"Vem som helst kan bli mobbad"
Som mobbad som barn vet jag varför jag blev ett så lätt offer. Jag var väldigt otrygg, omogen för min ålder och höll mig till en enda kompis (jämnårig pojke). Jag hade inget intresse av att prata med någon annan och fattade inte varför vi måste vara här. Jag ville leka med honom på lekplatsen, se på tecknat, rita med honom, cykla med honom inte att vi skulle vara i skolan bland alla otäcka främlingar.
Han skyddade alltid mig och tröstade alltid mig när jag var ledsen. Måste ha hämmat den stackars pojken rejält att alltid vara med mig och att jag blev ledsen när han pratade med andra, så han pratade inte med andra utom när han måste. När lärare försökte flytta isär oss fick jag riktiga utbrott, grät och skrek tills jag fick sitta med honom igen.
Var så knäppt att ingen riktigt såg hur störd jag var, jag tror lärare osv försökte larma men min storasyster var ännu knäppare (suicidal, självskada osv) så mina föräldrar orkade helt enkelt inte ta tag i det, utan liksom fann sig i att en jämnårig pojke tog hand om mig. Verkade som lärare i skolan också tyckte det var en bra deal efter ett tag och helt enkelt lät mig sitta bredvid honom så störde vi inte så mycket.
Jag undrar hur min barndom hade vart utan den pojken. Helt ensam, rädd för allt och alla, ingen som skyddade mig och ingen att ty mig till. När jag tänker tillbaks på det hade jag ändå en bra barndom, upplevde mycket och var sällan ensam.