Vi som gör ÄD ute i Europa del 2

Ja jag har fått ett smeknamn, sååå gulligt Squirl. Skrattade så mkt för jag tänkte: Squirl tror verkligen att jag valt nick med omsorg, eftersom ett delat embryo ser ut som ett hallon. Men jag tänkte typ bara Hallon det är gott det Sött som smultron!

Fru U: För mig var det också en process innan vi bestämde oss för äggdonation. Men vi var egentligen inte inne på adoption alls i början, jag har velat vara gravid och känna ett liv växa i min kropp. Men jag älskar barn och om adoption varit det enda alternativet hade jag nog valt det till slut. I och med de långa köerna för adoption, slog vi bort det ganska snart och bestämde oss för att försöka med ÄD. Men som sagt, man kan inte vänta för länge i vår sits.

Anledningen till att det blev ryssland var för min del ganska enkelt, kort väntetid. De har tydligen gott om donatorer. Men nu i efterhand kan jag ångra att jag inte valde kliniker i Riga eller Finland oavsett väntetid. Man behöver visum för att åka till ryssland och det har varit väldigt krångligt tycker jag.

Så, lycka till med vad du än bestämmer dig för!

Fille

Hej igen, kom på en sak: har ni hört av CeciliaStockholm i tråden och vet ni ifall även hon är på gång?

Nej jag har inte hört ngt från henne. Inte i adoptionsforumet heller. Hoppas allt ok!

Jag fick svar från en doktor som jag litar 99% på ang mitt tsh-värde. Han skrev att tpo-ak inte ska göra ngn skada eftersom jag pga dessa har behandling m levaxin och ligger bra i tsh som för övrigt ska ligga på max 2 vid icke-graviditet och max 1.5 vid graviditet. De festa med adekvat behandling ligger dock runt 0

Så skrev han till mig men jag vill poängtera att det handlar även om t3 och t4 (eftersom alla vi har olika slags problem med sköldkörteln).

Men för min del kändes det lugnare!

Jag har också börjat min behandling ( första). Tog min nedregleringsspruta i måndags och inväntar nu mens och start för vidare medicinering.

Lycka till alla som är på G.

Någon som hört något från Längtansmamman? Hon skulle väl göra ET/FET den 20 aug.

När vi försökt att få barn i nästan 4år, både med hemmaförsök i "sänghalmen" och med hjälp av IVF så blev vi varse att mina ägg passerat "bäst före datum". Gjorde mina IVF försök när jag var 42år.

Adoption har väl funnits i tankarna men nu anses vi för gamla (har precis fyllt 45 och 47) för det alternativet.

Och att vara gravid är ju det bästa som finns och vi fick rekommenderat den klinik vi valt av IVF-kliniken i Danmark som vi gick hos 2005 och av en bekant som gjort sin läkarutbildning i Spanien.

Vi är väldigt nöjda med kliniken vi valt. 

Lycka till!/ makima 

hej, tillbaka efter ett par dagars vila från forum och dator. Träffade ett par i helgen som funderade på surrogatmamma. Har du någon erfarenehet av detta?

Jag har varit i kontakt med och beställt info från USA och Ukraina från surrogatcenter. De var dyra, väldigt dyra. Först sa de till mig att det skulle kosta runt 150 000. Sedan visade det sig att kostnaden skulle sammanlagt gå på mellan 500 000- 80 000 kronor. Billigare i Ukraina. Det som är "säkert" med Usa är att man fick en hel del pengar tillbaka om surrogatmamman inte blir gravid. Och att de har jurister som hjälper till med alla papper för hemfärd. Mamman ska föda i en stat där det är ok att föräldrarna står direkt på födelseattestet. I alla stater är inte detta möjligt. I Maryland låg centret jag var i kontakt med, och vi fick även en inbjudan att komma på en föreläsning de hade i London (för alla oss som bor långt från Usa) Risken med detta är att det kan hända saker under graviditeten där vi som blivande föräldrar får betala surrogatmammans sjukhuskostnader osv. Går allt bra får man barnet överlämnat på BB och det är obligatoriskt att man är med vid födseln. Vore det inte så jäkla dyrt kunde jag tänka mig det (om det efter 5-6 försök inte fungerat för oss)

800 000 ska det vara

Tack för alla svar. Låter som det kan vara en bra idé att ställa sig i kö till någon klinik i Finland då om det är väntetid

Jag känner mig fortfarande ung (jag är ung, 33år) men min man fyller 42 nästa år och vill ha barn så snart det går (han tycker han börjar bli gammal)

Det är nog det att jag aldrig drömt om att vara gravid, igentligen inte känner särdeles för att vara gravid (missförstå mig inte - jag vill ha barn annars hade jag ju inte gjort ivf) mest kanske för att jag måste avstå väldigt mycket av de mediciner som gör min tillvaro dräglig

Vi ska försöka bli godkända som adoptivföräldrar men vi får se, även om vi blir det är det ju några års väntan och under tiden kan man kanske fortsätta försöka få barn genom ivf/äd

Tack för alla era svar. Man känner sig så otroligt ensam i detta för de flesta förstår inte hur mycket det tar på psyket att önska sig barn och inte få det (vi har försökt bli med barn i 8 år nu )