Anonym (Anna)

Fri 5 Jun 2020 16:22

150 svar

Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Hej,

Har uppstått en lite märklig situation nu när min man som jag har två gemensamma barn tillsammans med, hastigt gick bort i en hjärtinfart i veckan.

Vi håller på med allt det praktiska med dödsannons i tidningen. Makens mamma och pappa vill gärna stå med i annonsen, vilket jag är ok med. Men de menar att de måste/ska stå högst upp i annonsen?

Vad gäller egentligen? Jag och min man var gifta med barn i bilden, och jag har således sett det som en självklarhet att jag och våra gemensamma barn står högst upp och att vi är "närmast" anhöriga?

Hur ser ni på det?
Tycker om mina svärföräldrar, men har funderat på att be dom skriva en egen annons i så fall om de måste stå högst upp? Är det rimligt att resonera så eller överreagerar jag? Hur hade ni tänkt i denna situationen?

Hade verkligen uppskattat att höra hur ni tänker och resonerar.
Tack!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-05 17:18
Tack för era svar, blir lite klokare och att jag verkar tänka i rätt banor.

Mina svärföräldrar och jag har alltid i övrigt kommit bra överens så jag har blivit lite förvånad över att situationen ens har kunnat uppstå.

Själva annonsen är väl en liten sak, som gjort att bägaren runnit över. Dom vill vara ytterst involverad i allt nu i samband med dödsfallet vilket dränerar mig otroligt, eftersom det just nu är så pass mycket annat som är så jobbigt för både mig och barnen.

Barnen är ganska stora och vill gärna vara med i att planera begravningen, tillsammans med mig. Det blir ganska jobbigt när farmor och farfar vill vara med och ha bestämda åsikter, om något som är barnens önskan. För mig är det viktigt att barnen får vara en stor del i att välja psalmer och tårta om de känner att de vill det.

Känns som jag dräneras på all form av energi och har fullt upp och ingen ork att ta någon större hänsyn till deras bestämda åsikter. Mitt fokus ligger främst hos barnen, sen hos mig för att vara en bra mamma. Känns som jag håller på att explodera mot dom snart och kan inte hålla inne någonting. Känns så jobbigt, då vi alltid kommit bra överens och jag hoppats få stöd att hantera detta för att vara en bra mamma. Istället känns det som att allt bara blir ännu tuffare.. Jag måste vara en bra mamma, särskilt just nu.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-06 12:58
Tack för fint stöd från så många. Det värmer. Trodde aldrig att jag skulle få så många svar.

Absolut så förstår jag att det är väldigt jobbigt och kämpigt för mina svärföräldrar. Det är det för oss alla. Jag värderar inte smärtan hos någon, jag förstår att det är en chock och en enorm sorg för dem. Vi har alltid haft en fin relation, jag och svärföräldrarna. Det har aldrig varit något bråk och jag har alltid känt mig välkomnad med värme. Men det är kämpigt för alla. Jag kämpar med barnen som är 10 respektive 14 som ligger hemma med kraftiga ångestattacker. Vi gråter ihop, men jag måste finnas där, vara ett stöd, lägga band på mig för att orka.. Jag har knappt sovit.. Inte kunnat tänka på mig. För självfallet måste jag göra allt för mina barn... Barnen vill vara med och planera begravningen. Och för mig är det viktigt att de får vara ytterst delaktiga, det är deras pappa... Jag tror att det är viktigt i deras process och att vi får minnas, sakna..

Jag tycker oerhört mycket om mina svärföräldrar.. Men jag orkar inte just nu att de ska kritisera det som är viktigt för barnen just nu. Absolut får det välja en psalm eller liknande. Men inte allt! Jag vill ha svärföräldrarna hos oss, jag vill att de ska vara delaktiga i våra liv. Jag hade önskat att jag kunnat luta mig mot dem som jag tidigare alltid känt att jag kunnat göra.. Jag vill att de ska vara här.. Jag vill att de ska träffa våra barn och prata minnen. Det hade betytt allt för mig och barnen. Det hade betytt allt om de kom över en stund. Men tyvärr känns det jobbigt att de inte gör det. De träffar andra och lever med att träffa andra då de haft corona, och fått det bekräftat.

Det känns därför otroligt tufft när jag kämpar dag och natt... Samtidigt som jag knappt orkar något. Jag kräver och förväntar mig inte att de ska stötta mig som de tidigare gjort mot mig och min man och våra barn. Jag förstår att allt är jobbigt för mina svärföräldrar med i denna stund, men de har varandra att luta sig åt. De har inte barn som ligger med ångestattacker hela nätterna.

För mig är det en chock för det är ju mannen jag har/hade allt tillsammans med. Hela mitt liv med. Våra underbara barn. Mannen som jag älskar och älskat varje dag så att det gör ont i mig finns inte mer. Allt vi skapat tillsammans av kärlek, underbara barn, hus, sommarstuga och fina minnen. Min trygghet är borta. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill vara liten och ynklig. För det är så jag känner. Men jag måste göra allt för våra barn, som är det viktigaste just nu. Att barnen blivit ifråntagen sin pappa det är mitt fokus att finnas där. Allt rycks ifrån.. Inget i livet är viktigt längre förstår jag nu, utan det är ända som är viktigt här och nu är barnen.

