Bör hon kalla mig mamma?

Fördelen med att ha tillgång till mormor överväger ur anknytningssynpunkt inte nackdelarna med att barnet som så ung kontinuerligt utsätts för långa separationer från sina anknytningspersoner. Det stör utvecklingen av ett stabilt anknytningsmönster och kan i värsta fall ge upphov till anknytningstrauma.

Småbarn behöver stabilitet och kontinuitet. De behöver kontinuerlig och nära kontakt med sin(a) primära anknytningsperson(er).

Av den anledningen rekommenderas inte växelvis boende för barn som är yngre än tre år. Vissa anser dock att man kan offra lite av barnets stabilitet om det innebär att barnet då får en lika bra relation till båda föräldrarna. Vinsten med att ha två föräldrar anses med andra ord vara såpass stor att det är motiverat med växelvis boende trots att barnet egentligen inte är moget för det. Men i så fall rekommenderas det att man har täta byten vid växelvis boende.

I det här fallet handlar det inte om en förälder och därmed är det inte heller motiverat med växelvis boende. Särskilt då det finns en förälder som är både kapabel och villig att ha barnet heltid.

Det är ju ingen som tänker på barnets bästa i den här situationen. Pappan borde aldrig gått med på arrangemanget.

Tänkte tillägga, att om det är vv mellan mamma/pappa i dagsläge som är skrivet. Då ska barnbidraget delas 50/50. Och inget underhåll ska betalas heller. Pappan försörjer barnet sin vecka, mamman sin vecka.

Om pappan däremot får hela boendet, då ska mamman betala underhåll. Hon ska inte heller ha barnbidraget.

Familjerätten har ingen bestämmanderätt. Deras uppgift är endast att råda, stötta och medla.

Den enda som kan bestämma över vårdnadshavarnas huvuden är en domstol och det är därför dit pappan bör vända sig om han vill få till en ändring.

Det är inte svårt att lista ut hur annorlunda tongångarna varit i tråden om det var en pappa som lät barnet tillbringa hela veckan hos sin farmor istället och vägra mamman boendet. Då hade det varit så självklart att pappan gjorde käpprätt åt skogen och mamman skulle ha boendet.
Dessutom handlar det här om en tvååring - som bor vv hos sin mormor? Verkar ju inte vettigt att någon tycker det är en bra lösning. Självklart finns det så små barn som inte mår dåligt av varannan vecka, men här har vi en liten parvel som flyttas runt mellan tre hem på kontinuerlig basis - känns inte som en bra grogrund för trygghet direkt.

TS - stötta din man i kampen om boendet. Var tydliga med att ni alltid kommer främja umgänge med mamman, och mormodern, och att ni i framtiden hoppas att flickan kan bo lika mycket hos båda, om mamman skärper till sig och tar sitt ansvar. Skicka redan idag in en ansökan om bokföringsadressen - ska någon av er bete sig brottsligt så se till att det inte är ni ;) 

När det gäller vad dottern kallar dig så låt henne hållas. Det kan vara en fas hon går igenom där hon behöver känna att hon har en närvarande mammafigur och just nu verkar det ju onekligen vara du. Men försök att hålla bilden av hennes biologiska mamma levande och närvarande. Så att hon känner att hon har en biologisk mamma också, och inte växer upp i villfarelsen att du är mamman. Då kan det bli lite knepigt när hon blir äldre.

Lycka till. Och jag hoppas mamman i framtiden väljer att ta sitt ansvar, men det kan man inte tvinga någon till tyvärr. 

Ts, i första hand bestämmer vårdnadshavarna tillsammans (vid gemensam vårdnad) om barnets angelägenheter. Om de inte kommer överens kan de vända sig till familjerätten för medling, stöttning och allmänna råd. Om de trots detta inte kommer överens återstår bara domstolen. De bestämmer ÅT vårdnadshavarna när vårdnadshavarna inte kommer överens.

OM din sambo är missnöjd med flickans boendesituation och mamman inte vill eller klarar av att samarbeta och se till barnets bästa bör pappan agera. Hans första steg bör då vara att kontakta en familjerättsjurist som kommer att hjälpa honom med processen steg för steg. Oftast täcker hemförsäkringen stora delarna av en vårdnads/boende/umgängestvist.

Familjerätten har ingen bestämmanderätt.

Återigen, familjerätten har ingen bestämmanderätt. Det har inte socialtjänsten heller så länge det inte handlar lvu och ett tvångsomhändertagande av barnet.

Tycker konversationen spårat ut, det handlar inte om mamman och soc utan om barnet ska kalla henne mamma eller inte.

Jag har ett förslag, ni skulle kunna låta tjejen kalla dig "mamma emma" eller vad du nu heter. På så vis blir det "mamma" men även en skillnad mellan riktiga mamman iom att man lägger till ditt förnamn. Då är du mamma emma, och den biologiska mamman är kort och got mamma.

Sen kan man ju längre fram göra andra förändringar, tex att du adopterar tjejen om bio mamman inte vill ha kontakt med barnet.

 

Jag tycker folk här i tråden tänker lite fyrkantigt. Man kan kalla båda för mamma, det förminskar inte den biologiska mammans roll alls egentligen. Min kompis lever i ett lesbiskt förhållande med två barn och deras barn kallar båda för mamma. Big deal?

Det här är ganska egendomligt egentligen. Jag har sett en massa trådar om folk som hatar sina bonusbarn och gör allt för att slippa dom.

Nu dyker det upp en kärleksfull och ansvarstagande vuxen som älskar sitt bonusbarn och vill göra allt för att barnet ska få en trygg uppväxt hos henne och pappan.

Då ska man genast hoppa på henne och anklaga för allt möjligt.

Man slutar aldrig att förundras över folk.

Typiskt FL