Anonym (Anna)

Äldre 5 Jun 16:22

150 svar

Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

Hej,

Har uppstått en lite märklig situation nu när min man som jag har två gemensamma barn tillsammans med, hastigt gick bort i en hjärtinfart i veckan.

Vi håller på med allt det praktiska med dödsannons i tidningen. Makens mamma och pappa vill gärna stå med i annonsen, vilket jag är ok med. Men de menar att de måste/ska stå högst upp i annonsen?

Vad gäller egentligen? Jag och min man var gifta med barn i bilden, och jag har således sett det som en självklarhet att jag och våra gemensamma barn står högst upp och att vi är "närmast" anhöriga?

Hur ser ni på det?
Tycker om mina svärföräldrar, men har funderat på att be dom skriva en egen annons i så fall om de måste stå högst upp? Är det rimligt att resonera så eller överreagerar jag? Hur hade ni tänkt i denna situationen?

Hade verkligen uppskattat att höra hur ni tänker och resonerar.
Tack!

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-05 17:18
Tack för era svar, blir lite klokare och att jag verkar tänka i rätt banor.

Mina svärföräldrar och jag har alltid i övrigt kommit bra överens så jag har blivit lite förvånad över att situationen ens har kunnat uppstå.

Själva annonsen är väl en liten sak, som gjort att bägaren runnit över. Dom vill vara ytterst involverad i allt nu i samband med dödsfallet vilket dränerar mig otroligt, eftersom det just nu är så pass mycket annat som är så jobbigt för både mig och barnen.

Barnen är ganska stora och vill gärna vara med i att planera begravningen, tillsammans med mig. Det blir ganska jobbigt när farmor och farfar vill vara med och ha bestämda åsikter, om något som är barnens önskan. För mig är det viktigt att barnen får vara en stor del i att välja psalmer och tårta om de känner att de vill det.

Känns som jag dräneras på all form av energi och har fullt upp och ingen ork att ta någon större hänsyn till deras bestämda åsikter. Mitt fokus ligger främst hos barnen, sen hos mig för att vara en bra mamma. Känns som jag håller på att explodera mot dom snart och kan inte hålla inne någonting. Känns så jobbigt, då vi alltid kommit bra överens och jag hoppats få stöd att hantera detta för att vara en bra mamma. Istället känns det som att allt bara blir ännu tuffare.. Jag måste vara en bra mamma, särskilt just nu.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-06-06 12:58
Tack för fint stöd från så många. Det värmer. Trodde aldrig att jag skulle få så många svar.

Absolut så förstår jag att det är väldigt jobbigt och kämpigt för mina svärföräldrar. Det är det för oss alla. Jag värderar inte smärtan hos någon, jag förstår att det är en chock och en enorm sorg för dem. Vi har alltid haft en fin relation, jag och svärföräldrarna. Det har aldrig varit något bråk och jag har alltid känt mig välkomnad med värme. Men det är kämpigt för alla. Jag kämpar med barnen som är 10 respektive 14 som ligger hemma med kraftiga ångestattacker. Vi gråter ihop, men jag måste finnas där, vara ett stöd, lägga band på mig för att orka.. Jag har knappt sovit.. Inte kunnat tänka på mig. För självfallet måste jag göra allt för mina barn... Barnen vill vara med och planera begravningen. Och för mig är det viktigt att de får vara ytterst delaktiga, det är deras pappa... Jag tror att det är viktigt i deras process och att vi får minnas, sakna..

Jag tycker oerhört mycket om mina svärföräldrar.. Men jag orkar inte just nu att de ska kritisera det som är viktigt för barnen just nu. Absolut får det välja en psalm eller liknande. Men inte allt! Jag vill ha svärföräldrarna hos oss, jag vill att de ska vara delaktiga i våra liv. Jag hade önskat att jag kunnat luta mig mot dem som jag tidigare alltid känt att jag kunnat göra.. Jag vill att de ska vara här.. Jag vill att de ska träffa våra barn och prata minnen. Det hade betytt allt för mig och barnen. Det hade betytt allt om de kom över en stund. Men tyvärr känns det jobbigt att de inte gör det. De träffar andra och lever med att träffa andra då de haft corona, och fått det bekräftat.

Det känns därför otroligt tufft när jag kämpar dag och natt... Samtidigt som jag knappt orkar något. Jag kräver och förväntar mig inte att de ska stötta mig som de tidigare gjort mot mig och min man och våra barn. Jag förstår att allt är jobbigt för mina svärföräldrar med i denna stund, men de har varandra att luta sig åt. De har inte barn som ligger med ångestattacker hela nätterna.

