Vilja ta över mammans plats?

Jag kan känna ibland att de skulle vara så mycket lättare om jag hade vårdnaden av mina bonusar då de är väldigt mycket tjafs och konflikter med biomamman. Dock försöker jag absolut inte ta över någon mamma roll - det är bara hål i huvudet att försöka med sånt.

Jag tycker att jag är bättre mamma än biomamma och tar hand om barnen mera.Ändå får jag inte adoptera.

Nej för det vore förmodligen inte för barnens bästa.

Och nej, det är inte synd om dig. Det är synd om barn som har dåliga mammor.

Tycker att den som lever med barnet och tar mest hand om det,är barnets mamma.Vem som helst kan ju tillverka ett barn.Min man har gett mig ganska mycket ansvar för barnen och jag trivs med detta.Ända är att det står inte på pappret att jag är mamma.

Men hur ska vi då se på alla pappor som har umgänge varannan helg? Där barnen bor med mamman och hennes nya sambo/man, och barnen träffar pappan varannan helg.

Ska då mammans nya sambo få adoptera barnen rakt av för att han ser barnen oftare än deras pappa? Och detta trots att det kanske tom. är tingsrätten som gett pappan umgänge bara varannan helg?

Ditt argumentet var uselt för att förespråka adoption. För många par som har barn och separerar, så innebär det att den ena ser barnen betydligt mindre än den andras nya sambo. Men det betyder ju inte att personen är en dålig förälder eller inte älskar sina barn och då ska adoptera bort dem.

Och du blir ALDRIG mamma till det barn sambon har med sitt ex. Och skulle mina barns pappa skaffa sig en kvinna som resonerade som dig, då skulle hon träffa barnen absolut så minimalt som jag möjligen skulle kunna få det till.

Nej,jag får ju inte bli barnets mamma så länge biomamman finns.Men man kan ju drömma.Men så är det ju inte.Jag och barnets pappa uppfostrar barnen på Vårat sätt och det funkar bra.

Jag önskar att jag vore bonusens mamma. Det för att jag älskar honom lika mycket som mina biobarn och att det skulle innebära att min bonus hade sluppit uppleva mycket smärta.

Bonusen flyttade till oss för att hans mamma var och är sjuk och inte längre kunde ta hand om honom. Det var en väldigt traumatisk upplevelse för bonusen att behöva "byta" familj på det sättet, då avståndet mellan mamman och pappan är så pass stort att det inte går att få till ett regelbundet umgänge.

Jag har kommit att ta en mamma roll för bonusen och har väl på så sätt faktiskt tagit över mammans roll om man ska hård dra det. Däremot har jag aldrig försökt utmanövrera mamman utan både jag och min sambo gör vad vi kan för att bonusen och mamman ska kunna hålla kontakten och ses så ofta som möjligt.

Jag önskar inte att jag vore bonusens mamma för att jag tycker att jag är en bättre mamma än hans egen (bortsett från att jag är frisk) utan för att det hade inneburit att han sluppit separationen. Av samma anledning kan jag också önska att hans mamma aldrig blivit tvungen att lämna bort honom, men den önskan är inte lika stark för det skulle innebära att min äskade bonus knappt var en del av mitt liv.

Som bonusförälder känner jag så här.

Jag vill givetvis inte ta mammans plats. Har aldrig försökt. Min rädsla inför mina bonus döttrar dock har alltid varit att dom ska känna sig utanför i vår familj. Så jag har alltid tänkt på hur det jag gör ska uppfattas av dom. Om jag tar kort på "lilla familjen" tex. Min lösning blev att när vi tog kort till tidningen så passade vi på att ta på oss och syskonet med dom gemensamma. Men 1-års fotograferingen blev med hela familjen, syskort på alla barnen osv.

Om vi åkte någonstans så försökte vi göra saker för dom större om alla var med och saker för dom små när vi va själva.

Nu har vi levt vh för det mesta så vi sa redan när dom valde det istället för vv och dom måste förstå att vi inte pausar vårt liv till dom kommer. Så många saker har dom missat om vi inte fått byta helg med mamman. Men det har varit ok.

Som mamma (om jag och pappan skulle gå isär)

Jag skulle förmodligen fast jag varit bonusförälder i många år ha en viss svårighet att se en annan kvinna med mina barn... Ja, så är det. Det skulle göra ont, MEN är det något jag lärt mig dessa år så är det att stå tillbaka och inte reagera på mina känslor. Jag får känna vad jag vill, men jag behöver inte visa det. Jag skulle vara jätteglad om han träffade någon som tänker som mig.

Jag har heller aldrig varit intresserad av att utmanövrera mamman eller ta hennes plats som mamma till bonus. Jag är nöjd med den roll jag har fått i hennes liv. En roll som passar oss alla i familjen bra.

Det är klart livet hade varit lättare om alla barnen bodde heltid hos oss, och man inte hela tiden behövde anpassa sig efter två föräldrar till, men det är ju ett pris man får betala när man skiljer sig, eller blir tillsammans med en man/kvinna som har barn innan med en närvarande förälder. Och visst har det varit extremt påfrestande med alla konflikter som varit genom åren, men det har vi ju fått lösa utan att det gått ut över barnen, de ska alltid tro att de har världens bästa mamma/pappa även om vi inte alltid kommer överens.

HuR kan man ta mammans plats?Om barnet har sin biomamma i sitt liv?Annan sak om mamman är död/aldrig träffar barnet.Som bonusmamma har man ju inte hade barnet i sin mage i nio månader,fött fram dom och tagit hand om det som spädbarn och första åren allt vad det innebär.Eller lever man i en dröm.