Vilja ta över mammans plats?

I de flesta fall nej, men jag har faktiskt ett väninna där pappans nya (inte så ny, har nog varit med nu i rätt många år) tillsammans med pappan gör allt för att ersätta min väninna, de kör över henne, den nya har vid flera tillfällen fysiskt flyttat bort henne när min väninna skulle t.ex knyta barnens skridskor. Det är massor av småsaker och större saker som gör att min väninna känner att hennes roll som förälder minimeras. Till saken gör att hon valde en fel man en gång i tiden (den relationen är sedan länge över) som gjorde att barnen och hon själv for illa och pappan, med all rätt då, drev igenom enskild vårdnad. Men vägrar att ändra vårdnadsformen (nej, hon har inte ekonomi för att driva det vidare, men hon samlar information på hög, en advokat sa att hon har tillräckligt för att påvisa att pappan missbrukar sin roll som enskild vårdnadshavare) trots att hon har en helt annan situation idag.

Men det är nog det enda fallet som jag vet att en ny aktiv försöker ta mammans roll.

Jag kan väl erkänna att jag känner så och att jag har arbetat hårt på att utmanövrera ungarnas mamma. Det är mest för att jag tycker att jag är bättre än henne på egentligen allt, men det är också för att kontakten mellan henne och min sambo stör mig. Eller störde mig, numera är det inget problem eftersom dom inte har nästan nån kontakt längre alls och den dom har har jag full insyn i. 

Jag kan väl erkänna att jag känner så och att jag har arbetat hårt på att utmanövrera ungarnas mamma. Det är mest för att jag tycker att jag är bättre än henne på egentligen allt, men det är också för att kontakten mellan henne och min sambo stör mig. Eller störde mig, numera är det inget problem eftersom dom inte har nästan nån kontakt längre alls och den dom har har jag full insyn i. 

Det är inget jag brukar prata öppet om med vem som helst, men så här i skydd av anonymitet och eftersom det efterfrågades så tyckte jag att jag kunde svara ärligt på frågan som ställdes. Jag upplever inte själv att det är något som helst fel på min självkänsla. Däremot kanske det inte är så vanligt att aktivt se till att livet blir som man vill ha det, så som jag gör. Men jag tror inte att det är direkt ovanligt heller. 

Som sagt, jag upplever inte själv att jag har dålig självkänsla, men om det nu skulle vara så ändå så är det inget jag lider av och inget jag har behov av att förändra. Jag har egentligen inget behov av att diskutera saken heller, det var mer bara att jag tänkte att jag skulle svara på din tråd och det har jag ju gjort nu så...