Vilja ta över mammans plats?

Det är inget jag brukar prata öppet om med vem som helst, men så här i skydd av anonymitet och eftersom det efterfrågades så tyckte jag att jag kunde svara ärligt på frågan som ställdes. Jag upplever inte själv att det är något som helst fel på min självkänsla. Däremot kanske det inte är så vanligt att aktivt se till att livet blir som man vill ha det, så som jag gör. Men jag tror inte att det är direkt ovanligt heller. 

Jag tycker att jag är bättre mamma än biomamma och tar hand om barnen mera.Ändå får jag inte adoptera.

Jag tror de flesta av oss på någon punkt kan uppvisa och dela ett eller flera drag med psykopater, säkert även jag. Jag har till exempel lätt för att dupera människor och jag är mycket trevlig och omtyckt, det är två drag som psykopater brukar förses med. Men hur förklarar du all empati jag känner med och för ungarna? För min sambo? För andra människor som står mig nära? Jag känner empati för ungarnas mamma också, och tycker att jag till viss del hjälper även henne. Jag vet inte hur medveten hon är om mina manipulationer men hon har trots dom, eller tack vare, vem vet, ofta förklarat hur tacksam hon är mot mig. Nu ska hon få nytt barn med ny man, så särskilt olycklig verkar hon inte vara. Hon kanske i själva verket är en gökmamma som bara råkade få extra skjuts på vägen av mig. Allt fungerar i alla fall mycket bättre nu när ungarna bara hälsar på hos henne och då är jag oftast med. 

Jo. Jag vet att du tycker att man inte skall basera umgänge på att man får hjälp av sin partner. Men vi hjälps åt som familj och lägger upp vår tid så att det passar vår familj bäst. Vilket innebär att det är jag som hämtar min bonus tex.

Om båda inblandade är med på det håller jag ibte med om att det är att "inte ta sitt ansvar" utan snarare att man gemensamt delar upp ansvaret så som passar familjen bäst.

Eftersom det passar oss bättre att min man fortsätter med obekväma arbetstider och jag tar den biten så väljer vi det. Tillsammans.

Hade jag däremot inte velat vara delaktig på detta sätt och han inte löst det ändå - DÅ hade det varit att inte ta sitt ansvar.

Det är en viss skillnad.

Och naturligtvis gäller detta inte bara vår familj. Många gör så och gör det genom ett gemensamt beslut. För att hjälpas åt passar familjen bättre än att göra allt själv.

Jag tror nog inte heller det är många som planerar umgänget efter att det kanske tar slut med partnern om fem år. Man planerar efter hur livet ser ut just nu.