Bör hon kalla mig mamma?

Vi har ingen bra relation till mormorn heller, sambon och hans ex gick inte skilda vägar som vänner och jag tror att det är en av anledningarna till att hon vägrar låta honom ha heltid och att hon får ha när hon "känner för det". Lillan står även skriven hos sin biomamma men det tycker vi är himla märkligt. Utöver det är mormor sjuk i cancer och fd knarkare och fängelsekund men ändå anser både soc och bio att det är ok. Fattar ingenting...

En av anledningarna är att hon vill festa, något hon gör varje helg och inte alltför sällan på veckodagar(alkoholistvarning?), byter pojkvänner varje vecka och kan därför inte ha lillan, halvt flyttar varje gång det är en ny pojkvän osvosv. Och att ha lillan då hon själv är sjuk är omöjligt, hon verkar alltid ligga för döden när det kommer på tal om en förkylning. Jag och sambon har influensan nu och nästan 40 graders feber, men inte klagar vi på att vi har lillan för det? Åh suck!

Hur som helst, så jag ska bara låta henne kalla mig mamma och se om det är en fas? För hon vet att någon är mamman till henne, men hon verkar aldrig känna igen sin mamma när vi träffar henne på stan och liknande. Så kanske hon precis som ni säger bara känner efter hur det känns och testar?
Och även om hon fortsätter med det har jag redan klargjort för sambon att jag kommer förklara för henne att jag inte är riktiga mamma sen när hon är gammal nog att förstå :)
/ts

Jo, det tycker vi också.
Men ska jag rätta till namnet hundrasjuttioelva gånger om dagen? Hon kallar mig nästan aldrig vid namn längre. Och som ovan skriver, är det inte okej då hon nästan aldrig träffar sin riktiga mamma och alla inblandade parter känner sig bekväma med det? :) Jag kan ju berätta för henne om något år att jag inte är mamma. Och min sambo och jag kan ju kalla mig för mitt namn till henne så kanske hon slutar självmant? För att göra en sån stor grej av det hela till en tvååring känns dumt när hon ändå lär sluta med det :(

Mamman har haft barnet hos sig 12 dagar sedan i augusti. Utöver det träffas dom knappt vad vi vet, för om de träffades mer vore det ju konstigt att lillan reagerar som hon gör de få gånger vi träffat mamman på tex stan. Hon ryggar undan och börjar nästan gråta, vilket jag tycker är heltokigt då lillan inte reagerat på det viset gentemot någon annan. Och i och med att mamman aldrig har flickan så blir det helt enkelt så att vi pratar inte om henne heller, men vi pratar ofta om vad lillan gjort hos mormor eftersom att det är där hon spenderar andra veckorna. :)
Jag förstår om det kan tyckas konstigt, men vi tänker inte pusha på någon relation till mamman när mamman så uppenbart inte vill ha något riktigt föräldraskap. Och varför skulle vi prata om mamman när det är hos mormor hon befinner sig?

Någon svartsjuka är det inte på tal om. Jag är bara så oerhört arg över att hon inte tar något riktigt ansvar som förälder utan leker runt med så otroligt många karlar och super ner sig själv varje helg istället för att göra nåt skoj med sin dotter och faktiskt lära känna henne! >:(

Är det så märkligt att min sambo faktiskt låter mig vara delaktig i situationen och låter mig få veta vad som sägs på möten osv?

Inte underhållsstöd. Hon har sökt heltids-underhåll och soc säger att det spelar tydligen ingen roll vad min sambo gör, hon får visst pengarna ändå enligt dom? :o

Mamman vägrar att skriva över. Hon menar att det är bara tillfälligt att hon inte har sin dotter och att det är självklart att flickan ska stå skriven hos sin mamma... Det har varit "tillfälligt" i mer än ett års tid nu. Brottsligt? Oh herregud stämmer verkligen det? Det hade jag ingen aning om! Får ta upp det med sambon imorgon när vi kliver upp... :(

Aldrig att vi skulle ta ifrån lillan rätten att träffa mormor! Speciellt inte nu när hon är där så ofta. Men vv är ju inte direkt optimalt när mormor är så sjuk och går på cellgiftsbehandling...

Ojoj, nu är det visst någon som blivit lite upprörd?

Soc i den här stan lyssnar inte öht. Varför skulle det vara bra att lillan bor växelvist hos mormor och då inte ens får gå på dagis dom veckorna? Nu när jag läst igenom vad jag och alla andra skrivit så inser jag att jag glömt att säga det.
Men iaf, soc i den här stan gör lite vad dom vill, så länge pappersarbetet inte blir för jobbigt för dom. Jag har pratat med andra som har kontakt med soc(även min lillebror har varit i kontakt med dem ang skolgången) och det är mer regel än undantag här att de gör så lite som möjligt och mer skada än nytta. För på vilket sätt är det bra för flickan att inte få vara på dagis med sina jämnåriga tex?

