Kollegans hund på arbetsplatsen?

Jovisst, där är vi helt eniga. Du verkar inte riktigt förstå vad jag menar. I vissa fall - till exempel rökning - är det helt nödvändigt att göra bostadsanpassningar (till exempel att sätta in luftrenare och att se till att det finns ett rökfritt personalrum där personalen kan duscha och byta om) eftersom arbetsmiljölagen stipulerar att ingen ska behöva utsättas för passiv rökning på sin arbetsplats.I andra fall (till exempel hundar, klor eller dylikt) säger lagstiftningen inte någonting specifikt. Att en brukare har pälsdjur eller rider regelbundet är relevant information i en nyanställningssituation. En potentiell assistent får alltså i det läget tacka ja eller nej till ett jobb. Men i det fall det finns en anställd assistent som är allergisk (och brukaren skaffar hund eller dylikt) eller utvecklar en allergi mot något som förekommer i jobbet, då åläggs arbetsgivaren att vidta arbetsmiljöåtgärder. Återigen kan det bli aktuellt med luftrenare, eller också med omplacering, eller någonting annat. Man kan dock INTE säga att det "bara är att gilla läget". Som sagt, man kan inte begära att en brukare ska ta bort sitt djur, men det är inte heller det jag skriver. Jag kan nämna ett faktiskt exempel: jag jobbade som assistent och hade jobbat där i två månader när en nyanställd assistent började ha med sig sin hund på jobbet - som gjorde mig sjuk. I det läget är det hon som måste sluta ta med sig sin hund, oavsett vad brukaren än tycker om det.

Jo jag gissar att vi förstår varann ganska bra - det är en komplex situation när någons hem är någon annans arbetsplats och vice versa.Dock måste jag säga att jag anser att brukaren har större rätt till livskvalitet än vad personalen har till sitt arbete. Arbetet utgör 30% av livet för den arbetande, ska man dra in på livskvalitet för brukaren påverkar det 100%... Jag är mer inne som du, på omplaceringar.När rökförbudet på arbetstid infördes i min kommun hade vi en brukare som kedjerökte, hon fick naturligtvis fortsätta röka i sin bostad men ombads, och respekterade, att inte göra det under tiden hon hade personal hos sig. Personal som hade ont av röken behövde inte gå dit utan då anpassade vi våra schemarader efter henne - ett ypperligt exempel på hur samarbetet kan fungera för alla parter.

Jo, jag kan hålla med dig, till viss del. Dock måste jag säga, eftersom jag själv varit i den situationen som arbetstagare, att vissa små anpassningar borde kunna göras utan att det påverkar brukaren nämnvärt. Jag fick foglossning väldigt tidigt och var sjukskriven 50% i väntan på en omplacering. Det innebar fyra kvällspass på min schemarad. Med mina besvär kunde jag naturligtvis inte göra allt. Jag vägrade dock inte att utföra arbetsuppgifterna, men sade att jag för att kunna utföra dem måste göra det i min takt och på mitt sätt (exempelvis var det uteslutet för mig att bära trettiokiloskartonger med hygienartiklar, däremot kunde jag öppna kartongerna och förflytta innehållet pö om pö). Brukaren vägrade, skällde på mig, skällde på arbetsgivaren och resultatet? Tja, h*n har förlorat en assistent i mig. Jag kommer inte att återgå till jobb där när jag är färdig med föräldraledigheten. Att inte kunna ta den minsta hänsyn till de människor som jobbar med en tycker jag bara är dumt.

Om de handikappade/ en handikappad vill ha en hund, varför skaffar inte dom en själva istället?