Vill gjärna ha positiva berättelser om eran förlossning, dom som har gått bra. Jag är så fruktansvärt rädd för förlossningen som kommer snart! och det är många som skriver här på FL om att dom har haft en jobbig förlossning. Och istället för att inte läsa om dom hämska förlossningarna så gör jag det endå. Kram!
Ser att en person redan har länkat till den underbara tråden som jag en gång startade.
Jätteroliga grejor. Man skrattar så man kissar på sig.
www.familjeliv.se/Forum-2-13/m26556018-36.html
Personligen såg jag Orlando Bloom på min förlossning. Han var min narkosläkare.
Efter mina två graviditeter och förlossningar så säger jag att Jag bär dem inte men jag kan föda hundra. Det tror jag säger ganska mycket.
Jag tror att det beror så mycket på vilken inställning man har till smärta om förlossningen upplevs som jobbig eller inte. Jag är ganska mesig när det gäller fysisk smärta. Har jag huvudvärk kan jag inte tänka på något annat. När jag häromdagen brände mig på handen ringde jag sjukvårdsupplysningen! Jag behöver väl inte säga att jag tyckte min första förlossning var jobbig och är rädd för min andra.
Men två saker var bra:
1. När allt satte igång. Då kändes det som ett äventyr skulle starta. När värkarna ligger på var tionde minut och man hinner sitta och prata och skratta mellan dem tillsammans med sin man. Det är supermysigt.
2. När barnet är ute. När jag fick se min dotter för första gången... Det kommer alltid varit mitt tydligaste minne. Hon skrek och såg så förbannad ut och jag tänkte: "Ja! Jag visste väl att du var en superstark tjej. Dig känner jag igen från dina sparkar i magen." Jag kan inte förklara hur det kändes. Som en omedelbar förälskelse. Och allt det jobbiga bara försvann på en sekund.
Min förlossning var jättesmidig. Det tog 7 timmar från det att vattnet gick och 4 timmar från första värken. Visst gjorde det ont, men det var absolut hanterbart och mycket väl värt mödan. Tyckte det var bra mycket jobbigare att vara gravid än att föda.
Åh jag älskar att föda barn!!
Jag var livrädd innan jag fött mitt första barn... hört allt för många dåliga berättelser 
Men det va ju inte alls så som alla sagt!!
Min första förlossning gick på 14 tmmar. Redan när dom sydde (klipptes lite, och jag lovar att det gjorde inte ont ett dugg ) så ssa jag till min BM att detta måste jag göra om!!
23månader senare föddes min dotter efter 6timmars förlossning, UNDERBART!!
Nu i april så ska jag in och föda igen och jag läääääängtar
Visst, det gör ont... men det är en "bra" (kan man säga så?!) smärta! Och jag är en riktig fjant när det gäller smärta... 
Det mest fantastiska är att så fort barnet är ute så har man verkligen inte ont sen! Skumt!!
Men känslan efter att man fött barn går inte att beskriva... aldrig har jag väl kännt ig så stark, duktig, kvinnlig... ja listan kan göras lång 
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör att förlossningen är så underbar (förutom barnet såklart), det bara är det!
Lyssan inte så mycket på andra, du kommer då slösa bort sista tiden av din graviditet på att oroa dig och när det väl är över så kommer du ha ångest.
Lycka till!
Jag tycker också att förlossningar är superhäftiga. Du får försöka tänka på det som ett häftigt experiment och försöka känna lite positiv nyfikenhet också mitt i rädslan. Det är definitivt något som inte påminner om något annat du har gjort tidigare
Och det okända är väl något värt att utforska?
Det gör ont. Men så himla farligt är det inte att ha ont. Speciellt inte när man vet att smärtan går över. Om jag bara vet att det finns ett slut på smärtan om inte alltför länge så kan jag ta nästan vilken smärta som helst.
Öppningsvärkarna är inte så långa, ca 1-1 1/2 minut. Mellan dem får de flesta som föder barn vila i flera minuter. Och under de minuterna känner man INGEN smärta. Så om man bara vilar så intensivt man kan och kopplar bort alla tankar på vad som nyss hände eller vad som ska hända, och sedan när värken kommer igen så tänker man "en minut, en minut, klart jag klarar en minut, andas, andas, snart är den över". Då känns det inte så jobbigt. Bara en värk i taget. Inte tänka så mycket.
