"Vem som helst kan bli mobbad"

Jepps , dock tror jag vissa grupper är mer utsatta än andra - dom som beter sig "svaga" helt enkelt , snälle johan har lättare att få stryk på rasten än elake emil , är man sen även tillbakadragen,  har konstiga föräldrar ,ett avvikande utseende och kanske talfel osv  så ökar ju chansen för mobbning ännu mer .

Kanske vore bra att höra från en mobbares sida hur h*n tänker när denne väljer ut sina offer .

Ja det tror jag.

Det handlar inte om svaghet hos den mobbade utan om svagheten hos den som mobbar.

Ja, jag tror det. Men som lejone skriver, så är det inte svaghet hos den mobbade det handlar om, utan hos den som mobbar.

En mobbare ger sig bara på de som är svagare än mobbaren, enligt mobbaren själv. En mobbare skulle aldrig börja mobba en person den imponeras av eller är fysiskt/psykiskt underlägsen.

Mobbning är ALDRIG den mobbades "fel", men jag tror tyvärr att det i många fall handlar om "en gång mobbad - ofta mobbad".

Jag har (tack och lov!!) aldrig blivit mobbad, fast jag ansetts som lite konstig och udda. Vet faktiskt inte varför, och det är egentligen lite konstigt.

sant...

Sant, sant.

Jag har aldrig sett en människa med humor bli mobbad.
Eller en trevlig utåtriktad prick.
Eller en som är född ledare; som inger förtroende hos andra.

Ni som skriver Sant - har ni allvarligt reflekterat över vad som gör att ni eller era barn har mobbats ?

Jan, jag själv har aldrig blivit mobbad o inte har jag barn som blivit det heller. Men jag jobbar som lärare o ser det mesta. Det finns utåtriktade ungar som plötsligt blir mobbade, de som förr var en i "status-gänget". Så därför tror jag att det är sant att vem som helst kan råka ut.

Du kanske har med flickor att göra, fröken ?
Mina rön under över 60 år rör pojkar mest.

Faktiskt både pojkar o flickor, men mest flickor har du rätt i. Dock inte enbart.

jan 39: Du kan vara hur inne som helst som tjej, om någon startar slampa-drevet på dig i gymnasiet så åker du ut så det visslar om det, finns ju flera som har skrivit om det både i tidningar och i mobbningstrådar här på FL:

Bara ett exempel Helge.

Och sedan är inte egenskaper som självförtroende, att vara utåtriktad och att kunna leda attribut som förblir konstanta över tid. Det kan bli en jävla skillnad när den trista mobbade pluggisen från grundskolan har bytt skola ett par gånger och hittat SITT innegäng.

Min son blir mobbad, och har blivit mobbad på olika skolor. Men jag förstår inte varför..när jag var barn var det de avvikande och fula i klassen som blev mobbade. Men min son är seriöst den snyggaste killen i klassen. 

Enda anledningen är väl att han är för bra uppfostrad, han är snäll och han är respektfull och han ger inte tillbaka. Han har kompisar men de är fega och flyr fältet så fort de anser att det är riskabelt att vara vän med risk för att bli utsatta själva.   Vad gör jag nu? Ska prata med lärare igen och även mamman till mobbaren som är värst..men hans pappa dog nyligen så alla behandlar honom med silverhandskar.

Förstår inte hur han kan vara en mobbare heller, han är superliten till växten...inget makes sense.

Som mobbad som barn vet jag varför jag blev ett så lätt offer. Jag var väldigt otrygg, omogen för min ålder och höll mig till en enda kompis (jämnårig pojke). Jag hade inget intresse av att prata med någon annan och fattade inte varför vi måste vara här. Jag ville leka med honom på lekplatsen, se på tecknat, rita med honom, cykla med honom inte att vi skulle vara i skolan bland alla otäcka främlingar.

Han skyddade alltid mig och tröstade alltid mig när jag var ledsen. Måste ha hämmat den stackars pojken rejält att alltid vara med mig och att jag blev ledsen när han pratade med andra, så han pratade inte med andra utom när han måste. När lärare försökte flytta isär oss fick jag riktiga utbrott, grät och skrek tills jag fick sitta med honom igen.