För mig är det en chock för det är ju mannen jag har/hade allt tillsammans med. Hela mitt liv med. Våra underbara barn. Mannen som jag älskar och älskat varje dag så att det gör ont i mig finns inte mer. Allt vi skapat tillsammans av kärlek, underbara barn, hus, sommarstuga och fina minnen. Min trygghet är borta. Jag vill gråta, jag vill skrika, jag vill vara liten och ynklig. För det är så jag känner. Men jag måste göra allt för våra barn, som är det viktigaste just nu. Att barnen blivit ifråntagen sin pappa det är mitt fokus att finnas där. Allt rycks ifrån.. Inget i livet är viktigt längre förstår jag nu, utan det är ända som är viktigt här och nu är barnen.

Tyvärr rycks mycket trygghet från dem nu.. Pappa.. Men också hus, sommarhus som vi nog kommer behöva sälja på sikt. En stress mitt i sorgen.. Jag hade hoppats på att mina svärföräldrar som jag alltid haft en fin relation till, även våra barn.. Hade kunnat fokusera lite på dem. Det hade betytt allt för mig och för barnen. Det hade gett en smula hopp och tröst i allt som känns jobbigt. Ett samtal eller kort besök, eller en matlåda utanför dörren. Så lite... Men hade betytt allt just nu..

Phalaenopsis

Äldre 7 Jun 13:49

#122

Min kusin blev ung änkling. Svärföräldrarna ville därefter vara så engagerade i barnen att han fick sätta upp strikt schemalagda umgängestider. Och ingen kontakt däremellan. Att däremot kapa änkans begravning är ju sanslöst!

nihka

Äldre 7 Jun 14:03

#123

Anonym (Gro) skrev 2020-06-07 13:37:50 följande:

Nu har två saker blivit ihopblandade här.

Vem som äger begravningen är en sak. Det gör precis som du skriver TS, och i viss mån barnen. både moraliskt och juridiskt. Svärföräldrarna har gjort helt fel som "kapat" begravningen. Helt fel.

Att svärföräldrarna som är inne i en egen avgrundsdjup sorg däremot säkert främst sörjer sin son främst just som sin son och inte som sina barnbarns pappa är en helt annan sak. De ska ge fan i att lägga beslag på begravningen, ja, men de har ingen som helst "skyldighet" att främst sörja sin son som sina barnbarns pappa och inte som sin son. Varför deras största fokus skulle vara att stötta barnbarnen när sonen förmodligen betydde mer för dem än vad barnbarnen någonsin kommer att göra är helt obegripligt. De är också totalt fel personer att förvänta sig hjälp med praktiska saker av, oavsett om det gäller matlådor eller något annat. Sådan hjälp bör man snarare förvänta sig av sin egen ursprungsfamilj när man förlorat sin livspartner. Som sagt kanske svärföräldrarna önskar just nu att någon lämnade matlådor utanför DERAS dörr.

Nu har du blandat ihop två saker här. Jag har inte uttalat mig om någon "skyldighet" för någon att sörja någon i någon särskild kapacitet.

Svärföräldrarna kan sörja precis hur de vill men de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen. Deras behov av att ordna begravning för sin son trumfar inte frun och barnens behov av att ordna begravning för sin make/pappa.

Vad svärföräldrarna orkar och inte orkar är därför sekundärt i sammanhanget. Deras son är deras barnbarns pappa. Det är vad som är primärt. De primära personerna är TS och barnen. Inte svärföräldrarna.

Matlådor är en parentes och ingen parentes som svärföräldrarna lär få utifrån hur de har agerat.

Anonym (Gro)

Äldre 7 Jun 14:04

#124

tjolahoppsi skrev 2020-06-07 13:26:18 följande:

Intressant att diskutera, tycker du har fina poänger.

Även som efterlevande maka är det inte svårast förlust att barnens pappa dött utan att man förlorat sin livskamrat. Dock har man inget val annat än att lägga bort det och se till barnen även om man är asförbannad på allt orättvist i livet. Matlådorna håller jag med om att det är helt bullshit, det är något vem som helst annars kan bidra med eller man kan ordna själv. Men veckorna efter min son sett sin far dö var nog svärfar den bästa person (utom mig) som verkligen kunde lugna och hålla honom när han skulle somna. Det kommer jag aldrig att glömma. En kris är en kris och hur man agerar säger ganska mycket om vilken relation man har. Om man som familj ställer upp för varandra eller om man ser till sitt eget bo.

Sen är det inte alla som vill ha en nära relation utanför kärnfamiljen

Ja, att man som enda kvarvarande förälder fokuserar främst på sina barn även om förlusten handlar minst lika mycket om att man själv förlorat sin livskamrat som att barnen förlorat sin pappa är inte så konstigt. Bor barnen fortfarande hemma blir det nog naturligt så och dessutom är instinkten att beskydda sina barn oerhört stark.

