Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Hej,

Har uppstått en lite märklig situation nu när min man som jag har två gemensamma barn tillsammans med, hastigt gick bort i en hjärtinfart i veckan. 

Vi håller på med allt det praktiska med dödsannons i tidningen. Makens mamma och pappa vill gärna stå med i annonsen, vilket jag är ok med. Men de menar att de måste/ska stå högst upp i annonsen?

Vad gäller egentligen? Jag och min man var gifta med barn i bilden, och jag har således sett det som en självklarhet att jag och våra gemensamma barn står högst upp och att vi är "närmast" anhöriga? 

Hur ser ni på det? 
Tycker om mina svärföräldrar, men har funderat på att be dom skriva en egen annons i så fall om de måste stå högst upp? Är det rimligt att resonera så eller överreagerar jag? Hur hade ni tänkt i denna situationen? 

Hade verkligen uppskattat att höra hur ni tänker och resonerar.
Tack! 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-05 17:18
Tack för era svar, blir lite klokare och att jag verkar tänka i rätt banor.

Mina svärföräldrar och jag har alltid i övrigt kommit bra överens så jag har blivit lite förvånad över att situationen ens har kunnat uppstå.

Själva annonsen är väl en liten sak, som gjort att bägaren runnit över. Dom vill vara ytterst involverad i allt nu i samband med dödsfallet vilket dränerar mig otroligt, eftersom det just nu är så pass mycket annat som är så jobbigt för både mig och barnen.

Barnen är ganska stora och vill gärna vara med i att planera begravningen, tillsammans med mig. Det blir ganska jobbigt när farmor och farfar vill vara med och ha bestämda åsikter, om något som är barnens önskan. För mig är det viktigt att barnen får vara en stor del i att välja psalmer och tårta om de känner att de vill det.

Känns som jag dräneras på all form av energi och har fullt upp och ingen ork att ta någon större hänsyn till deras bestämda åsikter. Mitt fokus ligger främst hos barnen, sen hos mig för att vara en bra mamma. Känns som jag håller på att explodera mot dom snart och kan inte hålla inne någonting. Känns så jobbigt, då vi alltid kommit bra överens och jag hoppats få stöd att hantera detta för att vara en bra mamma. Istället känns det som att allt bara blir ännu tuffare.. Jag måste vara en bra mamma, särskilt just nu.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-06 12:58
Tack för fint stöd från så många. Det värmer. Trodde aldrig att jag skulle få så många svar.

Absolut så förstår jag att det är väldigt jobbigt och kämpigt för mina svärföräldrar. Det är det för oss alla. Jag värderar inte smärtan hos någon, jag förstår att det är en chock och en enorm sorg för dem. Vi har alltid haft en fin relation, jag och svärföräldrarna. Det har aldrig varit något bråk och jag har alltid känt mig välkomnad med värme. Men det är kämpigt för alla. Jag kämpar med barnen som är 10 respektive 14 som ligger hemma med kraftiga ångestattacker. Vi gråter ihop, men jag måste finnas där, vara ett stöd, lägga band på mig för att orka.. Jag har knappt sovit.. Inte kunnat tänka på mig. För självfallet måste jag göra allt för mina barn... Barnen vill vara med och planera begravningen. Och för mig är det viktigt att de får vara ytterst delaktiga, det är deras pappa... Jag tror att det är viktigt i deras process och att vi får minnas, sakna..

Jag tycker oerhört mycket om mina svärföräldrar.. Men jag orkar inte just nu att de ska kritisera det som är viktigt för barnen just nu. Absolut får det välja en psalm eller liknande. Men inte allt! Jag vill ha svärföräldrarna hos oss, jag vill att de ska vara delaktiga i våra liv. Jag hade önskat att jag kunnat luta mig mot dem som jag tidigare alltid känt att jag kunnat göra.. Jag vill att de ska vara här.. Jag vill att de ska träffa våra barn och prata minnen. Det hade betytt allt för mig och barnen. Det hade betytt allt om de kom över en stund. Men tyvärr känns det jobbigt att de inte gör det. De träffar andra och lever med att träffa andra då de haft corona, och fått det bekräftat.

Det känns därför otroligt tufft när jag kämpar dag och natt... Samtidigt som jag knappt orkar något. Jag kräver och förväntar mig inte att de ska stötta mig som de tidigare gjort mot mig och min man och våra barn. Jag förstår att allt är jobbigt för mina svärföräldrar med i denna stund, men de har varandra att luta sig åt. De har inte barn som ligger med ångestattacker hela nätterna.

För mig är det en chock för det är ju mannen jag har/hade allt tillsammans med. Hela mitt liv med. Våra underbara barn. Mannen som jag älskar och älskat varje dag så att det gör ont i mig finns inte mer. Allt vi skapat tillsammans av kärlek, underbara barn, hus, sommarstuga och fina minnen. Min trygghet är borta. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill vara liten och ynklig. För det är så jag känner. Men jag måste göra allt för våra barn, som är det viktigaste just nu. Att barnen blivit ifråntagen sin pappa det är mitt fokus att finnas där. Allt rycks ifrån.. Inget i livet är viktigt längre förstår jag nu, utan det är ända som är viktigt här och nu är barnen.

Tyvärr rycks mycket trygghet från dem nu.. Pappa.. Men också hus, sommarhus som vi nog kommer behöva sälja på sikt. En stress mitt i sorgen.. Jag hade hoppats på att mina svärföräldrar som jag alltid haft en fin relation till, även våra barn.. Hade kunnat fokusera lite på dem. Det hade betytt allt för mig och för barnen. Det hade gett en smula hopp och tröst i allt som känns jobbigt. Ett samtal eller kort besök, eller en matlåda utanför dörren. Så lite... Men hade betytt allt just nu..