Tyvärr rycks mycket trygghet från dem nu.. Pappa.. Men också hus, sommarhus som vi nog kommer behöva sälja på sikt. En stress mitt i sorgen.. Jag hade hoppats på att mina svärföräldrar som jag alltid haft en fin relation till, även våra barn.. Hade kunnat fokusera lite på dem. Det hade betytt allt för mig och för barnen. Det hade gett en smula hopp och tröst i allt som känns jobbigt. Ett samtal eller kort besök, eller en matlåda utanför dörren. Så lite... Men hade betytt allt just nu..

Anonym (Mimmi)

Sat 6 Jun 2020 19:08

#82

Anonym (Aldrig) skrev 2020-06-06 19:03:13 följande:

Du är ju inte redigt klok du. I detta läge går ts och barnen först för det var hennes man och hennes barn!! Att svärisarna gör detta är fruktansvärt och hade det varit jag hade jag brutit helt med dom. Jag har själv drabbats av sorg många gånger, jag vet vad jag pratar om. Min bästa vän förlorade sin man för några år sen, min mans brorsson dog förra året. INGEN har ens kommit på tanken att nån annan än de närmast anhöriga bestämmer om begravningen. Man gör inte så. Att du ts svärisarnas parti är ju horribelt helt enkelt. Att kalla mig det du gör är oförlåtligt, du känner inte mig ett jota!

Klicka på "visa endast" på mitt inlägg.

Du är minsann inte ensam om att ha erfarenheter om du inbillade dig det.

Anonym (Anna) Trådstartaren

Sat 6 Jun 2020 19:46

#83

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack.

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här.

Det blir två "begravningar" och där barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma.

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång.

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande.

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt.

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog.

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram.

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna?

Anonym (Mimmi)

Sat 6 Jun 2020 19:50

#84

Anonym (Anna) skrev 2020-06-06 19:46:43 följande:

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack.

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här.

Det blir två "begravningar" och där barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma.

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång.

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande.

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt.

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog.

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram.

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna?

Gå dit, du kommer nog ångra dig annars.
Du kan medverka på två.

Anonym (Bia)

Sat 6 Jun 2020 19:52

#85

Anonym (Anna) skrev 2020-06-06 19:46:43 följande:

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack.

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här.

Det blir två "begravningar" och där barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma.

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång.

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande.

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt.

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog.

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram.

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna?

Ta kontakt med familjens vänner och makens arbetskamrater NU, GENAST och förklara situationen med svärföräldrarna. Annars kan det lätt bli prat och ryktesspridning och du vet inte vad svärföräldrarna kommer att säga till gästerna på "deras" begravning. Inbjud vännerna att i all stillhet delta i dni och barnens ceremoni.

Silverjenny

Sat 6 Jun 2020 20:26

#86

Herregud vilken soppa. Kan man ens ha två begravningar? Vilken ceremoni ska kistan eller urnan vara med på, den kan väl inte vara med på båda? Går prästen verkligen med på att hålla tal begravningsgudstjänst gånger, det låter helt galet. Det vanliga är ju att man har begravningsceremonin där man tar farväl och efteråt jordfästs den avlidne.

Glöm inte ts att du har den lagliga rätten att begrava din man, föräldrarna kan självklart anordna en minnesceremoni bäst de vill men de kan inte kontakta svenska kyrkan, beställa gravplats mm för den rätten är förbehållen dig.

För dina barns skull borde du kämpa för att er ceremoni ska vara den officiella, det är ovärdigt att ni som är primärfamiljen ska få gömma er och hålla en egen ceremoni medan släktingar, arbetskamrater och vänner - ERA vänner - ska gå på svärföräldrarnas tillställning.

Du har mandat och laglig rätt att jordfästa din make. Och jag tycker du ska skicka inbjudan till alla dem du vill ska vara med på er ceremoni och ta farväl med er. Låt föräldrarna ha sin minnesceremoni och låt dem som vill gå dit, men låt era släktingar och vänner själva få välja om de ska gå på er eller deras. Det känns nog extremt onaturligt och konstigt för många att gå på din mans begravning utan att du och barnen är där, det är er de vill dela sorgen med särskilt om det är era gemensamma vänner och de kanske inte ens känner svärföräldrarna.

Varför är det ens så sabla viktigt för svärföräldrarna att bestämma över begravningen, är det verkligen viktigare att få välja tårta och psalmer än att ha fortsatt bra relation med sina barnbarn, dig och dottern med familj? Fullständigt obegripligt och nej de verkar inte alls vara några underbara människor tvärtom.

tjolahoppsi

Sat 6 Jun 2020 20:54

#87

Lägg inte mer energi på det här. Jag har suttit i din båt och det finns ingen energi att ta något annat än det mest akuta, hantera barnen och försöka äta något då och då.

