MallaMojs - Det känns fram för allt som en annan värld. En jag aldrig tordde att jag skulle bli en del av, iaf inte mer än 12 veckor. Nu är jag i v 17+4 och känner bebisen sparka runt varje dag så den här gången har jag faktiskt börjat hoppas på allvar. Jag hade faktiskt gett upp hoppet. Hade anmält oss till föräldrautbildning inför adoption. Skulle bara göra det där sista försöket för min mans skull eftersom vi ändå fick det gratis. Tackar högre makter för det. Den sista beh gick bättre än alla de andra fyra tillsammans så det var verkligen en oändlig tur att den blev av.
En snabb sammanfattning av min historia.
Missfall i v. 6-7. Blödde ut allting av sig självt.
Missed abortion i v. 12+ Skrapdes ggr två, åt methergin men blödde ändå inte ut allting förän samma morgon som skrapning 3.
Missed abortion i v. 6. Blödde ut allting av sig självt
Missfallsutredning som visar robertsonsk balanserad translokation hos mig mellan kromosom 13 och 14. Beslut om Ivf med PGD
Första beh - 24 ägg, 13 som gick vidare till PGD varav 3 var friska. Två tillbaka, testade negativt.
Andra beh - 19 ägg - 17 befruktade och delade på dag 2, då gick inkubatorn sönder och alla embryon dog. Försök att tina upp blastocysten i frysen men den klarade sig inte.
Tredje beh - 12 ägg, 5 som gick vidare till PGD varav 1 var frisk. Testade negativt.
Fjärde beh - 15 ägg, 9 som gick vidare till PGD men alla var sjuka.
Femte beh - 19 ägg, 10 som gick vidare till PGD varav 4 var friska. Två till mig, två odlades vidare till frysen och jag testade POSITIVT i juni.
25/7 VUL - Grät som ett barn. Först för att jag var så rädd för att det inte skulle vara något där och sen för att där verkligen var något. Tickande hjärta och sprittande rörelser. Vecka 9+2
20/8 UL med anatomigranskning (i stället för fostervattensprov, som jag inte ville göra om läkaren inte hittade ngt avvikande) som visade allt på rätt plats så långt som man kunde se då. Vecka 13+0.
Okej, kanske inte så kort sammanfattning men jag känner på mig att jag kommer att vara inne här ofta, ofta för att se hur det går för er alla. Det finns verkligen en stor extra plats i hjärtat för alla medsystrar som genomgått liknande saker. I många fall dessutom mkt besvärligare än det jag gått igenom.
Jag önskar att den här tråden fanns när jag började med PGD för jag sökte verkligen länge och väl då. Kände mig som ensammast i världe. Skönt att se att det inte är så, även om jag såklart hellre önskade att ni alla slapp vara i den situation ni är.
Kram