Erfarenhet av abort när hjärtat säger nej?

Nä jag vet mitt hjärta är jävligt konstigt ibland. Jo jag vet alla rationella argument men hur ska jag kunna ta bort en 4cm litet kryp som redan sprattlar? Svara gärna på det. 

Hej. Jag förstår att det är ett svårt beslut, det var det för mig också men jag behöll min dotter trots att hon blev till av en grov våldtäkt så har ärligt talat ganska svårt att förstå att människor gör abort av skäl som dina. Du har ingen skyldighet mot pappan att göra det. Han valde att ta risken. Barnet är också ganska utvecklat i vecka 12 och har du de här känslorna tror jag inte du kommer må bra av en abort

Nu verkar det inte som någon planerat detta barn? Jag anser däremot att det gått snett redan när man blivit gravid och annars "behöver" göra abort i vecka 12 eller senare. Tycker det är dumt både mot sig själv och barnet i magen. Jag själv tar endast studiebidrag men om jag inte haft ekonomin och sparade pengar hade jag hellre tacksamt tagit emot bistånd än gjort en sen abort. Skulle inte behöva ha enormt dåligt samvete. Dels har mina föräldrar betalat mycket i skatt, dels kommer jag betala en del skatt då jag utbildar mig (tänker att jag kanske mått sämre och varit sjukskriven ifall jag gjort abort och kanske inte tagit tag i problemen), men befann mig också liksom TS i en utsatt situation. Sedan tycker jag givetvis aldrig man ska bli gravid med inställningen att leva på bidrag, men det är hon ju redan

Det sprattla inte i v 12. Och man kan heller inte få reda på fostret kön med NIPT. Så det kan lika gärna vara en flicka. 

Du hade fått ts csn som alla andra samt extra lån för barn och inte ens varit berättigad ekonomisk bistånd som student. 

Jag orkar inte riktigt läsa tillbaka, men personligen känner jag att det skulle bero på vilken typ av våldtäkt det var också, och vilken typ av gärningsman. Jag menar, om man skulle bli överfallen av en främmande man i skogen - eller ännu värre flera stycken - så har jag svårt att se att jag skulle behålla ett barn som blivit till.

Med svenska tokiga lagar, så skulle för det första faderskapet behöva fastställas - och det skulle förmodligen ske förr eller senare när dessa typer åkte fast, och polisen hittade tidigare fall med samma DNA-profil. Då skulle mannen bli underhållsskyldig (även om det vanligaste i Sverige är att sådana gärningsmän inte har någon inkomst), han skulle komma i mitt barns papper, han kanske till och med - fortfarande i detta galna land - skulle ansöka om umgängesrätt och kanske få det... Det GÅR ju inte.

Dessutom tänker jag, att man skulle se på barnets utseende, tänka "den där hudfärgen/näsan/läpparna är efter våldtäktsmannen". Jag tror att det skulle vara svårt - men säkert inte omöjligt för alla - att älska det barnet fullt ut. En religiös tro hjälper förmodligen till mycket på traven.

Vidare har vi frågorna från barnet som helt säkert kommer att komma: "vem är min pappa?" "Varför är du inte gift med min pappa, alla mina kompisars mammor är gifta med deras pappor?" Förklara den... 

Men om det handlar om någonting inom en relation, eller där det var typ ett dejt rape där ungdomar av olika kön sov över tillsammans - vilket de inte bör göra - alla var fulla o.s.v., men våldtäktsmannen i grunden är en bra person med bra gener, och detta var hans livs misstag... Då hade jag kanske försökt förlåta och behållit barnet. 

Det sprattla inte i v 12. Och man kan heller inte få reda på fostret kön med NIPT. Så det kan lika gärna vara en flicka. 

I mitt fall var det flera och min dotter har ett annat ursprung än mig, men hon är väldigt fin ändå. Jag är religiös så det hjälper säkert, och jag hade först tänkt göra abort, sen adoptera bort henne men ändrade mig när hon föddes. Så det är nog aldrig kört, men beror nog på vem man är

Ja, det hade jag aldrig klarat, det kan jag säga. Mitt hat mot gärningsmännen hade varit för starkt, och jag hade varit rädd att jag skulle börja hata barnet också. Men jag förstår att din tro hjälper dig. Du känner säkert till händelsen i Polen (eller någon öststat i alla fall), där ryska soldater trängde in och våldtog nunnorna i ett kloster under andra världskriget. Flera blev gravida, och de lyckades vända den hemska händelsen till lycka över de väntade barnen... Just i deras fall hade det  inte blivit några barn på något annat sätt, heller.