Var så knäppt att ingen riktigt såg hur störd jag var, jag tror lärare osv försökte larma men min storasyster var ännu knäppare (suicidal, självskada osv) så mina föräldrar orkade helt enkelt inte ta tag i det, utan liksom fann sig i att en jämnårig pojke tog hand om mig. Verkade som lärare i skolan också tyckte det var en bra deal efter ett tag och helt enkelt lät mig sitta bredvid honom så störde vi inte så mycket. 

Jag undrar hur min barndom hade vart utan den pojken. Helt ensam, rädd för allt och alla, ingen som skyddade mig och ingen att ty mig till. När jag tänker tillbaks på det hade jag ändå en bra barndom, upplevde mycket och var sällan ensam.

Missade själva mobbingbiten. Som liten var det "Varför pratar du inte?" "Är du stum?" "Varför är du så liten?" "Skall du gråta?" "Men lipa då!" "Lipa! Lipa! Lipa!" De tyckte det var kul att jag grät för allt. 

Min kompis skulle då slåss för att skydda mig men ibland var det elever på kanske 10-11 och vi var 7-8 år. Eller flera mot honom samtidigt. Han kunde vara i slagsmål varje rast så vi gick ofta utanför skolområdet.

Ja, jag tror att alla kan bli mobbade. Vissa är nog svårare att mobba än andra däremot. Kanske via en inre trygghet så de inte ens ser mobbningen de blir utsatta för. 

Tror också på att man kan bli mobbad för vad som helst och närsomhelst . Jag blev inte mobbad förrän jag flyttade ut på en bondhåla där alla kände varandra sedan barnsben.

Jag blev nykomlingen som först var spännande, men sen när killar blev intresserad en jäkla Stockholmsh-a. Underförstått av tjejer.

Jag blev uppmanad av en medförälder på barnens skola att jag inte fick uppfostra min son så mycket! Han blir hämmad och nedtryckt av de andra pojkarna, sa hon.
Jag blev väldigt förvånad , men lyssnade ändå. Hade aldrig sett min son som väluppfostrad , men jag försökte uppfostra honom, och det verkade inte de andra pojkföräldrarna göra alls.

Min son ser också mycket bra ut , men var snäll och i alla fall lite uppfostrad och det verkar inte vara en bra kombination. Han blev mobbad i låg och mellanstadiet Sen fick han kompisar, de gamade ihop och träffades IRL också. Han var ibland aggressiv mot sina kompisar när de spelade och jag sa till honom. Så får du inte uttrycka dig!
Då tittade han på mig och sa lugnt: mamma, du förstår inte. På din tid skullle man vara snäll, men nu går det inte. Om man inte är tuff blir man nedtryckt av andra.

Det är en annan värld idag. 

Man måste uppfostra sina söner att bli tuffa.

Det bästa vi gjorde när sonen var liten var att han fick träna judo och karate, så han kunde i alla fall försvara sig. 

Du måste lära sonen att bli tuffare! Låt honom spela tuffa dataspel och träna dominans. Skicka honom på karateträning! Inte för att han skall slå och mobba andra utan för att stärka hans försvarsförmåga.

Precis som för Sverige, genom att bygga upp vår försvarsförmåga gör vi det svårare för mobbare, som Putin , att våga ge sig på oss.

Det är en hemsk värld vi får om det bara är mobbare och elaka människor som styr. 

Vi tänkte att han ska få börja träna Judo nu. Jag har också informerat honom om att om någon slår honom så kommer vi bara bli glada om han slår tillbaka. Du behöver inte oroa dig för lärare eller våran reaktion för vi tycker det är helt rätt att försvara sig. Det värsta som kan hända är att du får lite fysiskt ont, men det kommer de få också och sen vet dom det och då vågar de inte ge sig på dig igen. 

Men det är ju sjukt att man ens ska behöva lära ut så istället för goda kommunikationskunskaper. Det är tyvärr mobbarna och de ouppfostrade som styr, barnen som får ränna vind för våg ute på kvällarna osv.

Sonen spelar redan spel och har gott om vänner där vi bor, och även några från klassen. Men det är en väldigt stor klass och många stökiga barn i hans klass, så på skolan hamnar han i skymundan eller bir utsatt. Händer det något igen så tar jag i med hårdhandskarna direkt, jag accepterar inga halvmesyrer.