Vilja ta över mammans plats?

Nej, varför skulle jag vilja ta över mammans plats? De har sin mamma och de har mig, men jag kan inte se någon vettig anledning att jag skulle försöka "knuffa bort" deras mamma. Svartsjuka? Nja, min man har ett förflutet, men det är mig han valt att dela liv med nu. Barnens mamma är inget hot.

Kanske kan det vara så i fall där bonusmamman inte har egna barn? Jag vill absolut inte vara mamma åt mina bonusbarn. Jag finns där som en extra vuxen, den där hemska tråkiga som har regler och rutiner man måste följa. ;)

Jag tror att det oftast är mammor som tror att det är så att pappans nya vill ta över deras roll, de känner sig väl osäkra och avundsjuka på att en ny kvinna får en stor plats i barnens liv.

Som mamma i en kärnfamilj kan jag ändå förstå den känslan, jag skulle tycka det vore ofattbart smärtsamt att tvingas vara ifrån mina älskade barn varannan vecka, och att sen se dem ha en nära relation med en för mig okänd kvinna vore väldigt jobbigt. Säkert skulle jag få känslor av ilska och svartsjuka.

Men, jag skulle göra allt för stt hantera dessa känslor och jag skulle vara tacksam om hon är en snäll kvinna som behandlar mina barn väl.

Jag skulle även vilja ha barnen varannan vecka, för deras skull, även om jag rent egoistiskt skulle vilja ha dem mer.

Tror faktiskt det är ytterst få som vill ta över rollen som mamma, de vill väl bara få en bra relation till barnen till mannen som de älskar.

jag har läst här om ganska unga barnlösa tjejer som försökt gå in och "leka mamma" när de träffat en man som redan haft barn. Det kan ju bero på att de så gärna vill ha egna barn, men det kan lika gärna var en rätt oduglig pappa som liksom "vill ha" en ny mamma som sköter marktjänsten och låter tjejen flytta in efter typ 2 månader.

Däremot människor som är mer vuxna har jag inte uppfattat på det viset. 

Är själv både mamma och bonusmamma. Jag älskar bonusbarnen men de har ju en mamma. Jag tror de mer ser mig som en "vuxen kompis". 

I de flesta fall nej, men jag har faktiskt ett väninna där pappans nya (inte så ny, har nog varit med nu i rätt många år) tillsammans med pappan gör allt för att ersätta min väninna, de kör över henne, den nya har vid flera tillfällen fysiskt flyttat bort henne när min väninna skulle t.ex knyta barnens skridskor. Det är massor av småsaker och större saker som gör att min väninna känner att hennes roll som förälder minimeras. Till saken gör att hon valde en fel man en gång i tiden (den relationen är sedan länge över) som gjorde att barnen och hon själv for illa och pappan, med all rätt då, drev igenom enskild vårdnad. Men vägrar att ändra vårdnadsformen (nej, hon har inte ekonomi för att driva det vidare, men hon samlar information på hög, en advokat sa att hon har tillräckligt för att påvisa att pappan missbrukar sin roll som enskild vårdnadshavare) trots att hon har en helt annan situation idag.

Men det är nog det enda fallet som jag vet att en ny aktiv försöker ta mammans roll.

Jag kan väl erkänna att jag känner så och att jag har arbetat hårt på att utmanövrera ungarnas mamma. Det är mest för att jag tycker att jag är bättre än henne på egentligen allt, men det är också för att kontakten mellan henne och min sambo stör mig. Eller störde mig, numera är det inget problem eftersom dom inte har nästan nån kontakt längre alls och den dom har har jag full insyn i. 

Det är inget jag brukar prata öppet om med vem som helst, men så här i skydd av anonymitet och eftersom det efterfrågades så tyckte jag att jag kunde svara ärligt på frågan som ställdes. Jag upplever inte själv att det är något som helst fel på min självkänsla. Däremot kanske det inte är så vanligt att aktivt se till att livet blir som man vill ha det, så som jag gör. Men jag tror inte att det är direkt ovanligt heller. 

Som sagt, jag upplever inte själv att jag har dålig självkänsla, men om det nu skulle vara så ändå så är det inget jag lider av och inget jag har behov av att förändra. Jag har egentligen inget behov av att diskutera saken heller, det var mer bara att jag tänkte att jag skulle svara på din tråd och det har jag ju gjort nu så...

Jag har väl eg ingen önskan om att utmanövrera mamman som så, jag gör heller inget aktivt för att göra det.

Men min uppriktiga övertygelse är att bonus skulle ha det bättre om han bodde heltid här och var hos mamman på helgumgänge.

Bonus har en del svårigheter som mamman inte riktigt orkar med trots hjälpinsatser från soc. Mamman klarar helt enkelt inte av att sätta gränser och hålla dem och bonus är ett barn i skriande behov av gränser som är konsekventa.

En ny insats är på gång och jag hoppas innerligt att det fungerar denna gång, för jag orkar inte oroa mig mer nu för bonus.

Bonus drog en stor nitlott i föräldralotteriet. En pappa med psykisk sjukdom som inte ville ha barn någonsin, men som ändå älskar sin son och gör sitt bästa. Utan mig klarar inte pappan att vara pappa och min ork är snart slut.

Skulle vi ha bonus här så skulle han inte behöva testa våra regler gång på gång på gång för att när han har landat i att allt är som förut, ja då ska han hem till mamma igen. Helt värdelöst.

Mamman ogillar situationen med att jag tar en stor roll i barnets liv, eller att en annan kvinna gör det, det är inte just mig. Men hon är trygg med mig och gillar väl mig på sitt eget sätt. Hon är dock arg på pappan vilket försvårar deras samarbete enormt.

Bonus är i stort behov av lugn och ro, men ibland gör vi skojiga saker ihop och även om mamman tycker att det är roligt för bonus så har hon svårt för att vi ses som en familj om vi är någonstans.

Jag vet att hon har skrivit syrliga kommentarer om oss på facebook, bla då att det verkar som att jag tror att jag är bonus mamma osv.

Det är komplext helt enkelt.