Det är åt helvete och de får stå för det. Men ha er ceremoni i lugn och ro. Svägerskan har visat vad hon går för, det kommer skapa ett band för livet. Egentligen minns jag mest begravningen som något jag var tvungen att ta mig igenom. Det är en tid att hålla sina närmaste och man litar mest på.

Sen har jag funderat mycket på vad som är familj. Jag har svårt att förstå att man kan sörja en man som var en pappa som alltid satte sina barn först och helt strunta i att finnas där för hans barn. Den döde har ingen möjlighet att finnas där för sina barn i deras livs värsta kris vilket var hans första och sista prio. Att då sitta och gråta över honom men strunta helt i det som var viktigt för honom. Den kärleken förstår jag inte.

tjolahoppsi

Sat 6 Jun 2020 21:00

#88

Anonym (Gro) skrev 2020-06-06 15:24:57 följande:

Men alla som förlorar ert vuxet barn upplever inte barnbarnen som en tröst som gör att de får behålla sitt avlidna barn och tycker inte att en dålig kontakt med barnbarnen ens går att jämföra med förlusten av sitt vuxna barn.

Med det sagt tycker jag också att svärföräldrarna beter sig illa och fel som kör över TS och hennes barn.

Så är det nog. Om min bror skulle dö skulle min inställning vara att det bästa jag kan göra är att finnas där för hans barn genom krisen och stötta med allt han inte kunde göra för dem vilket är vad som var viktigast för han. För mig är det vad familj och kärlek handlar om. Men människor är absolut olika.

Anonym (sorgligt)

Sat 6 Jun 2020 21:05

#89

Anonym (Anna) skrev 2020-06-06 19:46:43 följande:

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack.

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här.

Det blir två "begravningar" och där barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma.

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång.

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande.

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt.

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog.

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram.

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna?

Men alltså. Arbetskamrater, vänner osv vet ju att han var gift och hade barn. Det är ju er de kommer vända sig till för info, för deltagande i sorgen och allt sånt.

Att ni har två dödsannonser är ju inte så ovanligt, det ser jag relativt ofta. Men det måste ju vara du som har det juridiska ansvaret för din makes kropp och därmed begravning. En begravningsbyrå borde ju inte kunna ta instruktioner och jobba på föräldrarnas uppdrag när han var gift med barn??

Anonym (Gro)

Sat 6 Jun 2020 22:50

#90

tjolahoppsi skrev 2020-06-06 21:00:16 följande:

Så är det nog. Om min bror skulle dö skulle min inställning vara att det bästa jag kan göra är att finnas där för hans barn genom krisen och stötta med allt han inte kunde göra för dem vilket är vad som var viktigast för han. För mig är det vad familj och kärlek handlar om. Men människor är absolut olika.

Ja, man är olika.
Om jag förlorar en närstående genom dödsfall så sörjer jag ju honom eller henne främst som mitt syskon /min bästa vän eller vad det nu var för roll personen hade i förhållande till mig och inte som förälder till X och Y. Vilket inte behöver stå i motsättning till att jag i den mån jag orkade och klarade av det efter förmåga skulle försöka stötta den avlidnes barn. Eller att jag självklart accepterar och respekterar att det är de som är de närmast sörjande. Ibland tror jag dock att de som allra bäst kan stötta den avlidnes partner och barn är de som stod lite längre från den avlidne och var närmare partnern och barnen än den avlidne. T.e.x änkans /änklingens ursprungsfamilj.

Vore det -hemska tanke- ett vuxet barn jag skulle förlora skulle jag absolut sörja honom eller henne främst som mitt barn och inte främst som förälder till mina barnbarn. Vilket inte står i motsättning till att jag absolut håller med om att det är änkan och barnen som "äger" begravningen.

Som sagt: Jag tycker inte att svärföräldrarnas beteende är försvarbart och TS har all anledning att vara arg -ja mer än arg- över att de vill ta över och lägga beslag på begravningen.

Däremot tycker jag det är märkligt att TS önskar sig matlådor utanför dörren o.s.v just av svärföräldrarna . Även om deras agerande kring begravningen och dödsannonsen som sagt inte är försvarbart så är det troligtvis så att de genomgår sitt livs största sorg just nu och kanske önskar att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Anonym (Mimmi)

Sat 6 Jun 2020 23:39

#91

Anonym (Gro) skrev 2020-06-06 22:50:16 följande:

Däremot tycker jag det är märkligt att TS önskar sig matlådor utanför dörren o.s.v just av svärföräldrarna . Även om deras agerande kring begravningen och dödsannonsen som sagt inte är försvarbart så är det troligtvis så att de genomgår sitt livs största sorg just nu och kanske önskar att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Detta hade jag missat... och jag håller verkligen med.

Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

INNEHÅLL