!

mina12: Grattis till lillgumman!

LillaPluppen: Vi hade en tandlös ettåring . Första tanden kom när han var 13 månader okorr.

Oroa dig inte för understimulans. Bakterierna är det som du rimligen ska vara orolig för...
Vi fick ju inte heller dagmamma till Edvin (finns bara en enda hos oss), men åtminstone ett annat dagis än det som ligger närmast (det näraliggande hade tre avdelningar och 70 barn, det dagis som vi fick plats på hade två avdelningar med totalt 25 barn...)

Jag nojade som bara den inför Edvins start också men bestämde mig för att åka dit innan och sitta med alla förskollärarna som han skulle ha och gå igenom vad han hade varit med om sedan han föddes (och även lite om tiden innan han föddes när jag låg inlagd). (bokade tid med dem en dag efter mitt jobb när de var där allihop, det var min man som skulle skola in E).
Jag visade hans fotoalbum och berättade hela sjukhushistorien (och grät en del också förstås).
Sedan berättade jag om allt som han riskerade om han blev sjuk, hur hans infektionskänslighet var, gick igenom hur de skulle agera om han behövde inhalera osv.
Jag berättade allt jag visste om vad EPT-barn riskerar att råka ut för även om det inte var säkert att just Edvin skulle behöva råka ut för det i framtiden. (Förskolepersonal får inte lära sig något om EPT-barn vid någon utbildning, bara eventuell tidigare erfarenhet kan ge dem kunskapen... Jag har frågat mina två systrar som precis har och håller på att utbilda sig om de får någon information i skolan, men det har inte ens nämnts där).
Det värsta var nog innan jag visste om de var positiva till att hjälpa honom inhalera vid behov och att det inte framgått någon information till förskolepersonalen om hans behov. Jag hade vid måånga tillfällen suttit och pratat med rektorn om Edvin, men ingen info gick vidare till själva förskolan.
Jag påpekade för personalen (och har påpekat många gånger sedan dess) att för Edvin blir det inte akuta astmaanfall som för astmabarn, utan vi kan oftast säga redan på morgonen vid lämning om vi tror att han kommer att behöva inhalera under dagen. Vi har en extra inhalator som finns på förskolan hela tiden.
Hans förskola tillämpar utomhusvila för småbarnen och det tror jag har varit en stor fördel för Edvin. Han sov alltid middag utomhus innan han började förskolan också. Fråga om det är möjligt för din guldklimp också. Sätt i så fall temperaturgränser för när det är ok eller inte. Edvins förskola hade fått skäll för att de lät barn sova ute när det var -15 grader, så de höll barnen inne om det var kallare än -12 (eller nåt liknande). Jag sa att det var ok för E att sova ute ända ned till -20, han har så varmt och skönt i vagnen med filtar och åkpåse.

Ledordet tror jag är information till förskolan. De enda som kan ge den informationen är vi föräldrar. Man känner sig som världens hönsmamma, men det får personalen ta om de de känner så. Vi vet ju att det inte är vanligt hönsmammeri som gör att vi agerar som vi gör för våra barn.

Ul idag visar på ett normalstort barn för gravveckan och normala flöden!
V30+6, viktskattning 1708 gram= -3% från förväntat!!!
Jag bär på en jättebebis . Bm-besök varje vecka från och med nu... Snittplanering och nytt ul om tre veckor.
Jag fattar inte att det har gått så långt! Så mycket oro som funnits som bara släpper för varje dag som går. När sjukvårdspersonal nu pratar om rikserna med att födas "så här tidigt" så rycker jag nästan på axlarna. Vad är det mot vad vi varit med om förut, liksom...?

Tänkte också skriva något om hur bra det gått för Edvin, men insåg att han är född "för sent" för att det skulle tas på allvar och sedan kan jag ju inte (av samma orsak som jennyc) skriva hur det gick för Eira, trots att det gick så bra för henne en lång tid utan några som helst komplikationer förutom lungorna...

Som om ögonen och utseendet överhuvudtaget skulle ha någon betydelse när man får sitt barn för tidigt?!

Att ögonen ser lite stora och utstående ut kan ju till stor del också bero på att barnen haft CPAP en längre tid och CPAP-mössa och -band tryckt till sidorna på barnet (även tryckt till näsan, gristrynen har väl alla våra barn haft ). Det ger ju med sig efter en tid. Näsan går ju tillbaka snabbare eftersom den är mjukare med brosk, tinningarna har ju hårdare ben att ta igen...

Vårdnadsbidraget är något som politikerna i kommunen beslutar om och finns det så har man rätt till det utan att det är något speciellt med barnet/barnen. Det är samma regler för alla om bidraget finns.

Vårdbidraget måste man ansöka om hos försäkringskassan och det får man endast om det finns medicinska skäl, t.ex. att barnet är extra vårdkrävande eller liknande. Det borde du kunna få hjälp att ta reda på via neo-/barnavdelningen.

Läs mer om de olika alternativen på försäkringskassans hemsida
http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Publikationer/Faktablad/latt_svenska/ll_vardbidrag.pdf
och din kommuns hemsida.

Vi har inte heller vårdnadsbidrag i vår kommun... och jag kände inte till vårdbidraget förrän det var för sent att ansöka om det för vår del.

Vi snålade med föräldradagar tills Edvin var nästan ett år (tog bara ut två dagar per vecka från att han var åtta-nio månader). Sedan tog jag utfem dagar/vecka, startade jobbet med att ta ut sju veckors semester (jag hade sparade dagar som jag planerat att ta ut innan Edvins bf, vilket naturligtvis inte blev av), sedan var jag ju sjukskriven sex veckor innan Edvin föddes, hade tillfällig föräldrapenning  och sedan var sjukskriven igen. Då hade Edvin hunnit bli nästan fem månader gammal okorr.

Tillfällig föräldrapenning och sjukskrivning är ju semestergrundande, glöm inte att kolla så att du verkligen får ut dessa semesterdagar (om du nu har tillsvidareanställning)! Jag är kommunalanställd, så för mig har de full koll, men på mindre företag så kan det ju vara skillnad på kollen.

Om du stannar hemma när barnet är över ett år och inte fyller upp minst fem dagar per vecka med föräldrapenning, så kom ihåg att du tappar SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och riskerar att inte få någon ersättning om du skulle råka bli sjuk men egentligen ha rätt till sjukpenning från försäkringskassan.

Jag har bara ett råd att ge; hitta någon professionell att prata med (via BVC, MVC eller SMVC)... Det blir aldrig bättre av att gå och tro att man kommer att må bättre av att hålla det för sig själv.
Själv har jag gått (och går fortfarande) hos psykolog för att klara av att hantera mina känslor. Det finns inte någon så god vän som klarar av att hantera alla känslor och rädslor som man har. Alla närstående har fullt upp med att hantera sina egna reaktioner på vad du går igenom, så de kan inte ta in och hjälpa dig reda ut det som behövs för att komma vidare. Alla nära har en relation till dig, men ingen relation till det väntande barnet och det du varit med om med förra barnet (jo, delvis pappan såklart, men ändå inte).

Vad bra att du tänker ta upp det på inskrivningssamtalet. Var inte rädd för att verkligen berätta hur det är. Du tjänar inget på att mörka inför bm.

Kram och lycka till imorgon!