Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Men alla som förlorar ert vuxet barn upplever inte barnbarnen som en tröst som gör att de får behålla sitt avlidna barn och tycker inte att en dålig kontakt med barnbarnen ens går att jämföra med förlusten av sitt vuxna barn.

Med det sagt tycker jag också att svärföräldrarna beter sig illa  och fel som kör över TS och hennes barn.

Ja, man är olika.

Om jag förlorar en närstående genom dödsfall så sörjer jag ju honom eller henne främst som  mitt  syskon /min bästa vän eller vad det nu var för roll personen hade i förhållande till mig och  inte som förälder till X och Y. Vilket inte behöver stå i motsättning till att jag i den mån jag orkade och klarade av det efter förmåga skulle försöka stötta den avlidnes barn. Eller att jag självklart accepterar och respekterar att det är de som är de närmast sörjande. Ibland tror jag dock att de som allra bäst kan stötta den avlidnes partner och barn är de som stod lite längre från den avlidne och var närmare partnern och barnen än den avlidne. T.e.x änkans /änklingens ursprungsfamilj.

Vore det -hemska tanke- ett vuxet barn jag skulle förlora skulle jag absolut sörja honom eller henne främst som mitt barn och inte främst som förälder till mina barnbarn. Vilket inte står i motsättning till att jag absolut håller med om att det är änkan och barnen som "äger" begravningen.

Som sagt: Jag tycker inte att svärföräldrarnas beteende är försvarbart och TS har all anledning att vara arg -ja mer än arg- över att de vill ta över och lägga beslag på begravningen.

Däremot tycker jag det är märkligt att TS önskar sig matlådor utanför dörren o.s.v just av svärföräldrarna . Även om deras agerande kring begravningen och dödsannonsen som sagt inte är försvarbart så är det troligtvis så att de genomgår sitt livs största sorg just nu och kanske önskar att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Ja, självklart finns risken att svärföräldrarnas agerande att ta över begravningen kommer att förstöra relationen för all framtid. I och med att TS och barnen haft en så pass bra relation till svärföräldrarna tidigare vore det väldigt sorgligt om det blev så, men det vore ändå högst förståeligt. Vissa saker kan helt enkelt vara oförlåtliga.

En formell  begravning går ju aldrig någonsin att göra om. En missad begravning kan sitta kvar som ett sår hela livet, i synnerhet om det rör sig om en make eller pappas begravning. Jag har själv av olika skäl missat ett par begravningar och även om det inte rörde sig om särskilt nära släktingar sitter det fortfarande kvar som en tagg någonstans i hjärtat. Jag hade velat ta ett formellt avsked av dessa personer som funnits i mitt liv och betytt något för mig. Främst för min egen skull, jag hade behövt just det där formella avskedet. Men också av respekt för de döda och för deras närmast anhöriga. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara att missa sin makes eller sin pappas begravning...

Det är en sak att människor kan reagera väldigt märkligt och irrationellt vid sorg, särskilt när människor mitt i livet oväntat dör. TS verkar t.e.x ha lite svårt att se att för svärföräldrarna handlar förlusten högst troligt främst om att deras barn har dött, inte om att deras barnbarns pappa har dött och att det därför inte är något "rimligt" önskemål att svärföräldrarna  ska fokusera på sina barnbarn, stötta dem, komma med matlådor o.s.v.

Men sådant i sig behöver ju knappast ödelägga en relation för all framtid. En "stulen" begravning däremot, kan nog tyvärr riskera att göra just det , eftersom en formell begravning aldrig någonsin går att göra om.

Ja, att de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen när det gäller vem som ska ordna begravningen är jag helt enig med dig om.

Däremot har de ingen som helst skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen . Även om de som sagt har en skyldighet att stå tillbaka när det gäller vem som ska ordna begravningen är deras sorg inte mindre värd än änkan och barnens.

Jag tycker inte det är märkligt eller något att ha dåligt samvete över  att främst ty sig till sin egen ursprungsfamilj om man blir änka mitt i livet. Även om de också är i sorg är de trots allt i de flesta fall "längre" från den döda och det är oftast inte riktigt samma trauma att förlora t.e.x en svärson eller en svåger som att förlora ett vuxet barn eller ett vuxet syskon. Själv skulle jag nog tycka att det skulle vara mycket lättare att söka både känslomässigt och praktiskt stöd hos människor som inte själva var lika traumatiserade av sorg som jag var.

Angående relationen med svärfamiljen så är det väl om den alltid varit bra ofta  minst lika mycket för sin egen som för barnens skull man vill hålla liv i den?