Hos far- och morföräldrar är det inte självklart samma sak gällande den avlidnes barn , de har ju ofta också just den där oerhört starka instinkten att till varje värna om sina barn , den försvinner ju inte automatiskt för att de blir vuxna, flyttar hemifrån och får egna barn. Instinkten att värna om barnbarnen är kanske inte alltid lika stark och dessutom lever ju sällan mor-och farföräldrar tillsammans med sina barnbarn i dagens Sverige.

Vem som "äger" begravningen tycker jag som sagt är självklart, det gör TS och även juridiken är ju tydlig på den punkten. Däremot vill jag ogärna värdera vems sorg som är "värst". Att förlora ett barn är nog oavsett ålder på barnet bland det absolut värsta som kan hända en människa, å andra sidan är det för den kvarvarande partnern och barnen vardagen och livet förändras mest..., nej jag vill som sagt inte värdera sorgen , det blir omöjligt även om jag har en tydlig åsikt vad gäller begravningen och vem som främst ska bestämma om den.

Självklart är det ideala om alla som älskat en avliden person kan sörja och sakna tillsammans och stötta varandra. Men det är nog väldigt svårt att i förväg veta vare sig hur man själv eller någon annan reagerar på ett plötsligt dödsfall. Vissa blir mer eller mindre tokiga av sorg och klarar inte av att vara ett stöd för någon annan sörjande alls. Skriver dock inte så för att "urskulda" svärföräldrarna, det kan möjligen vara en förklaring men inte en ursäkt för deras beteende.

Anonym (Gro)

Äldre 7 Jun 14:09

#125

nihka skrev 2020-06-07 14:03:12 följande:

Nu har du blandat ihop två saker här. Jag har inte uttalat mig om någon "skyldighet" för någon att sörja någon i någon särskild kapacitet.

Svärföräldrarna kan sörja precis hur de vill men de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen. Deras behov av att ordna begravning för sin son trumfar inte frun och barnens behov av att ordna begravning för sin make/pappa.

Vad svärföräldrarna orkar och inte orkar är därför sekundärt i sammanhanget. Deras son är deras barnbarns pappa. Det är vad som är primärt. De primära personerna är TS och barnen. Inte svärföräldrarna.

Matlådor är en parentes och ingen parentes som svärföräldrarna lär få utifrån hur de har agerat.

Ja, att de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen när det gäller vem som ska ordna begravningen är jag helt enig med dig om.

Däremot har de ingen som helst skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen . Även om de som sagt har en skyldighet att stå tillbaka när det gäller vem som ska ordna begravningen är deras sorg inte mindre värd än änkan och barnens.

nihka

Äldre 7 Jun 14:24

#126

Anonym (Gro) skrev 2020-06-07 14:09:51 följande:

Ja, att de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen när det gäller vem som ska ordna begravningen är jag helt enig med dig om.

Däremot har de ingen som helst skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen . Även om de som sagt har en skyldighet att stå tillbaka när det gäller vem som ska ordna begravningen är deras sorg inte mindre värd än änkan och barnens.

Varför skriver du detta till mig? Har du inte förstått att jag aldrig har påstått att svärföräldrarna har skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen eller att deras sorg är mindre värd än änkan och barnens?

Anonym (Gro)

Äldre 7 Jun 14:28

#127

nihka skrev 2020-06-07 14:24:13 följande:

Varför skriver du detta till mig? Har du inte förstått att jag aldrig har påstått att svärföräldrarna har skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen eller att deras sorg är mindre värd än änkan och barnens?

Då ser vi saken på samma sätt.

tjolahoppsi

Äldre 7 Jun 14:46

#128

Anonym (Gro) skrev 2020-06-07 14:09:51 följande:

Ja, att de har en skyldighet att stå tillbaka för frun och barnen när det gäller vem som ska ordna begravningen är jag helt enig med dig om.

Däremot har de ingen som helst skyldighet att lägga någon kraft på att stötta TS och barnen i vardagen . Även om de som sagt har en skyldighet att stå tillbaka när det gäller vem som ska ordna begravningen är deras sorg inte mindre värd än änkan och barnens.

Nej, de har ingen som helst skyldighet att stötta. När jag sökte information på forum om hur unga änkor tacklat situationer som dessa var det många som funderade över hur mycket tid och energi de skulle lägga på att underlätta barnens relation med svärfamiljen. Många med dåligt samvete eftersom de tydde sig mer till sin egen ursprungsfamilj. På sikt tappade de relationen med svärisarna. Bästa citatet jag hittade var ?lägg lika mycket energi i det som den andra parten lägger?.

