Behöver höra positiva saker om förlossningen..

Jag tycker också att förlossningar är superhäftiga. Du får försöka tänka på det som ett häftigt experiment och försöka känna lite positiv nyfikenhet också mitt i rädslan. Det är definitivt något som inte påminner om något annat du har gjort tidigare
Och det okända är väl något värt att utforska?

Det gör ont. Men så himla farligt är det inte att ha ont. Speciellt inte när man vet att smärtan går över. Om jag bara vet att det finns ett slut på smärtan om inte alltför länge så kan jag ta nästan vilken smärta som helst.

Öppningsvärkarna är inte så långa, ca 1-1 1/2 minut. Mellan dem får de flesta som föder barn vila i flera minuter. Och under de minuterna känner man INGEN smärta. Så om man bara vilar så intensivt man kan och kopplar bort alla tankar på vad som nyss hände eller vad som ska hända, och sedan när värken kommer igen så tänker man "en minut, en minut, klart jag klarar en minut, andas, andas, snart är den över". Då känns det inte så jobbigt. Bara en värk i taget. Inte tänka så mycket.

Jag tyckte att öppningsvärkarna var helt ok, inte värre än riktigt överjävlig mensvärk en och en halv minut i taget (fast då har jag i o f s en helt enorm mensvärk...)

Det hjälpte för mig att gå runt lite vaggande och fokusera på något momotont, tex att räkna lågt för mig själv samtidigt som jag andades långsamt i takt.

Krystvärkarna var rätt jobbiga, mina var lite för glesa och svaga så det tog tid. Men det var ändå inte läskigt. Jag hade bra stöd av barnmorskan vid båda mina förlosssningar. Och framförallt så var ju de få timmarna en piece of cake jämfört med att få fram ett litet barn.

A love J skrev 2009-01-23 11:45:30 följande:

Min upplevelse av när huvudet kom ut påminde ganska mycket om det som nyfikna mamman skrev här ovanför. Jag tycker att hon beskrev det bra. Krystandet var verkligen inte min favorit under förlossningen, och den lilla stund som huvudet stod kvar i slidmynningen var verkligen rätt vedervärdig.

Det behöver dock inte alls bli så att huvudet blir stående kvar där mellan två värkar. De flesta av mina vänner som har fött barn har krystat fram barnen mycket snabbare än det gick för mig, och de kände inte alls igen min beskrivning utan fick ut hela huvudet eller hela barnet i näst sista/sista värken.

Tänjer fram och tillbaka gör ju dock huvudet för de flesta under ett antal krystvärkar, men då är man för upptagen av att ta i med hela kroppen så hårt att tårna krullar sig, och "hinner" inte fokusera så mycket på smärtan.