Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

apan: vad skönt att du fick tid så snart igen! Min bm var så fullbokad att hennes första tid är om 2,5 vecka. Fast jag kanske behöver lite tid att fundera i lugn coh ro nu när processen väl har satt igågn på allvar?

På tisdag ska jag ringa mvc-psykologen. Dom  har visst bara telefontider på tisdagförmiddagarna nämligen.

Lukas syskon: jag känner igen det du skriver från min förlossning och tiden efter. Bra att du tagit kontakt med Amanda-bm. Har du fått n ågon första tid?

Var det nån som såg på "Sjukhuset" på TV 3 nu ikväll? Där visade dom ett kejsarsnitt. Men man fick inte se så mycket. Det verkade gå väldigt snabbt och vara rätt blodigt.

Jag vågar inte se sjukhuset av den anledningen. Fast jag råkade ju se snitt (detaljerat) på dom där identiska fyrlingarna i storbrittanien. Vansinnigt läskigt! Innan dess var jag säker på att jag skulle gå till Aurora-bm coh säga "hej, jag vill ha snitt" medan jag nu tycker att både och verkar asläskigt! Nästan värst tyckte jag var att se fostervattnet bara välla upp ur magen, hua!

Igår ringde jag som en dåre på den enda telefontid mvc-psykologerna har under veckorna. Telefonsvararen var på i två timmar, så jag kom inte fram.

Jag var på Klara mottagningen idag, sista gången före snittet. Först träffade jag Klara-bm och vi pratade en halvtimme. Det var bra, men jag vet inte... Lite frustrerande på något sätt. Hon inser att jag är rädd, och att jag inte alls mår bra. Och både hon och jag vet att det inte finns så mycket mer hon kan göra för mig, jag måste ta mig igenom det själv.
Och så säger hon att jag är stark, att hon vet att jag klarar det här för jag är stark och har tagit mig så långt själv att jag kommer klara det här också.

Men för mig känns det lite frustrerande. För ja, jag vet att jag är stark, jag vet att jag har tagit mig en lång väg själv. Men jag är livrädd ändå, och jag tvivlar på att jag kommer klara det här ändå. För just nu, nu känner jag mig inte ett dugg stark. Bara ynklig och rädd.

Sen gick hon och hämtade bm som ska vara med vid snittet, och det var bra att träffa henne. Hon verkar ok. Vi pratade inte så länge, men innan hon gick så frågade hon om det kändes bra inför snittet. Jag var ärlig för en gångs skull och svarade att det inte alls känns bra. Hon frågade om det kändes bra att det var hon som skulle vara med. Och det tyckte jag var bra, jättebra att hon frågade det. Jag sa att det kändes bra, och det gör det. Jag känner ju ingen annan där, och jag tycker det är skönt att jag har träffat henne och vet hur hon ser ut och hon verkade ok, alltså känns det ganska bra.

Men allt som allt så känner jag mig mest förtvivlad. Det här känns inte alls bra. Jag vet att alla har gjort så gott de kunnat och antagligen kommer göra så gott de kan. Och det hjälper inte. Rädslan sitter inne i mig och jag kan inte kontrollera den.

Caro Lin e - ja det låter ju skitjobbigt att det inte känns bra fast det snart är dags. Men det kommer ju att bli av vara sig du är lugn eller inte och ett kejsarsnitt går ju i alla fall fort, och sen har du en bäbis! Men jag vet, det är ju lätt för mig att säga som har typ 3 månader kvar. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, båda sätten känns ju jobbigt.
Lycka till!

Caro Lin e: det är så jobbigt det där att vara stark! Jag kunde börja gråta ibland när jag mådde som sämst och nån berättade att jag var stark coh skulle klara något. Bara det att höra att man är stark när man känner sig ensam och rädd är ju jobbigt. Även om jag förstår dom som säger så, dom har ju delvis rätt också. kanske är det också så att man får det lite extra kämpigt om man är "stark"?
Skönt att du fick bra bemötande av bm som ska vara med vid snittet i alla fall. Bra att bm tog dig på allvar och frågade om det kändes bra att hon skulle vara med!
Megakramar till dig!

Caro Lin e - usch. Lider med dig.

(Vet hur jag kände när psykologen sa något liknande som att resten av resan får jag göra själv - och då tyckte även jag att det var dags att avsluta våra samtal vid samma tillfälle.)

Även om man kommer långt i sig själv under resans/graviditetens/samtalens gång känner man sig så jävla ledsen över att man inte kommit längre än såhär när hjälpen utifrån inte kan hjälpa än mer och det strax är dags.

Men du kommer säkert hitta en reservdos av jävlaranamma kvällen innan snittet - när du som bäst behöver det. Oavsett om du hittar den för att du är stark eller inte tror jag du gör det för att överleva. Förstår du hur jag menar?!

Som jag skrev i din gästbok - även om våra erfarenheter, både dina och mina och våra allas i denna tråd, skiljer oss åt är rädslan gemensam. Du vet att vi vet hur du känner dig och vi håller alla satans jä*la tummar som går!

Caro Lin e - jag håller med de andras kloka inlägg och lider med dig. Känner så väl igen rädslan och ångesten. *Kram*

Hur går det för er apan, krickeline, psy mm?

jag ska idag till en kurator på förlossningen och prata. Jag hoppas verkligen hon har massa att säga för jag har så svårt för att förklara hur jag känner. Alla jag berättar för verkar tycka jag är helt knäpp. Rädd för att föda barn!! Men herregud det gör ju alla! Eller rädd för kejsarsnitt, man känner ju inget!!
Jag är orolig och vill egentligen inte dit. Mannen får skjutsa dit mig om det ens ska gå.