Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

HaJoMi - Här har jag fått så mycket annat att tänka på (min snart-tre-åring mår dåligt på dagis, är rädd för de andra barnen, vi vet inte vad det beror på, dagisfröknarna står handfallna, har kontaktat ett resursteam, känner mig hemsk som mamma...)Det enda bra denna jobbiga situation har bidragit med är att jag inte haft tid att känna förlossningspanik på ett tag nu. Hur går det för dig själv med nya bebisen (har ni något namn än?)

Psychobilly - jotack den käcka inställningen - "föda barn är väl ingen match" - möter man ofta. Tycker det är så okänsligt av omgivningen att få det till att det är en helt obefogad rädsla vi har. Det FINNS risker med båda sätten att föda barn, vi är inte sämre människor för att vi är rädda!!! Hoppas kuratorbesöket blir bra, tycker det är jättebra att du testar det fast det tar emot att gå dit.

Psy, ja fy. Folk fattar inte att det inte tröstar utan att det snarare förringar ens känslor. Det är ju rädslan som är hindret, inte föremålet för rädslan egentligen. Men vad bra att du ska iväg - alla tummar!!!

Krickeline, nej vad ledsamt för er! Just att de inte vet varför, men det måste ju vara på dagis det uppkommit eller? Hoppas på gott stöd från resursteamet.

Det går jättebra hittills måste jag säga. Gustav är ju i trotsåldern oavsett och han reagerar iallafall inte på henne hemma längre. Däremot är han känslig när farfar och farmor ger henne uppmärksamhet. Vi har bestämt att det blir en liten Sigrid.

Tackar som frågar. Det kändes som att Aurora-läkaren tyckte lite att jag skulle bestämma hur jag ville ha det (fast det var såklart okej om jag inte visste det än heller). Varje natt när jag ska somna ligger jag och ältar fram och tillbaka olika för- och nackdelar med vaginalt eller kejsasnitt. Jag är så rädd för att ta "fel" beslut. Skitjobbigt. Tror att det lutar lite mer åt kejsarsnitt nu.
Men att folk inte kan förstå att man kan vara rädd för kejsarsnitt för "att man inte känner nåt" det tycker jag är lite konstigt. Det är ju läskigt att få en så brutal bedövning och hur man reagerar på den. Och hur känns smärtan i ärret efteråt? Och hur påverkas barnet (och jag) ?

Krickeline: Vad jobbigt med dagissituationen! Hoppas ni kan hitta någon lösning, snart!

Psychobilly: Folk har så många konstiga kommentarer. Man får väl lida med dem för att de inte är mer empatiska än så...

Jag börjar känna mig väldigt nervös. Det är nio dagar kvar idag. Om åtta dagar är inskrivningen klar. Mår illa av nervositeten.
Jag har suttit och skrivit upp allt jag är rädd för, och det är verkligen ALLT. Jag kan inte komma på något som känns ok med det här snittet. Men just idag är det bedövningen som känns värst. Jag hatar sprutor och de sticker alltid fel. När jag har fått EDA och spinal innan så har de haft problem att lägga den och sen har den ändå inte fungerat riktigt bra. Jag vill inte att någon ska sticka i mig. Och jag är livrädd för att den inte ska ta ordentligt och att jag ska ha ont igen och för att de ska söva mig denna gången.

Caro Lin e: det tog jättelång tid när dom skulle lägga edan på mig också. Kan du få något löfte om att en överläkare kommer direkt för att lägga den? Dom kan ju faktiskt lyckas lite snabbare!
Usch, förstår att det känns jättejobbigt inför snittet nu! Om du skulle skriva en lista med allt som känns bra, kommer det något på den listan då?
*kram*

psychobilly: så trist att andra försöker att vifta bort dina känslor inför en förlossning! Min bvc-psykolog var tyvärr också sån och sa att allt jag var ledsen över var "normalt" vilket ju inte var direkt det jag behövde höra. Det är riktigt trist att få höra sånt! Hoppas att det går bra hos kuratorn idag!

apan: varför vill läkaren brådska på beslutet? Du har väl inte så jättekort tid kvar?

Krickeline: vad tråkigt att det fortfarande är kämpigt för ditt barn på dagis! När ska ni få träffa resursteamet då och hur fungerar det? Är det att en resursperson ska in på förskolan?

HaJoMi: å, Sigrid är ett jättefint namn!

Själv har jag inte haft nån lust att tänka så mycket på förlossnignen på medvetet plan sen vi var hos Aurora-bm för två veckor sen. Jo, ibland. Som t ex att vi måste skaffa barnvakt och sånt. Eller att det måste bli snitt. Eller att jag ska få värkar och börja föda. På nätterna händer det desto mer och jag drömmer helt sjukt läskiga drömmar. Drömmarna är värsta övergreppen, gruppvåldtäkter, att jag ligger fastspänd utan bedövning och filmas av sadister när jag föder. I våldtäktsdrömmarna skrattar dom hånfullt och säger "vad gnäller du om, det här är ju ingenting jämfört med vad du har framför dig!" och sånt. Känns helt sjukt!   Eftersom mvc-psykologernas telefontid hade telefonsvarare hela tiden förra veckan så har jag inte fått veta om jag kan få träffa en annan psykolog än hon jag gick hos när jag hade förlossningsdepression (och som sa att allt var "normalt" och hänvisade allt jag ville prata om förlossningar till Aurora-bm). Bad bm på mvc att irnga upp för att se att jag kan få en annan person, men ingen har hört av sig än. Börjar bli nervös coh vill gärna träffa även en psykolog ang. mina känslor inför förlossningen - det verkar behövas med tanke på dom äckliga drömmarna!