Anonym (Gro)

Äldre 7 Jun 15:08

#129

tjolahoppsi skrev 2020-06-07 14:46:02 följande:

Nej, de har ingen som helst skyldighet att stötta. När jag sökte information på forum om hur unga änkor tacklat situationer som dessa var det många som funderade över hur mycket tid och energi de skulle lägga på att underlätta barnens relation med svärfamiljen. Många med dåligt samvete eftersom de tydde sig mer till sin egen ursprungsfamilj. På sikt tappade de relationen med svärisarna. Bästa citatet jag hittade var ?lägg lika mycket energi i det som den andra parten lägger?.

Jag tycker inte det är märkligt eller något att ha dåligt samvete över att främst ty sig till sin egen ursprungsfamilj om man blir änka mitt i livet. Även om de också är i sorg är de trots allt i de flesta fall "längre" från den döda och det är oftast inte riktigt samma trauma att förlora t.e.x en svärson eller en svåger som att förlora ett vuxet barn eller ett vuxet syskon. Själv skulle jag nog tycka att det skulle vara mycket lättare att söka både känslomässigt och praktiskt stöd hos människor som inte själva var lika traumatiserade av sorg som jag var.

Angående relationen med svärfamiljen så är det väl om den alltid varit bra ofta minst lika mycket för sin egen som för barnens skull man vill hålla liv i den?

Anonym (Anna) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 16:50

#130

Tack för stöd från er! Har varit otroligt skönt att få skriva av sig på sätt och vis. Känner skam över situationen som har uppstått och haft svårt att våga prata om situationen med vänner och min ursprungsfamilj. För jag känner stor skam över att känna ilska och frustration i en situation som denna. Även om jag säkert är identifierbar när anhöriga läser här, men samtidigt har jag känt att jag behövt stöd. Ingenting jag skäms över.

Många som undrar med begravningen och det juridiska om det ens är möjligt för svärföräldrar att få "låna" kistan. Usch, det låter så makabert att prata i dom termerna.. Men det är inte möjligt och min svägerska ha tagit över all form av kontakt med svärföräldrarna och varit tydlig med att detta aldrig kommer att vara aktuellt eller ens möjligt.

Helt ärligt vet varken jag eller svägerskan vad som slått slint i huvudet på dom. Men är det så viktigt för dom att samla folk och ha sin "låtsasbegravning" i kyrkan med en tom kista som det i så fall blir för deras del, då det är så viktigt för dem att få välja blommor osv. får dom väl göra det. Den riktiga begravningen kommer vi att ha, och dom har själva valt att inte vara delaktiga i den.

Väldigt tacksam över min svägerska tagit fighten och stått upp för mig och barnen så jag slipper och det blir ännu mer skada i relationen. Jag vet nog inte hur jag ska tacka henne framöver. Inte bara för att underlätta kontakten med svärföräldrarna utan är så tacksam att hon finns här för oss och bor här ett par dagar. Det är verkligen ingenting som jag förväntar mig, men det betyder så otroligt mycket för mig och för barnen att vi inte är ensamma, att det är någon annan som går i trappan. Ingenting tar jag för givet utan jag är bara så otroligt glad över vår fina relation och att hon tillsammans med oss vill sörja, tala om barnens pappa och hennes bror. Hennes sorg, som alla andras, är lika stor. Men det är fint att vi tillsammans kan få dela det ihop.. Det betyder mycket.

Jag ska sluta tänka på svärföräldrarna/ barnens farmor och farfar och släppa hela begravningssituationen som har uppstått och nu ändra fokus. Vi kommer ge min man/barnens far och svägerskans bror och hennes barns farbror en fin stund ihop. Tacksam för att dom vill vara delaktiga och vi kan få dela både gläde och sorg tillsammans.

Anonym (Mimmi)

Äldre 7 Jun 17:20

#131

Anonym (Anna) skrev 2020-06-07 16:50:32 följande:

Helt ärligt vet varken jag eller svägerskan vad som slått slint i huvudet på dom. Men är det så viktigt för dom att samla folk och ha sin "låtsasbegravning" i kyrkan med en tom kista som det i så fall blir för deras del, då det är så viktigt för dem att få välja blommor osv. får dom väl göra det. Den riktiga begravningen kommer vi att ha, och dom har själva valt att inte vara delaktiga i den.

Menar du verkligen att kyrkan/prästen/whatever låter någon ha en "låtsasbegravning" med en tom kista i en kyrka, med en präst?

Nu ska jag gå igenom alla dina inlägg, det här börjar kännas... overkligt.

Svärföräldrar högst upp i dödsannons?

INNEHÅLL