Vilja ta över mammans plats?

Jag har väl eg ingen önskan om att utmanövrera mamman som så, jag gör heller inget aktivt för att göra det.

Men min uppriktiga övertygelse är att bonus skulle ha det bättre om han bodde heltid här och var hos mamman på helgumgänge.

Bonus har en del svårigheter som mamman inte riktigt orkar med trots hjälpinsatser från soc. Mamman klarar helt enkelt inte av att sätta gränser och hålla dem och bonus är ett barn i skriande behov av gränser som är konsekventa.

En ny insats är på gång och jag hoppas innerligt att det fungerar denna gång, för jag orkar inte oroa mig mer nu för bonus.

Bonus drog en stor nitlott i föräldralotteriet. En pappa med psykisk sjukdom som inte ville ha barn någonsin, men som ändå älskar sin son och gör sitt bästa. Utan mig klarar inte pappan att vara pappa och min ork är snart slut.

Skulle vi ha bonus här så skulle han inte behöva testa våra regler gång på gång på gång för att när han har landat i att allt är som förut, ja då ska han hem till mamma igen. Helt värdelöst.

Mamman ogillar situationen med att jag tar en stor roll i barnets liv, eller att en annan kvinna gör det, det är inte just mig. Men hon är trygg med mig och gillar väl mig på sitt eget sätt. Hon är dock arg på pappan vilket försvårar deras samarbete enormt.

Bonus är i stort behov av lugn och ro, men ibland gör vi skojiga saker ihop och även om mamman tycker att det är roligt för bonus så har hon svårt för att vi ses som en familj om vi är någonstans.

Jag vet att hon har skrivit syrliga kommentarer om oss på facebook, bla då att det verkar som att jag tror att jag är bonus mamma osv.

Det är komplext helt enkelt.

Hade gärna adopterad mina bonusbarn och då bli mamma till dom.Men har inte fått göra det av biomamman.

Ja,men barnen bor mest hos mig och min man.Så det är ju svårt,kan inte bara adoptera utan tillåtelse .

Det är inget jag brukar prata öppet om med vem som helst, men så här i skydd av anonymitet och eftersom det efterfrågades så tyckte jag att jag kunde svara ärligt på frågan som ställdes. Jag upplever inte själv att det är något som helst fel på min självkänsla. Däremot kanske det inte är så vanligt att aktivt se till att livet blir som man vill ha det, så som jag gör. Men jag tror inte att det är direkt ovanligt heller. 

Jag kan väl erkänna att jag känner så och att jag har arbetat hårt på att utmanövrera ungarnas mamma. Det är mest för att jag tycker att jag är bättre än henne på egentligen allt, men det är också för att kontakten mellan henne och min sambo stör mig. Eller störde mig, numera är det inget problem eftersom dom inte har nästan nån kontakt längre alls och den dom har har jag full insyn i.