Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Jag beklagar din pappas bortgång. Att bli av med sin pappa, trygghet i den åldern är alldeles för tidigt. Alla tillfällen som ni inte fick dela ihop som man som förälder verkligen vill uppleva. 

Jag sörjer med min man som inte kommer få vara med om dom stora upplevelserna i våra barns liv..Och att våra barn inte kommer få ha pappa vid sidan på studenten, bröllop och genom allt. Jag vet att min man såg fram emot det. Han längtade efter att vi skulle få anordna konfirmationen nu i augusti till vår dotter som fått tillbaka sitt liv nu när hon är frisk från sin leukemi. Vi alla var så glada efter ett par kämpiga år ihop och den styrkan vi haft ihop.. 

Jag förstår självfallet att det är jobbigt för svärföräldrar. Men tyvärr är deras liv inte i centrum just nu. Det är barnen och att de ska känna kärlek och trygghet.. 

Jag är så oerhört tacksam över familj och speciellt min underbara svägerska som kom hit imorse och ska bo här ett par dagar. Det betyder allt att hon stöttar och barnen känner stöd i att kunna få prata med pappa och hans barndom. Jag känner sådant stöd och sån enorm tacksamhet. Hon har nu tagit tag i föräldrarna och försökt prata med dom. Dock utan framgång.

Tyvärr blir det två annonser och det blir två ceremonier. För dom var det så viktigt att bestämma färg på blommor, tårta, mat och alla psalmer, bilder och program. Jag respekterar det. Men tyvärr kan jag inte låta de ta ifrån mina barn och min möjlighet att få påverka. Jag tror inte att min man hade gillat att barnen inte fick vara någon del av det här. Vi (jag, barnen och svägerskans familj) kommer ha en liten ceremoni.  Hans föräldrar får hålla i den officiella begravningen med övriga som vill komma.

Vi orkar inte med konflikten, och det som är viktigast är barnen. Känns så tråkigt dock att det inte kan bli en samlad begravning. Tråkigt att det för barnens farmor och farfar är viktigare att allt ska vara i deras väg, och att de ska bjuda in till den "officiella begravningen". Dock orkar jag inte lägga energi på detta, och med corona känns det samtidigt inte ansvarsfullt att anordna större begravningar. Tyvärr ser det nog konstigt ut, utåt sett, men det orkar inte jag bry mig om. 

Jag hoppas att barnen kan återfå en fin kontakt med svärföräldrarna när allt landat. Men just nu finns tyvärr inte någon ork. Framförallt är min dotter oerhört ledsen och känner sig sviken av farmor och farfar. Tyvärr så var farmor och farfar här hemma och framförde sina åsikter direkt mot barnen.. Helt ärligt förstår jag inte hur man kan säga så till sina barnbarn, som behövt se sin pappa falla ihop mitt framför ögonen på dem!

Jag hoppas att vi kan finna varandra igen och att jag och barnen kan träffas i sommar.Och jag hoppas att barnen vill det.. Jag hoppas att vi kan komma varandra närmare igen och att barnen kan "glömma" allt vad de har sagt mot dem. Tyvärr är jag oerhört  rädd att barnen tappat förtroendet.. Som sagt, jag älskar mina svärföräldrar, men jag förstår inte hur det har kunnat bli såhär. Jag känner mig sviken, men självfallet vill jag inte vara långsint, utan är beredd att göra mycket för att det ska funka igen och att kontakten mellan dem och barnen kan funka på något sätt. 

  

Tack för alla som engagerat sitt och visat stöd för mig här i tråden. Tack. 

Tänkte skriva mitt sista inlägg innan jag lämnar tråden här. 

Det blir två "begravningar"  och där  barnens farmor och farfar håller den officiella begravningen, då de vill bestämma blommor, psalmer, program, mat osv själva. Dit bjuder de in övriga gäster att komma. 

Jag, barnen och min svägerska med familj har en liten ceremoni ensamma. Tråkigt hur det har blivit men det är i svåra stunder man inser vilka man har nära.. Tyvärr är nog barnens relation med farmor och farfar förstörd för all framtid efter de hårda orden de har fått höra efter sin pappa och min makes bortgång. 

Tyvärr verkar även min svägerskas relation till sin mamma och pappa (svärföräldrarna) fått sig en rejäl turn efter deras agerande. 

Jag tror detta blir svårt att reparera tyvärr då barnen är såpass gamla. Det är ett trauma att behöva se sin pappa falla ihop framför ögonen på en. Behöva förlora sin pappa. Men det är även ett trauma i sorgen att förlora farmor och farfar på samma gång, på ett sånt här sätt. 

Jag hoppas vi och barnen kan nå försoning i framtiden med farmor och farfar för barnens skull. Men just nu är det inte möjligt när de har tagit begravningen ifrån oss. Jag kommer aldrig förlåta att det är de som bjuder in vänner och kära till begravningen, medan vi som är primärfamilj inte är närvarande. Att vi inte kan komma överens. Jag tycker jag har försökt vara resonerlig med att föreslå att de kan få vissa ansvarsområden att bestämma över, men det var inte nog. 

Det gör ont att de inte vill komma och stötta barnen på våran ceremoni, men vad kan man begära i sådana här skeden? Ingenting. Det är tydligen i dessa stunder de rätta ansiktena kommer fram. 

Man vill bara gråta och sörja.. Men istället kommer ilskan fram som maka/mamma och sörjande.. Jag är ARG för att inte få sörja i fred med respekt. Jag är arg att inte bli respekterad. Ledsen att inte tillsammans med våra barn få ordna ett fint avslut.. Jag har erbjudit att de kan få bestämma vissa delar. Men det var inte nog. Jag känner mig trampad på, att det är på mina svärföräldrars begravning min mans arbetskollegor kommer att gå på, hans och mina gemensamma vänner. Vad kommer de säga när de ser att vi inte är där? Vi som alltid varit så nära svärföräldrarna?