Och jag försöker inte "radera ut" biomamman någonstans. Det gör hon så himla bra själv. Och vart har jag sagt att jag ska gömma att lillan har en biomamma? Like really? Jag menar bara att det är svårt att förklara i nuläget då hon är så liten. Hur förklarar man för en tvååring som inte ens kan återge vad hon gjorde på dagis?

Det enda jag vill är att hon känner sig bekväm med vad hon kallar mig. Jag börjar misstänka att hon säger mamma för att mitt namn är ganska svårt för henne att säga =mamma blev lättare.

Sen att jag inte skulle ha något med dessa möten att göra är ju bullshit. Jag måste få veta hur det ligger till, jag stöttar min sambo fullt ut i hans beslut och vi bollar som sagt ofta ideer med varandra för att försöka komma fram till bra lösningar eller bra saker att ta upp på mötet. FÖR BARNETS BÄSTA. Ska hon bara ha en vuxen som är engagerad i hennes välmående och utveckling bara för att hon och jag inte är släkt i blodet? Det måste vara det löjligaste jag hört. Min sambo säger att det är självklart för honom att jag ska vara delaktig, men att jag inte ska gå på mötena då jag rent juridiskt inte har den rätten.
Men tråkigt att du väljer att ta illa upp för att jag talar om hur det ligger till. Men det är rena fakta att mamman struntar i att gå till möten på familjerätten OCH soc. Och det tycker tydligen soc är fullt rimligt.

Ja, tydligen har vi en massa rättigheter vi inte vet om, men vart tar vi reda på sånt? Familjerätten har ju uppenbarligen, om det ni säger är sant, undanhållit rättigheter från min sambo. Jag har inga egna barn och vet därför inte heller alla rättigheter som hör till det och kan därmed inte heller förmedla det till min sambo. Jag uppskattar all er hjälp, men ni som tycker att ni vet allt om vår situation och drar en massa slutsatser över det och då drar in helt förhastade slutsatser kring modern... Ni kan göra annat med er tid.
Jag är långt ifrån den enda som tycker att hela situationen kring mamman är kaotisk.

Det var dåligt uttryckt av mig. Jag menade att rutiner är viktigt för barn och att umgås med jämnåriga. Jag sa aldrig att mormor inte är viktig, det har jag poängterat tidigare att mormor är viktig. Men inte så viktigt att man ska bo där vv när man har en pappa som är engagerad och kan ha heltid.

Men herregud. Måste man sitta klistrad vid FL?

Jag och min sambo har varit tillsammans sedan lillan var 6 månader gammal. Så jag är inte direkt ny i situationen.

Jag vet inte hur ni lyckades få diskussionen att eskalera så här i min frånvaro... Men okej. Jag mår inte speciellt bra idag heller så kommer nog inte vara speciellt aktiv förrän ikväll, brukar känna mig piggare då.

Jesus. Vad sjutton händer här egentligen? Jag vet inte ens längre vad man ska svara på eller inte... Jag har inget behov av att "ta bort" biomamman från vårt liv. Hon finns där och kommer att vara i 16 år till om inget oförutsett händer och det har jag kommit att acceptera. Sen kan jag väl reflektera över hurvida hon är(just nu och det senaste året) närvarande och hur sjutton det är praktiskt att flickan står skriven hos en kvinna hon inte bor hos mer än ett par dagar i månaden.

Vi vet hur lite mamman har dottern eftersom att dagis har gått tillbaka och kollat åt oss hur ofta barnet varit där. Och hon började på dagiset i augusti = vi vet inte med säkerhet hur umgänget såg ut innan det mer än att det alltid var mormor som hämtade och lämnade hos min sambo. Utöver det har vi mött henne på buss och liknande med System-påsar på de helger hon påstått att hon haft dottern eller jobbat. Såklart fanns inte barnet att se någonstans. Så jag "svartmålar" inte någon. Jag konstaterar utifrån mina och sambons erfarenheter och vår kunskap kring människan.

Så är det så märkligt att jag känner ett agg mot kvinnan för att hon väljer spriten framför umgänge med sin dotter? En snäll och oskyldig tvååring? Klart som sjutton att jag blir ledsen. Har själv haft en sådan pappa som valde div olika fruntimmer, pengar och whisky framför mig och mina syskon. Så kanske jag tar det personligt också, men ingen ska behöva ha det som jag hade det.

Min sambo är fullt kapabel att ha heltid. Soc har inte sagt att han inte är det, det enda som är problemet egentligen är att han har svårt för konflikter då han är så rädd att de båda ska tappa vårdnad trots att det ej finns någon grund för att han skulle tappa. Nu har de tack och lov lyckats komma överens själva om att han har heltid och mamman tar då hon "kan". Men ska tydligen stå kvar skriven hos mamman.

Sen har vi kommit överens om att jag tänker inte rätta lillan mer än möjligtvis bonusmamma. Så tack och hej, för det här spårar ur alldeles för mycket för att jag ska kunna fortsätta vara delaktig.