När jag surfade på sjalbarn häromdagen såg jag en ifrån tråden där (hej hej! ) och nu längtar jag verkligen verkligen efter att förhoppningsvis kunna bära en del själv sen. Ska bli såååå mysigt!

Nä jag har drygt två månader kvar. Hon sa väl bara att om man är 100% säker på att man vill ha kejsarsnitt så slösar dom inte tid på en att man ska ingå i deras förberedelseprogram för vaginalt. MEN det var okej om jag inte kunde bestämma mig redan. Fast bara att hon har sagt så där ("slösa tid på") gör att jag känner mig lite pressad.

apan: vad klumpigt sagt av läkaren! Hur skulle man kunan vara hundra procent på att man vill ha snitt? Jag kan vara det typ varannan dag, men det är ju en enormt stor operation som verkligen inte känns lockande. Dumt att säga att man skulle "slösa tid" på att förbereda sig för valet om man vill ha en vaginal förlsosning eller kejsarsnitt. Jag tycker du ska strunta i henne och den pressen och ta beslutet i lugn och ro med hjläp av förberedelseprogrammet (hur funkar det?), eller i alla fall att du påbörjar nån typ av samtal.
Jag har förresten också lite drygt två månader kvar nu, tiden rusar verkligen fram!

Jag råkade förresten se förlossningen på "Sjukhuset" idag. Eller råkade och råkade, det är min Aurora-bm som är med i programmet när dom har från förlossningen och jag var bara tvungen att kolla. Inte smart dag, hade redan lipat tillräckligt över förlossningen, men ändå blev jag så lättad när hon fick barnet på magen och otroligt rörd och gråtig även över det fina i att barnet äntligen hade fötts. Det värsta var att jag blev så stressad att förvärkarna drog igång. Har inte haft så farliga förvärkar senaste dagarna (pga sängläge - dunderförkyld) men alla tankar på förlossningen satte igång det hela. Grrrrr, det påminner ju bara ännu mer om förlossningen!

Hej, har inte läst alla era inlägg men några tankar ändå: Jag hade en helvetisk förlossning (igångsatt) som slutade med akut snitt med narkos. Inför en eventuellt ny graviditet känner jag att jag antingen vill föda vaginalt, missade ju själva framfödandet trots att jag tog/"klarade" smärtan och öppnades 10 cm, eller ett planerat snitt - aldrig akutsnitt igen! Nackdelen med snitt är ju att man blir SÅ dålig efteråt och inte rikttigt kan ta hand om sin bebis. Flera veckor är det svårt att gå och lyfta. Ibland känns det som att det värsta som hände mig var akutsnittet och veckan på sjukhuset, och att missa mitt barns ankomst! fick inte träffa barnet förrän efter sex timmar!

Men, när jag efteråt läst om snitt så verkar det som att de flesta som gör planerat snitt är jättenöjda! De får vara med, de får smärtlindring, de vet vad som ska ske. Så är man bara inställd på det så tror jag att ett planerat snitt kan bli jättebra - man får ställa in sig på att det blir lite längre smärta över tid, men inte alls lika smärtsamt som vaginalt (går inte att jämföra värksmärtan med sårsmärtan tycker jag!).

Så här tänker jag inför en ny graviditet i alla fall. Att ett snitt skulle blir bra, men även att jag kan klara av att föda om allt runtom är ok. Lycka till allihop!

Ps lät kanske lite klämkäck, kan tilläga att jag var livrädd innan och gick på Aurora, och ännu räddare efteråt, låg på sjukhussalen och grät över att det bara skulle bli ett barn. Får ff ett år senare panik av att se förlossningar på tv. Men, nu vill jag ha flera barn, lyckan i det är ändå så mycket större än den vidriga smärtan! Så på något sätt ska jag klara det en gång till!

Buppen: jag funderar också lite så att det helst skulle vara vag. förlossning eller planerat snitt. Blev ju också igångsatt även om min förlsosning hade startat spontant (och inte kom vidare) och det var mycket nära akutsnitt. Jag skulle helst inte vilja vara med om det. Samtidigt vill jag absolut inte ha sugklocka igen heller.

För min del så hade jag så långdragen förlossning att jag hade domningar i nedre delen av ryggen och bäckenet i två månader efter förlossningen. Första månaden kudne jag inte ens bära barnet till skötbordet. Fast jag hade också svår foglossning som tillfälligt blev sämre i samband med förlsosningen. Så jag är beredd på lång läkning efter förlossning oavsett förlossningssätt. Dumt nog.

Får alla som gör planerade snitt träffa sina barn på en gång förresten? Elelr måste man vara själv på något uppvak först? Jag tyckte det var asjobbigt att bara få träffa dottern några minuter en halvtimme efter förlossningen. Sen stack dom iväg med henne igen. Det finns så många frågetecken coh så mycket att ta ställning till känner jag. Och inga definitiva eller säkra svar går ju att få heller.