Jag tyckte att öppningsvärkarna var helt ok, inte värre än riktigt överjävlig mensvärk en och en halv minut i taget (fast då har jag i o f s en helt enorm mensvärk...)
Det hjälpte för mig att gå runt lite vaggande och fokusera på något momotont, tex att räkna lågt för mig själv samtidigt som jag andades långsamt i takt.
Krystvärkarna var rätt jobbiga, mina var lite för glesa och svaga så det tog tid. Men det var ändå inte läskigt. Jag hade bra stöd av barnmorskan vid båda mina förlosssningar. Och framförallt så var ju de få timmarna en piece of cake jämfört med att få fram ett litet barn.
Oj... det är ju världens kick att föda barn, man känner sig som världens starkaste urkvinna när man gör det, jag kände mig som THE QUEEN och var nog lite odräglig också mot personalen
Nej men allvarligt, det är fantastiskt. Inget går upp mot att sätta ett nytt liv till världen...wow...det går inte att beskriva vilken kick det är.
Hej
Alla barn kommer ut, sa en kompis till mig innan min förlossning och det tänkte jag på under min förlossning och kunde skratta åt det trots att jag hade ont. om vartannat tänkte jag på honom och ville slå honom,
Att se sig själv utifrån är en ganska bra metod för att klara sig. Man kan till och med skratta åt sin utsatthet, desperation, värkar och den smärta man ibland känner, men använd bedövning. Jag tänkte flera gånger att nu struntar jag i det här och går hem, men det fungerar inte så.Jag sa det till och med till min ena barnmorska. Jag insåg ju själv hur dum jag lät och kunde senare under kvällen säga det på skämt.
Förlossningen kommer att ta slut barnet kommer att må bra, vi har jätteduktiga barnmorskor ute i landet, min förlossning var nog en riktigt "hemsk" förlossning... Den varade i ett dygn och det var tvillingar.
Nu är jag gravid igen och har inga problem med att åter gå in i en förlossning, så lyssna inte på de som säger att förlossningen är en hemsk upplevelse. Du klarar mer än vad du tror. Lite smärta är faktiskt inte så farligt när man tänker på resultatet.
Jag var jätterädd innan min första förlossning. Det jag var mest rädd för var smärtan. Hade hört att föda barn var som att amputera lillfingret utan bedövning gällande smärtan. Till det hör att jag inte vågar låta nån nål komma i närheten av min ryggrad.
När det väl var dags så känndes det som mensverk i början sen när det tilltog så gick det bra om jag fick röra på mig. Det som jag har med mig efteråt om smärtan är att den var hanterbar. Det var inte värre än att jag klarade av det - och jag födde helt utan bedövning. Det jobbigaste var att barnmorskan sa att snart är det klart - vilket det inte var så andra gången ställde jag in mig på att det skulle ta tid - vilket det inte gjorde. Hann vara inne på bb 1h innan han föddes (10 min efter att vattnet gick.)
När jag ser tillbaka på mina graviditeter så är förlossningen den lätta biten. Jag skulle gärna ha fler barn om det räcker med att föda dom. Innan jag fick barn tyckte jag tvärt om - jag skulle gärna ha barn bara jag slapp föda dom.
Jag hade en jättejobbig förlossning, MEN; det underliga är att jag är inte ett dugg rädd för att föda igen, trots att det var skitjobbigt, för det var trots allt inte så hemskt som jag hade föreställt mig det innan och det ÄR sant att man går in i något slags förlossningsbubbla där man går som på autopilot och det ÄR sant att man efteråt inte minns ett skvatt av smärtan, det är som om det aldrig hade hänt.
Man klarar av det. Man är gjord för det. Mitt i all smärta så är det det mäktigaste och det mest fantastiska som man kan göra som människa. Jag är väldigt tacksam över att jag är kvinna så att jag har fått uppleva detta under.